Mina rädslor

Om vi vill leva och älska av hela vårt hjärta och möta världen med utgångspunkten att vi duger, då måste vi prata om det som står i vägen - framförallt skam, rädsla och sårbarhet (Våga vara operfekt, Brene Brown)


Jehapp, då var det dags. Att blotta sig själv en smula och redogöra för några av mina rädslor, och hur de påverkar mig. Jag skrev ovanstående citat först, sen var jag tvungen att kissa, kolla posten, koka en kopp te, ta fram lite nötter för att hetsäta samtidigt som jag skriver och tända ett ljus. Ja, det känns lite svårt, ja, jag förhalar det hela en smula. Jag vet liksom inte vart jag ska börja, jag vet bara att det känns viktigt att göra det. Det var länge sen jag tänkte tanken att jag skulle skriva ett sånt här inlägg. Men det var idag under en meditation som det kom upp igen. Det är en guidad meditation och där man får en fråga om var i kroppen en viss känsla sitter och vad det är för en känsla (kommer inte ihåg exakt vad de frågar) men det jag fick med mig är att jag har begravt en del skamkänslor i halsen.


Till detta hör att när jag hade mitt andra sammanbrott och vart sjukskriven (i oktober 2016) var jag på en massage för att balansera mina chakran. Då visste jag ingenting om chakran, vad de var eller varför de skulle balanseras. Det stod "energimassage", att man skulle få energi av massagen, det räckte för mig som ju var väldigt energifattig. Efter massagen gick massösen igenom de olika chakrana och sa att överlag hade jag väldigt lite energi, hon kände knappt någon alls (det är här jag bryter ihop).  Men när hon kom till halsen (där det sitter ett chakra) blev det alldeles kallt. Detta kan hänga ihop med förträngda känslor och saker som behöver sägas, chakrat är förknippat med kommunikation. Sen frågade hon om det var nåt jag ville berätta.


Jag kommer inte ihåg vad jag sa då. Men flera propåer om att just skriva och berätta har kommit till mig, och eftersom jag insett att skriva är min grej så skriver jag om det. Here goes.


Jag är rädd för att misslyckas - jag är ibland så rädd för att misslyckas att jag inte ens försöker. Inte inom alla områden - men definitivt inom områden som är utanför min comfort zone. Som till exempel fysisk aktivitet - där kan jag bli väldigt osäker och hellre avstå fastän jag vill vara med. Som när jag tex sa till min PT i Australien att jag inte springer - det är inte min grej - jag gör inte sånt. Men jag hade ju dålig kondis och ville väl inte ramla av löpbandet och se ut som en idiot. Jag ville inte att han eller någon annan skulle se "hur dålig jag var". Eller när jag var med på en prova på kajakpaddling inomhus - där man fick testa att göra en eskimåsväng. Jag ville gärna lära mig - men tordes inte pröva. och visst kan man vara rädd för nåt sånt - det kanske många är - men då skulle jag erkänt för mig själv och andra att det var just det. Istället för att nonchalant säga att jag faktiskt inte ville. I dessa situationer kan jag minnas hur det känns - hur jag liksom blir stel och obekväm i min kropp - att jag känner mig fel, ful, fet och dålig och bra vill gömma mig. När jag vill göra nåt - men skammen och rädslan att misslyckas, att göra fel, att vara dålig,  stoppar mig.


Väldigt mycket skam och rädslor finns kopplade till min kroppsuppfattning. Jag har i hela mitt vuxna liv pendlat mellan något trivselkilo till mullig tillbaka till trivsel och sedan tjock. Det har gjort att jag känt mig väldigt, väldigt obekväm vid vissa tillfällen. Under mina år i en annan relation så var det väldigt mycket sportfolk - och jag kände mig alltid som den udda fågeln. Jag gillade att fika och festa och de sprang maraton och kite surfade. Det satt ju så klart i mig, de allra flesta mäniskorna var jättebra och sket väl fullständigt i mina trivselkilon. Medan jag var väldigt fokuserad på dem. Det är också intressant att notera att jag alltid känt mig fet och ful och fel vid vissa tillfällen oavsett hur smal eller tjock jag varit. (Ni vet när man kollar tillbaka på gamla bilder och bah - guu vad smal jag var, tänk att jag tyckte att jag var tjock!) När jag var pinnsmal i USA och levde på ett paket cigg om dagen, fruit loops och pop tards tyckte jag ändå att jag var tjock. Så känslan sitter ju inte i någon objektiv bedömning av tjockt eller smalt. Utan jag har skämts för mig själv, jag har varit rädd för att jag inte ska var värd att älskas. Jag har tvivlat på mina förmågor, jämfört mig med andra och känt mig liten och otillräcklig. Det är också lätt att gömma sig bakom dessa kilon - så snart jag gått ner mina trivselkilon - då - då ska jag minsann börja leva så det står härliga till och göra ditten och datten. istället för att börja direkt. Det är liksom bekvämt att gömma sig i det också. Förstår ni vad jag menar?


