Jag har så länge jag kan minnas avundats människor som tror. Som tror på en gud och något större och som finner vägledning och tröst i det. I vårt sekulariserade samhälle ses en tro som något konstigt och främmande, till och med skrämmande. Kyrkan i Sverige känns förlegad och fruktansvärt barock. Som en antik kvarleva från förr. När Håkan och jag funderade på vilken sorts tonårsrevolt våra barn kommer att göra kom vi fram till att konst, musik, festande och "vilt" leverne inte skulle vara främmande för oss eller annorlunda, såsom det kanske varit för andra generationer. Nä, vi kom fram till att om hon skulle revoltera genom att gå på tvären med oss så skulle hon behöva bli religiös.
För många år sedan var jag väldigt, väldigt arg på kyrkan. Jag tyckte Svenska kyrkan var riktiga hycklare som predikade kärleksbudskapet men samtidigt inte accepterade alla former av kärlek, detta var innan samkönade äktenskap inom kyrkan. För mig var det obegripligt. Jag minns hur jag satt på midnattsmässan i juletid och liksom bubblade av vrede. Men kyrkan är en institution byggd av människor, och människor är inte alltid så kärleksfulla och accepterande, även om de tror. Människan bygger in mänskliga aspekter i det som hyllar det gudomliga. Jag tror det är viktigt att hålla isär, det som är skapat av människor i trons namn och det som är den verkliga kraften/världsalltet/Gud.
När jag var liten sa jag ungefär så här till min mamma (detta är inget jag minns utan jag har fått det återberättat) att jag tror inte på gud och himlen, för då finns det inget helvete heller. Ganska smart strategi för en 5 åring kan jag tycka. Nu har ju kyrkan avskaffat helvetet. Skönt. Och lite galet samtidigt, att de kan göra det så där hux flux. Men det jag uttryckte då finns fortfarande kvar i mig. Jag är så rädd för mörkret att jag har svårt att tro på ljuset. Jag är rädd för de okända mörka krafterna, jag vet inte vad de är, hur det fungerar eller vart det onda tar vägen när vi dör. Jag tror jag är rädd för mörkret i mig.
Jag vill fortfarande tro. Det vilar ett särskilt lugn över människor som tror. En särskild varm, trygg känsla. Ibland kan man liksom se det i deras ansikte. Som att de är uppfyllda och utstrålar ett särskilt ljus och skimmer. Den här livskrisen som utmattningen innebär har vaskat upp de stora frågorna på agendan. Existentiella frågor om liv och död, om ljus och mörker. Jag tror att det finns något större än oss. Jag tror att vi har det gudomliga i oss. Jag tror det är därför det är så viktigt att söka svaren inom oss, även om det är knepigt att komma dit, särskilt när man är ovan. Jag tror att vi tillhör en helhet. Jag tror att vi blir ett med denna helhet när vi dör. Jag tror också att de olika världsreligionerna är olika sätt att beskriva samma sak. Världsalltet, universum, Gud, Allah. Och alla religioner förespråkar kärlek, fred och medmänsklighet. Sen är det människans girighet, makttörst och kanske framförallt rädsla som gett upphov till tokigheter i religionens namn. Men samtidigt som jag tycker att detta verkar vettigt så sitter Tomas tvivlaren och fnyser högt åt allt detta. Jag vill så gärna tro på detta, men tvivlar lik förbaskat. Törs inte släppa sargen, för jag har inte kommit underfund med hur den mörka sidan fungerar, och jag är vansinnigt mörkrädd. Jag vill liksom fortfarande inte ha något helvete.
Kan det vara så att rädslorna skapar mörkret och i mörkret frodas rädslorna? Som en negativ spiral, en ohelig allians. Jag och Håkan har börjat se om Harry Potter filmerna och det slog mig att Voldemort - ondskans mästare - är som mest skrämmande innan han tar mänsklig form. När han bara anas och inte syns, då är han som absolut mest skrämmande. Det som är okänt är otäckt och skrämmande, det vet vi ju och det tror jag är talande för den rädsla och det mörker som vi upplever - det som är mest skrämmande är inte det vi har framför oss, som är greppbart och synligt. Det är det okända, det vaga, det som anas i skuggorna som skrämmer skiten ur oss. Som när man leker skrämkurragömma (när de som gömt sig hoppar fram och skrämmer den som letar) Det läskigaste är att leta, undra och ana, att vara på spänn. Att känna rädsla är en del av en överlevnadsinstinkt. Men det är när rädslorna tar över det blir mörkt här i världen. När vi blir för rädda, när vi gömmer oss i våra mörka hörn och försöker riskeliminera och överleva och rädda oss från de stora farorona där ute. Fast farorna kanske bara existerar inom oss. Jag skrämmer upp mig själv för saker som inte är en reell fara. "Den dagen den sorgen" är en mycket bra devis. Jag ska försöka anamma den i större utsträckning i mitt liv och skärskåda mina rädslor - är det en verklig fara? Finns det något jag kan göra åt den? Om inte - let it go. Då får jag hantera det när det väl inträffar och blir en reell fara.
