Tro och tvivel

Det har varit en förvirrad tid i mitt inre. Emellanåt är det som ett slagfält där inne, jag åker känslomässig berg och dalbana mellan stunder av (inbillad? ) klarhet och total förvirring. Jag envisas med att fortsätta tro att jag liksom kan hitta en sanning som är fast. Trots att jag  vet att förändring är det enda konstanta. Förutom döden då. Allt förändras alltid. Vi ska alla dö. Det är väl det. Men jag vill ju gärna kontrollera saker och ting. Och så flyr jag. När jag ska jobba på.mitt inre flyr jag in i allt som tillhör den yttre världen.  Jobb, bostad/flytt, framtidsplaner. Jag kan inte planera för framtiden just nu. Och det är lika smärtsamt varje gång jag kommer på det. För jag har gjort det förr. Kommit fram till att just nu ska jag bara vara. Fokusera på att bli frisk. Resten får komma sen. Men jag vill gärna springa händelserna i förväg och kontrollera utgången på detta. Jag tror att kanske var det lite förhastat att säga upp sig. Men det kändes rätt. Nåja. Det kommer garanterat nåt gott ur det här. Jag måste bara vara tålmodig. Och fokusera på det svåra. Att förändra beteenden och vanor och tankar. Och leva som jag lär.

Peace out ❤

Jag har sagt upp mig

Jodå. Jag gjordet. Jag hoppade. Jag vet att jag inte vill tillbaka. Hade tänkt återvända under rehab, för att komma tillbaka till kända kollegor och miljöer. Men jag skiter i det nu. Jag vet ju att jag inte vill. Och jag hade ju mest troligt fått börja med administrativa sysslor, vilket jag tycker är dötrist. Nä, ju mer jag tänker på kontorsjobb, desto mer kliar det i kroppen. Jag vill göra nåt annat. Så jag hoppade, jag lyssnade på mitt hjärta och hoppade. För att göra plats för det nya. Nya tankar och nya idéer. Nya möjligheter. 

Det dröjde inte länge förrän en gammal idé bosatte sig i mitt hjärta. Eller den har nog alltid funnits i mitt hjärta, den brukar viska till mig när det skaver, och jobbet känns tråkigt, jag har inte tagit den på allvar bara.

Jag vill bli lärare. 

Jag vill bli lågstadielärare och ge barnen en bra skolstart. Göra dem nyfikna på livet och lärandet och locka fram deras talanger. Jag vill lära dem läsa o h skriva och räkna. Jag vill möta dem där de är och utmana dem till att växa. Jag vill lära mig att möta alla olika sorters lärstilar. Jag vill lära mig hitta deras nycklar, deras motivation.

Jag vill pyssla, tända ljus och läsa sagor. Fira examen år efter år. Fira högtider. Bära med mig en massa vackra ungar i mitt hjärta för alltid.

Jag vill ge barnen en bra start i livet,  oavsett egna förmågor och föräldrarnas bakgrund.

Jag tänker fan bli världens bästa lärare, eller snudd på i vart fall. En sån där man kommer ihåg. En sån som gör skillnad.

Första träffen

Idag har jag varit på min första gruppträff på stressmottagningen. Jag var otroligt spänd inför detta. Jag var vaken över två timmar i natt och kunde absolut inte sova, så när klockan ringde vid 05.20 var jag rätt mör. Men ändå glad och förväntansfull. Jag var väldigt spänd i rummet och hade svårt för att slappna av bland alla nya ansikten.  Spänningen i rummet gick nästan att ta på. Man bara väntade på att någon skulle säga nåt förlösande,  men det kom aldrig. Den märkliga stämningen fortsatte träffen igenom, mer eller mindre. Men det är kanske inte så konstigt. En grupp nervösa och spända presterare som ska visa sig sårbara inför varandra. Det kanske tar ett par gånger.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den första träffen än, jag kände mig lite skriven på näsan eller snarare placerad i ett fack jag inte kände mig bekväm med. Jag har kämpat för att komma dit och det var en prestation värd att fira att jag bara tog mig dit. Men väl där fick.man en uppläxning om frånvaro och att man skulle prioritera träffarna. Tacka fan för att jag kommer göra det. Men det finns en attityd i detta som jag känt tidigare också och som inte är helt positiv. Jag ska försöka känna efter om det är ett sårat ego som ger sig till känna, eller vad det är som känns lite tokigt. Sen ska jag förmedla det till våra gruppledare. Jag upplevde i alla fall att de kletade på mig en massa generaliserat som inte alls stämde in på mig och som på nåt sätt kändes nedvärderande. Kanske var det jag som värderade och inte dem. Får återkomma i frågan.

Hur som helst är jag glad att jag tog mig dit- första gången helt själv! Jag klarade av två timmars gruppinfo och fixade att ta mig hem igen.

Nu är lilla familjen hos kusinerna så jag är solokvist ikväll .så jag passade på att anpassa fredagsmyset och firar att jag fixade första träffen!  Heja mig!