Det jag ska försöka göra framöver är att erkänna både för mig själv och andra när jag blir rädd, eller när jag tvivlar på mina förmågor och blir osäker. Försöka identifiera vad jag egentligen är rädd för istället för att dra på mig osynlighetskappan eller någon annan sköld - om det bara handlar om att misslyckas - ja men då måste man ju försöka! Hur ska man annars lära sig nåt nytt? Utvecklas? Leva? Jag ska försöka se när det är skam och rädslor som styr - och skilja det från mig som person. För jag är ju bra. Jag är värd att älskas.


Det är du med.

Skam, rädslor och sårbarhet

I början av min sjukskrivning kom jag i kontakt med Brene Brown, sociolog, forskare och författare, och hennes forskning. Hon är skamforskare och jag skrivit flera böcker om detta. Hennes böcker toppar new York Times bestseller lista och den jag läste i början av sjukskrivningen heter "Våga vara operfekt".


Här delger hon det som hon kommit fram till i sin forskning och varvar det med personliga berättelser, om just skam, rädslor och sårarhet. Hon sammanfattar det hon kallar för den helhjärtade livvsstilen - vad den är och några råd på vägen för att nå dit. Jag har för tillfället inte förmågan att sammanfatta hennes forskning - något jag hade kunnat göra om jag var helt frisk. Så ni får helt enkelt läsa själva. Men jag vill nämna något om skam och rädslor.


Hon skriver bland annat om vikten av att prata om det som står i vägen för en helhjärtad livsstil, vilket är just;  skam, rädslor och sårbarhet. Hon pratar om skillnad på skam och skuld - att vi skäms över något vi är medan vi känner skuld för något vi gjort/gör. Skam, menar hon, är hundra procent rädsla. Rädslan för att vara en sådan ingen kan älska. Vi är rädda för att människor inte ska tycka om oss om vi berättar sanningen om vem vi är, vad vi tror på eller hur mycket problem vi har.  Att prata om skammen förminskar den.


 När jag läste den då för några månader sen kunde jag inte komma på nåt jag var rädd för, förutom döden. Jag är inte rädd för döden i sig eller det som kommer efter döden, jag vill bara helt enkelt inte dö. Men framförallt vill jag inte att någon jag älskar ska dö.


Nu har jag insett att jag är väldigt rädd - jag har många rädslor som hindrar mig i mitt liv. Jag ska, för min egen skull, försöka sätta ord på detta. Som ett sätt att våga visa mig sårbar, göra upp med min skam och mina rädslor. Sen kommer vi alltid behöva leva med skam och rädslor, det är en del av att vara människa. Men det viktiga är att sätta ord på det. Man måste ju inte basunera ut det på en blogg för att den ska minska, det räcker gott att  berätta för någon man har nära och litar på.

Tacksamhet

Jag glömmer ständigt bort hur skönt det är att skriva av sig. Kändes mycket bättre när jag fått kräkas lite frustration på bloggen. Vart förbannad och bestämde mig för att vara lite låtsaspigg och satte på musik och började med maten. Vart på mycket bättre humör och sen kom familjen hem och då blåser oftast de mörka molnen bort.


Jag vet inte hur jag skulle klarat detta utan dem.


En ständig källa till kärlek och närhet. Mina fina ungar som bara fortsätter att vara precis som de är, oavsett hur jag mår. De normaliserar liksom min vardag och med tanke på hur jag kan gå och grubbla på kammaren så är det oerhört viktigt. Min fina tappra man som både hämtar och lämnar på förskolan, handlar mat, hämtar alla paket på posten som jag handlar, tömmer diskmaskinen, tvättar, viker tvätt, städar, plockar, bäddar rent, städar förskolan, går på möten, tar barnen till läkaren och tandläkaren och klagar aldrig. Och har gjort det i fyra månader nu. Det är starkt jobbat. Tänk er själva att er partner skulle lägga sig på sängen och knappt kliva upp på fyra månader.


Men vi har haft fin hjälp av bror med familj som hämtat hem barnen två gånger i veckan och fixat mat till dem. Kärmor som varit back-up, barnvakt och chaufför. Min mamma som kommit ner i omgångar och hjälpt till med mat och barn. Både mamma och pappa var här när jag mådde som sämst och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det betydde oerhört mycket för mig, att kunna släppa och faktiskt få må dåligt. Helt trygg med att det julstädades, putsades fönster, ströks, lagades mat, lektes med barn och fixades ändå. Så himla fint.


Att öva på tacksamhet är en del av en helhjärtad livsstil (Brene Brown - Våga vara operfekt). Jag ska börja öva på det ordentligt nu. Jag tror det är oerhört viktigt att se och uppskatta och känna tacksamhet för det man faktiskt har. Det är så lätt att fastna i allt man inte har och allt man inte är.


Jag känner djup tacksamhet för min familj - både min lilla och min stora. De är det allra bästa jag har.