Vad är egentligen ondska? Vart tar ondskan vägen när vi dör? Finns det onda andar? Eller lämnar vi ondskan kvar på jorden som en del av det mänskliga livet? Ondska definieras som att bryta mot normer eller universella lagar. På så sätt måste ju ondskan vara relativ, och den definieras av den som har tolkningsföreträde (lite grann som att ondskan i västvärlden är terrorister och ondskan utanför västvärlden är just västvärlden) Om det finns någon universell lag så är det väl att vi inte ska döda varandra. Men samtidigt så gör vi det för jämnan och hyllar ibland de som gör detta som hjältar. De som står upp för det de tror på och går ut och slåss för sin sak. Som är villiga att offra sitt liv för den goda saken. Stå upp mot övermakten eller jaga terrorister. Tänk Braveheart liksom, man liksom ryser av välbehag när de drar ut i krig och har ihjäl andra människor. Man ser dem som hjältar, den lille står upp mot den stora, kämpar och vinner. Så då är det ok att döda i vissa fall?
Som sociolog vet jag ju att när man plockar isär berättelserna och går tillbaka till där det började så kan allt oftast förklaras. Man kan kasta förståelse över hur ett mord går till, varför man gör som man gör. Det är som när man sitter och hejar och känner för "fel" person i filmen, men hejar på den onde. Man hoppas och håller på den där som faktiskt mördade eller gjorde nåt annat brottsligt, för man förstår varför de gjorde det. Filmen är givetvis skriven ur dennes perspektiv. De kanske inte hade något val, för att skydda sig själva eller sina barn eller liknande. Är det ondska då? Tänk om ondskan som sådan inte finns? Det är bara något vi skapar genom våra rädslor. Kan det vara så att ondska föds genom våra rädslor och frodas i mörkret. Då kanske Svenska kyrkan gjorde rätt som avskaffade helvetet. Om ondskan är relativ och något som föds ur människans rädslor, då kanske det inte finns onda människor, utan bara onda gärningar. Ondskan är kanske bara något som existerar inom oss människor, i våra tankar och vår fantasi, det existerar därmed ingen ond kraft utanför oss. Jag tror inte vi föds till mördare (med undantag för dessa få empatilösa människor som jag inte vet så mycket om men tycker är läskiga, kanske just därför) Kan det vara så att det onda bottnar i avsaknad av kärlek och ljus?
För är det något som jag verkligen tror på, där den förbannade Tomas inte kan rubba mig en millimeter, är det kärleken. Kärlekens helande kraft. Det är något som är svårt att bevisa och belägga, men den finns där, hos oss alla. Förmågan och möjligheten att älska. Inte lika välutvecklad hos alla. Men potentialen har vi alla. Att få känna kärlek och omsorg är dessutom ett helt grundläggande behov för människans existens. Jag tror också på människans godhet, jag tror att vi alla har både ljus och mörker inom oss, och det är våra aktiva val som avgör vilka vi är. Vi har alltid ett val, hur vi väljer att se på världen, bemöta den och agera i den.
Som Astrid Lindgren så klokt säger:
”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Så den enkla slutsaten måste bli: älska mer! Om vi vill göra gott i världen och skingra det mörker vi upplever just nu, så ska vi inte förbanna mörkret, vi ska tända ett ljus genom att ge varandra mer kärlek. Och då menar jag inte romantisk kärlek till sin partner (även om man ska vårda den ömt också), utan ge mer kärlek och omtanke till alla man möter. Så det goda sprider sig, som ringar på vattnet.
Min lillebror har en rad från en smashing pumkins låt tatuerad på sitt bröst, den kanske avser något annat i just det sammanhanget, men jag tycker det passar väldigt bra in på hur jag ser på världen och livet just nu:
Only love can win