Mina bästa tips till utmattade - del 2

När du tagit dig igenom den värsta perioden (som också är individuell) skulle jag vilja råda dig att testa följande. Avgör sedan om det är något för dig. Vissa saker behöver man kanske testa fler gånger innan det känns bra.

1. Avslappningsövningar - dessa kan du göra även under den första perioden, om du känner att du orkar och kan ta tag i det eller kan få hjälp med det av en partner eller vän.

2. Lyssna inåt/meditera - det här var jätteknepigt för mig i början. Eftersom jag var väldigt van att inte lyssna på min intuition eller min kropp visste jag inte hur jag skulle börja. Här har meditationen hjälpt mig. Det finns guidade meditationer i massor på you tube. Jag ska länka till mina favoriter. Meditation är dessutom väldigt bra sätt att läka en stressad och skadad hjärna.

3. Kosttillskott - det är väldigt vanligt att man har brist på vitaminer och mineraler när man stressat mycket. Kontakta en näringsterapeut eller liknande för att få råd eller börja själv. D-vitamin, C-vitamin, magnesium och omega 3 är en bra början för vem som helst. Brist på B-vitamin och zink är vanligt vid utmattning/stress. Daglig probiotika (finns i A-fil, youghurt mfl, surkål samt som ren pro-biotika) är också en bra grej för att hålla tarmarna i trim.

4. Yoga/mindfullness - när/om man orkar och känner sig manad. Medicinsk yoga/kundalini yoga används inom sjukvården för att bota diverse åkommor. Prova om det är något för dig. Övningar finns på tuben eller om du kan/vill gå på en klass. Mindfullness ser jag som en variant av meditation som kanske är mer lättillgängligt. Testa om det kan vara något för dig. En ökad närvaro i nuet är jag övertygad om att vi alla mår bra av - men vägen dit är inte helt lätt, så det gäller att öva.

5. Vistas i naturen - om du har möjlighet och orkar - ta dig ut. Gärna till naturen som har en bevisad hälsoeffekt vid stress. Det är det enda jag har tvingat mig själv till - att dagligen komma ut - om det så bara är för att andas lite luft utanför dörren eller en kort promenad runt huset.

6. Motion/fysiskt aktivitet överlag - är ju det allra bästa för en stressad hjärna (förutom meditation som ger samma effekt), och för att förbättra sin hälsa rent allmänt. Men det kan kännas oerhört hånfullt när man knappt tar sig ur sängen. Men alla är vi olika - kanske funkar det att fortsätta träna om du redan tränar regelbundet. Testa - lyssna på kroppen och gör det du kan. Utgå från dagsformen. Den kan skilja sig oerhört från dag till dag.

7. För att inte stressa kroppen ytterligare kan man tänka på vad man äter. Ät lätt, mycket frukt och grönt och mindre rött kött (som tar mkt energi att smälta). Socker stressar kroppen, liksom vitt mjöl. Undvik i den mån du orkar och kan.

8. Glöm inte bort att göra sånt du tycker är kul och som ger dig livsglädje och energi - i den mån det går. Fyll på dina energidepåer med skratt, vänner, skapande, musik, dans, måla, skriv, pyssla, läs böcker, fota, laga mat, se feelgoodfilmer, unna dig att sträck-se en bra serie (om det får dig att må bra). Hitta det som faktiskt fyller på med energi, identifiera även energitjuvar och försök minimera dessa. Detta kanske inte heller är helt lätt att veta - särskilt om man som jag ägnat sig mer åt "måsten" eller andra -  jag söker fortfarande efter mina bästa påfyllnadsaktiviteter.

Mina bästa tips till utmattade - del 1

Om du alldeles precis blivit sjukskriven eller haft ett sammanbrott (det går ju oftast så långt) så är mina allra bästa tips dessa:

1. Lär dig djupandas - andas in och ut genom näsan. Mage och bröst ska expandera vid inandning. En vanlig övning är att andas in 5 sekunder, hålla andan 5 sekunder och andas ut under 5 sek. Upprepa. Det kommer kännas konstigt och vara svårt i början att få ned andningen till magen. Du kanske blir yr och känner dig konstig. Håll ut och fortsätt. Öva dagligen. Öka antalet sekunder när det känns bra. För inspiration för andra övningar, kolla gärna you tube. 

2. Drick mycket vatten - minst 1,5-2 l vanligt kranvatten om dagen. Det är oftast lättare att dricka rumstempererat. Häll upp en kanna och håll lite koll - om/när du orkar.

3.Trygghet, närhet och värme är viktigt - Genom varma bad (eller duschar) och genom kroppskontakt/beröring kan du stimulera må-bra-hormonerna.

4. De kritiska veckorna - Var beredd på att ditt mående kommer att försämras den första tiden, man brukar tala om några kritiska veckor när man mår som sämst. De behöver inte komma i samband med sammanbrottet, utan kan komma senare. Jag mådde som sämst under månad 2 under min sjukskrivning. Kom dock ihåg att det är individuellt.

5. Återhämtningen går upp och ned, det kommer bra dagar och det kommer dåliga dagar. Jobba på att acceptera de dåliga dagarna och vara tacksam för de bra. Så blir det enklare att leva.

6. Jämför dig inte med andra - det tar olika lång tid och alla tar olika vägar tillbaka. Du måste så småningom hitta din egen väg tillbaka. Men till en början räcker det gott med att vila och i den mån du orkar göra saker du mår bra av/får energi av. Strunta fullkomligt i alla krav (jobba på att släppa dem).

7. Var snäll mot dig själv och låt läkningen ta den tid det tar

Frustration

Idag är jag frustrerad. Less. Trött. Trött på att vara trött. Trött på att vila. Har förkylningskänningar och fryser. (Ava var sjuk förra veckan i feber, halsont och värk) I fredags fick jag reda på att jag har en låggradig inflammation i kroppen. Precis som jag misstänkt och fruktat. Man kan väl säga att grundstämningen sjönk rejält. Förra veckan hade jag dessutom en hel del ångest och har haft mycket ältande och oro. Först kring kroppsscanning och vitaminer och nu för kosten. Mitt huvud går i sånt spinn att till slut vet jag inte vart jag hamnar. Jag har ju köpt Sanna Ehdins bok om den självläkandematen och där hon skriver om just låggradiga inflammationer och hur de puttrar på i kroppen obemärkt tills de brister ut i cancer, diabetes eller någon annan av våra folksjukdomar. Maten är hyfsat tillåtande och det är en väl balanserad syn på kosten och hur man kan hantera den. Man ser till att få i sig mycket inflammationsdämpande livsmedel helt enkelt. prognosen är dessutom väldigt god, på 3 månader kan du vända otrevliga processer i kroppen. Trots detta lyckas jag hamna på autoimmun paleo (givetvis via google och mitt eget ältande) och får plötsligt inte stoppa i mig nåt. Eftersom det kliar i hela kroppen (nästan på insidan snarare än på huden) så tror jag att jag är allergisk mot vissa livsmedel (stress och inflammation kan göra att man blir känslig för livsmedel som man alltid ätit utan problem)Så igår var jag nästan handlingsförlamad, visste inte vad jag kunde äta och kunde inte tänka ut det heller. Det vart helt stopp. Jag kunde heller inte komma ihåg varför jag skulle sluta äta allt. Kom bara inte ihåg. Det vart liksom syntax error i huvudet på mig.


Nä, det vart bara för mycket. Tog en promenad för att rensa huvudet och nu har jag bestämt mig för att följa Sanna Ehdins kost med det undantaget att jag fortsätter unna mig mitt kaffe med mjölk på morgonen. All annan mejeri kan jag leva utan. (mejeri, och framförallt mjölk som jag fattat det, är inget vidare för kroppen, vi nordbor är ett undantag som ens tål att dricka komjölk, majoriteten av jordens befolkning tål det inte) Jag ska boosta mig med frukt och grönt och särskilt inflammationshämmande livsmedel, så får vi hoppas att inflammationen försvinner.


Mina hudbesvär har också bara blivit värre, torr och kliande hård hud på bröstet och upp i nacken/halsen och så mitt rödflammiga fejs som dessutom brustit ut i blemmor. Jag tänkte att det bara måste vara en reaktion på nåt livsmedel. Att inflammationen blivit värre, trots mina förändringar. Men nu tror jag snarast det kan ha att göra med utrensningen som jag hoppas sker i min kropp tack vare kostomläggningen hittills. (inget socker, inget gluten på 4 veckor, ingen alkohol på snart 4 månader ) Det kan tydligen bli mycket sämre innan det blir bättre. Vi hoppas på det då.


Så nu vill jag bara avskriva allt detta ältande och oro och känner samtidigt att faan, här gick en helg till som jag spenderat i mitt huvud istället för med min familj. Jag vill liksom bara leva,och jag vill börja nu, jag vill springa, dansa, måla och så känner jag mig helt fångad i min kropp, i mitt huvud. Frustrerad.


Och så den här jävla ångesten! Försvinn! Jag vill inte ha dig här längre. I helgen har jag sovit mycket bättre, men nu när jag vilade på dagen så var det där igen. Försvinn bara. Jag orkar inte mer.


Jag tycker att jag gjort så många förändringar och lagt till med många nya goda vanor (vilket vi alla vet kräver en del av oss), börjat med avslappningsövningar, meditation, djupandning, slutat med alkohol, socker och gluten (numera även potatis, tomat, majs) jag tar mina varma bad och dagliga promenader, en massa vitaminer samt varmt citronvatten varje morgon. Men det känns ändå inte som att jag kommer framåt. Jag känner mig klarare i huvudet och har mer energi - det har jag absolut. Inser att det kanske är nu det tålamodsprövande fortsätter. Att det är små steg i taget. gradskillnader. Nåja. Jag får fortsätta jobba på acceptansen. Nu ska jag försöka acceptera att min kropp dessutom är förkylningstrött och kurera mig (istället för att gå en långpromenad, hämta barnen på förskolan eller nåt annat som min hjärna tycker att jag faktiskt borde klara av nu).


kippis!

Sinnesro

Det här citatet är egentligen en kristen bön. Den sammanfattar väldigt väl en viktig lärdom för mig. Avgränsning.  Att fokusera och lägga kraft på det jag kan påverka.  Inte minst yrkesmässigt. Det är lätt att förta sig när man vill rädda hela världen. Att ta för mycket ansvar. Att bära för mycket på sina axlar.  Men sen måste man ha mod också, så att man faktiskt agerar på de arenor man har tillträde till. Att våga ta diskussionen med kollegan som sympatiserar med SD tex. Att inte bara knyta näven i fickan och lägga massa tid och kraft på att klaga utan att göra något åt saken. Ring en politiker, kalla till möte. Gör nåt. Sen var det det där med förståndet,  att veta när man kan och inte kan. Inte helt lätt. 

Angst

Igår mådde jag så bra på förmiddagen. Bättre än på länge. Min promenad var nästan en timme lång och i en raskare takt. Jag tänkte tom att jag kanske skulle orka dammsuga och moppa golven.

Under eftermiddagen  började huvudvärken rulla in och sen kom hela sjukdomskänslan. Fast jag skulle sluta oro mig för kroppsscanningen och huruvida vitamindosen  var alltför hög, så fortsatte oron snurra i huvudet och ångesten rullade in som ett brev på posten. Det var länge sen nu. Det blir alltid lite bättre när jag djupandas och jag har till och med kunnat mota den i grind. Men inte igår. Har haft ångest hela natten och sovit jättedåligt. När jag inte kunde somna  kände jag tydligt hur svårt jag hade att släppa kontrollen. Jag kämpade liksom emot, fast jag ville somna. Jag har nog inte tänkt på.mig själv som ett kontrollfreak. Men det är nog precis så det är. Men det har inte alltid varit så. Jag måste jobba på det.

Det vart en så vansinnigt tydlig kontrast i mående. Natten innan fick jag äntligen sova ordentligt och vaknade piggare än vanligt och kände mig bättre än på länge. Sen rasade jag rakt ned i brusande huvud,  hemsk huvudvärk, inre darrningar och värk. Och då tror jag fortfarande att det är vitaminerna. Fast jag känner igen hela känslan. Jag mår som jag gjort under en lång tid nu.

Så idag blir det till att öva avslappning, meditera och inte fylla på huvudet med mer information som den ändå inte kan processa.

Återigen  kommer en tillbakagång efter en längre tid (5 dagar) utan mina dagliga övningar. Jag måste jobba på att få in lite meditation och avslappning även då min familj är hemma.

Men,  det jag tänker ta med mig är ändå det vansinnigt positiva i den känslan jag hade i kroppen på förmiddagen. Att jag kan må så mycket bättre nu. Att skillnaden är så stor. Att jag på en bra dag mår så mycket bättre än innan. Då går det ju åt rätt håll!

Om min reaktion på kroppsscanningen och om att ha tillit

Det var jag som hittade metoden kroppsscanning och läste lite om den och det var jag som bokade in oss på besök. Då helt övertygad om att detta var en bra grej att göra, det är annars svårt att få fatt på bristämnen i kroppen genom den vanliga vårdapparaten. Men det var också jag som blev skeptisk och undrade om det här verkligen var så bra och kunde man lita på vad hon sa och vad är egentligen en näringsterapeut? Min hjärna slog bakut kan man säga. Gick på högvarv fast jag var för trött för att tänka - så jag kunde inte rationellt väga argumenten som jag brukar. Kunde inte avgöra om det hon sagt stämde överens, om det var samstämmigt eller motstridigt. Den natten vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Vid fyra klev jag upp och la mig i soffan och kolla på Sömnlös i Seattle. Efter det kände jag mig lite lugnare och gladare. Jag kom ihåg vikten av "tecken" som pekar på rätt riktning.


I natt drömde jag om en råtta hela natten och nu när jag sov middag idag dök den upp igen. Eftersom jag numera kollar djurens betydelse när jag känner att ett djur kommit till mig på ett anmärkningsvärt sätt, så slog jag upp råttan.


"Råtta - Släpp kontrollen och bejaka tilliten. Min gåva till dig är att känna tillit i alla situationer.
Rädsla för råttor - rädsla att släppa kontrollen. Rädslan botas genom att du bejakar tilliten istället."


Jag stötte även på en ovanligt skönsjungande talgoxe idag på min promenad när jag valde en väg intuitivt.


Talgoxen säger:

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.

Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.

Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår...

Jag befinner mig alltför ofta i huvudet - försöker klura ut vad som är rätt genom rationellt tänkande. Väga för och emot. Klura. Nu har min kropp slagit ut den funktionen - jag måste alltså lita på intuitionen. Släppa kontrollen. Lyssna inåt. Känna tillit. Inte helt enkelt när man heter Jenni och googlar allt, men jag försöker.  Försöker lyssna, försöker ha tillit.

 

Om resultatet av kroppsscanningen

I söndags var jag och Höken i Tyresö och gjorde kroppsscanning. Jag var både supernervös och taggad innan. När det äntligen blev vår tur så fick jag sätta mig på en stol och lägga händer och fötter på metallplattor, klädnypa på fingret och fick elektroder av nåt slag i pannan. Eftersom jag var så nervös blundade jag och försökte djupandas. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle svimma, jag har ju gjort sånt förr, men det gick bra. Jag fick även sitta med några hörlurar på mig som mätte något i organen.


Väldigt snabbt ploppade en massa värden upp på skärmen som hon sedan gick igenom. Det var väldigt mycket information och mitt huvud fungerar ju inte som det ska, så jag kommer inte ihåg så mycket, men viss dokumentation fick vi med oss så klart.


Det som var mest slående var hur lika vi var. Våra resultat var så lika att hon fick dubblekolla att det verkligen var Håkans resultat när hon skulle börja tolka hans resultat.


Det som skilde oss åt var att Håkan hade sämre syreupptagningsförmåga och sur mage. Jag har ju börjat djupandas och dricker ljummet citronvatten på morgonen, just för att göra magen mer basisk. (citron är förvånande nog basiskt) annars hade nog även det varit lika. Den andra stora skillnaden var sockervärdena. Håkan hade mycket bättre värden än mig, trots att jag slutat med socker och gluten. Det var egentligen  inte så förvånande - det var jag som gick upp 10 kg när vi blev sambos, inte Håkan. Hans kropp klarar av att ta hand om socker mycket bättre helt enkelt, orättvist men nu fick vi det svart på vitt. Att vår kroppssammansättning (andel fett, muskler och vatten) skiljer sig åt är väl heller ingen kioskvältare (det är rätt talande att jag är pandan i kung fu Panda och Håkan är tranan. Ava är för övrigt tigrinnan och Juni ormen)


Det som däremot var förvånande var att vi hamnade på samma placering i någon slags "utmattningstrappa", det känns konstigt och där har jag bett om ett förtydligande från näringsterapeuten. Vi hade båda två ett stressat nervsystem och stressade binjurar - frågan är om orsaken är densamma. Kroppen kan vara stressad inifrån av många olika saker. Livsmedel och lågintensiva inflammationer kan vara en orsak. Vi får se vad vi får för svar. Hon beskrev mig som att jag har gasen och bromsen i samtidigt, och om jag minns rätt skulle B6 tillskott hjälpa till att släppa på gasen.


Men vi har köpt en massa kosttillskott, A- och C-vitamin, magnesium, B5 och B6 samt zink. Jag har redan börjat äta allt detta utom A-vitamin, men inte alls i samma höga dos. Och jag åt en annan typ av B-vitamintillskott.


Min A-vitaminbrist kan vara orsaken till min struma (sköldkörteln behöver A-vitamin för att fungera och det är en trött sköldkörtel som börjar växa), det påverkar även synen (som varit väldigt suddig på sistone) samt levern (som tydligen hade nedsatt reningsfunktion).


Det ska bli väldigt intressant att se vad detta kommer att få för effekt. Näringsterapeuten själv hade varit sjuk i 14 år innan hon köpte den här apparaten och kunde börja rätta till sina brister. Hon vart bättre på en vecka och efter en månad tror jag att hon arbetade igen. Men hon var också jätte, jättesjuk med hjärtsvikt och ödem och alla möjliga allergier. Men visst var det effektfullt att få se bilder av hur hon såg ut då, för 4 år sedan och hur hon såg ut nu.


Men hennes stora medskick var vikten av att andas och dricka vatten. Och det har jag hört nu från flera helt olika håll - och det var man väl hört hela livet - vikten av vatten. Men andningen är en jättestor pusselbit. Så gör er själva en stor tjänst - öva på att djupandas. Hon rekommenderade 12 djupa andetag innan man somnar samt 12 djupa andetag innan man kliver ur sängen. Andas genom näsan, både in och ut. Kolla gärna tuben för övningar och instruktioner.


Hon berättade hur hon fått otroliga ryggsmärtor när hon började djupandas, och efter ett tag slår det mig att det fick jag med. Fast jag trodde det var på grund av allt sängliggande. Det är ett ryggont jag inte känt igen. Det har suttit lite högre upp än ländryggen och gjort att jag knappt kunnat ligga på rygg. Väldigt obehaglig känsla. Enligt henne så är det ryggen som börjar läka sig själv och utveckling av muskler som vi inte är vana att använda. Så ni vet, ifall ni också skulle få det.


Hon tipsade om en rad poddar på området andning och hälsa, jag har inte lyssnat än, men länkar vidare ifall ni är nyfikna.


http://www.kroppiobalans.se/intressanta-länkar

Scanning

Nu ska vi dra på kroppsscanning.  Höken är nervös för körningen och jag är nervös för resultatet. Och att jag inte får äta innan. Kommer ju vara svimningshungrig när hon ska försöka förklara resultat för mig.

Jag kan inte redogöra för vad en kroppsscanner faktiskt gör. Men den ger 74 värden på 5 minuter,  värden som rör muskelmassa,  fett, sköldkörtel, vitamin och mineralbalans mm. Utifrån detta får man sedan råd om kosttillskott,  livsstilsförändringar och kost. Man får reda på om man har några brister och obalanser och råd hur man rättar till dem.

Nu kör vi!

Vi hörs!

Dagens läsning

Min lilla familj har åkt iväg gör att fira storkusinen som fyllt tonåring. Jag ligger till sängs med mycket intressant läsning. Idag ska jag förkovra mig i självläkning.

dagens boktips

Nyttig läsning för de allra flesta människor tror jag. Väldigt nyttig för mig. Det är precis det här jag vill ändra, jag vill leva mer helhjärtat.  Vara äkta. Våga visa mig liten och sårbar. Har jättesvårt för det.     Jag vill ha mer gemenskap i mitt liv, hon talar om vårt grundläggande behov av samhörighet. Jag har varit sugen på kyrkan och meditation ,  hon talar om andlighet.  Jag vill vara nöjd och tacksam, inte springa i ekorrhjulet där man bara ska ha mer. Hon sorterar och sätter namn på sånt som surrat i huvudet. Och förklarar hur det hänger ihop.  Det är ju lite synd att jag inte minns det jag har läst. (Har ju tjall på minneskortet) men då får jag anledning att läsa den igen.  För det tror jag att jag kommer behöva.  Läs den du också. 


Brene Brown - Våga vara operfekt

10 nov Vintern är här!

Nu har det kommit rejält med snö! Det är så fantastiskt vackert. Eftersom drt ska regna nästa vecka får vi passa på att njuta nu. Igår följde jag med barnen ut i snön, brorsan var så snäll och hämtade barnen lite tidigare, så då hann vi ut innan mörkret föll. Det var såå härligt!  Men ack vad jag fick sota för det. 30-40 min ute utan ens ett endaste åk för min del resulterade i total kollaps. Efter den sedvanliga varma chokladen låg jag i sängen resten av eftermiddagen och kvällen. Somnade innan barnen. Det kostar på. Men de senaste dagarna har jag ändå känt mig lite, lite piggare. Men det är små, små gradskillnader. Men så länge jag håll mig inne och stillsam så har bruset och huvudvärken nästan försvunnit. Nu blir det mer vila! För det väntas sol idag, och det vill man inte missa att njuta av. Men det brusar och dunkar fortfarande i huvudet  efter gårdagens snöutflykt. 

8 nov 2016 Let it snow!

Det snöade hela dagen igår. Jag satt uppkrupen i soffhörnet med tända ljus och en sprakande brasa. Jag kan inte längre ta långa promenader, vilket jag kunde och dagligen gjorde i början av sjukskrivningen. Nu säger kroppen ifrån. Så jag går ut på fältet och luftar mig. Går sakta sakta. I bland måste jag stanna och stå helt still och vänta på att huvudet hänger med. Här hemma måste jag också röra mig sakta, sakta. Skrida fram. Inga hastiga rörelser, inte för högt tempo,  inga höga ljud. Kan inte lyssna på musik och göra nåt annat samtidigt. Det blir för mycket för huvudet. Har ett par nya bästisar; öronproppar. Så jag kan umgås med mina barn lite längre stunder. Då kan jag sitta bredvid när de kollar nåt på paddan. Jag kan vila fast de stojar och leker osv. Det är så klart en sorg att jag inte orkar busa med dem i den nyfallna snön. Men jag måste se möjligheterna,  annars blir jag bara deprimerad. Idag kanske jag ska spara utevistelsen tills de kommer hem. Så jag orkar gå ut och titta på när dom leker i snön. Det är inte fy skam det heller. Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

2 nov 2016 Att hitta sina oaser

Mitt tillstånd av utmattning blir bara värre. Hur mycket jag än vilar så mår jag bara sämre. Orkar mindre och mindre. Jag har precis insett att den fruktansvärda känslan som infinner sig mellan varven, där det känns som att man ska kräkas, svimma, få en hjärtattack och bara ramla ihop, är ångest.  Jag fick ju en panikångestattack i stugan när vi plockade ihop oss i slutet av semestern för att åka hem för två år sen. Jag fattade inte det då, men jag har nog aldrig mått så dåligt. Efter det vart jag  helt orkeslös och matt. Det känns på samma sätt nu. Mår otroligt dåligt och sen helt matt. Känns som att livet och livskraften sakta rinner ur mig. Som att jag ska dö. Det är skitläskigt. Men jag är glad att jag insett att det "bara" är ångest.  Förhoppningsvis kommer jag inte må så konstant i flera månader. 

 

Jag har också förstått att jag har väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag är dessutom väldigt sjuk. Jag har svårt att acceptera att jag inte kommer att kunna vara den mamman jag vill vara för mina barn. Att jag inte kommer kunna hämta och lämna på förskolan på ett tag. Inte orka baka. Inte orka leka eller läsa. Kanske inte ens orka titta på en film med dem. Jag kommer nog inte orka baka några pepparkakor i år. Eller sätta upp några stjärnor.

Jag har därför väldigt svårt att släppa helt. Att släppa mina åtaganden som mor och partner. När de kommer hem från förskolan kliver jag plikttroget upp och hjälper till med mat, leker eller läser med barnen. Fast jag egentligen inte orkar.  Fast jag strax måste avbryta för att lägga mig på soffan. Igår orkade jag knappt hålla ögonen öppna men läste ändå för Juni. Jag har inte hjärta att säga nej. Men jag måste kanske släppa min roll som familjens projektledare för att kunna nå den där berömda botten.  Jag är livrädd för den. Livrädd för hur jag ska må på botten.

Lyssnade på en psykolog som pratade om utmattningssyndrom och hur det är en ökenvandring, där det är livsviktigt att hitta sina oaser,  för man måste  dricka vatten. så från och med nu ska den energin jag har gå till oaserna , och inget annat. 

26 okt 2016 Utmattad

Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. Häromdagen klarade jag inte av något annat än att ligga i sängen. Och då hade jag barnen hemma. Jag orkade inte leka, inte läsa, inte ens kliva ur sängen Jag klarar inte av att åka buss. Eller tåg. Jag har svårt för offentliga miljöer med mycket folk. Är otroligt ljudkänslig och  väldigt väldigt trött. Andra dagar orkar jag lite mer. En promenad. Leka lite med barnen efter förskolan. Har varit hemma i tre veckor snart. Jag misstänker att detta kommer att ta tid. Jag räknar med 6 -12 mån. Allt annat är bonus. Jobbet var inte svårt att släppa, jag träffade en bra läkare som sjukskrev mig två månader direkt, det gav mig den tiden jag behövde för att kunna släppa. Nu när jag väl gjort det kan jag för mitt liv inte förstå hur jag orkat. Om min kropp mått så här hela tiden, haft så här lite energi. Hur har jag lyckats lämna barn, jobba en hel dag, shoppa på  lunchen, leda styrelsemöten och ta hand om min familj? Nä. För att klara av det har jag varit tvungen att stänga av. Helt. För att inte höra hur hela mitt väsen har vrålat åt mig att sluta. Att stanna upp. Att känna efter. Jag måste börja lyssna nu. Jag ska börja lyssna nu.

Gamla inlägg flyttar hit också

Jag kommer att flytta över de inlägg som handlar om min utmattning från polarbjörnen och pyret. Ifall ni tycker att ni känner igen texterna. Kommer dock inte flytta bilder. Så vet ni det, så ni inte tror ni har en deja vu eller att jag har blitt skvatt galen av abstinensen efter socker och gluten.


tjipp!

Promenad

Idag var jag ute i blåsten och halkade runt. Tog en tur ned till kolonistugan för att hämta en grej. För att kolla hur långt jag egentligen klarar av att gå och hur lång tid det egentligen tar slog jag på runkeeper. Jag gick 1.5 km på ca 30 min. Och då tyckte jag att jag hade bra fart. Lite chockerande att få det så svart på vitt, fastän jag vet att jag går långsamt och måste göra det.

Sen mådde jag skit, riktigt ordentligt och blev svag och svimfärdig. Men det tror jag var reaktion på omläggning av kost. Har haft liknande reaktioner när jag lagt om till lchf. Haft en fruktansvärd huvudvärk med som bara blev värre och värre . Sen kom jag på att man ska dricka massa vatten, alltså mängder av vatten. Och då blev det faktiskt bättre. Men jag hann bli rädd för att marken skulle ge vika och att jag skulle sjunka ned i det där stora svarta hålet igen.

Oerhört glad och tacksam över att jag befinner mig på benen än. Även om det går långsamt.

Etikett

Fortsäter att testa lite. Kan berätta att jag köpt ett abonnemang på yoga online. Har endast testat en meditation än och tittat på lite introfilmer. Tyckte meditationen var jobbig och avancerad. Återkommer med all säkerhet till detta vid flera tillfällen.

Första inlägget

Ett litet test för att se hur mallen ser ut - inte desto mindre ett alldeles första inlägg i den nya bloggen. Det var min mans förslag från början, att fixa en ny blogg om utmattningssyndromet. Först tyckte jag det verkade onödigt, det är ju mitt liv nu. Men sen har jag tänkt på det och kommit fram till att jag ska skriva om min resa - för min egen del främst men också för att den kanske kan hjälpa någon annan i samma sits. Om så bara en enda person kan bli hjälpt så är det givetvis värt den extra ansträngningen. Och det blir lättare att hitta hit om bloggen heter något annat. Så - voila - en ny blogg! Här kommer jag skriva om det mesta som rör vägen tillbaka från min utmattning. Öppet, ärligt och utlämnande. Välkommen.