Döden håller oss levande

Vissa insikter slår ner så kraftigt och tydligt i mig. Inte riktigt som en blixt från klarblå himmel, utan snarare som en plötslig vetskap eller förståelse för något. Det är som en tanke som liksom står ut från alla andra tankar. Formuleringar som blir glasklara och sen landar i mig som en djupare förståelse för något. Som det här med döden.

Häromdagen stod det ut med en tydlighet jag inte upplevt innan; vi behöver döden för att hålla oss levande.

Det är ingen nyhet varken för mig eller andra att vi i närheten av döden tydligare ser det som är viktigt för oss här i livet. Blotta tanken på att våra nära och kära skulle ryckas bort i förtid slår i alla fall på mina tårkanaler så det skvalar om det.

För livet är skört. Från ena sekunden till den andra kan en älskad dotter, pappa eller partner vara borta för alltid. Det kan gå så fort och är så svårt att förstå och framförallt acceptera.

Men i livets skörhet, finns något väldigt, väldigt vackert. Skörheten är liksom nerven till livet, till glädjen och kärleken. Skulle vi veta hur mycket vi älskade varandra om döden inte fanns? Skulle vi veta hur härligt det är att vara levande om död och sjukdom inte fanns? I smärtan och sorgen efter ett dödsfall finns det här vackert sköra alltid med. Jag har svårt att beskriva det med ord men jag kan känna det inom mig. Så om du står och stirrar ner i dödsskuggans dal, leta efter det. Det finns i dig och det är trösterikt och vackert. Du måste bara våga känna efter, våga vara i allt det som gör ont. Det är inte lätt, men det är faktiskt befriande.

Döden är ett ämne vi sällan rör vid. Endast när vi tvingas till det egentligen. Jag tror vi skulle bekanta oss med den lite grann, närma oss den och det sköra. Inte vältra oss eller gräva ner oss i den. Utan använda den för att leva. För att kunna känna vilken otrolig ynnest det är att jag lever. Att jag kan dra ännu ett andetag. Ta ännu ett steg. Tillbringa ännu en dag i frihet med mina barn. På så sätt kan den ge mig mängder av glädje och starka känslor av tacksamhet.

Jag vet inte vart jag läste det, men uppmaningen kom från en person som överlevt  ett koncentrationsläger, där hon förlorade hela sin familj. Att det bästa och viktigaste vi kan göra som undkommer såna fasor, som ju fortfarande pågår i vår moderna tid, är att leva. Det vi är skyldiga att göra, det vi är skyldiga livet vi fått, är att leva. Så då kan man kosta på sig att påminna sig om hur väldans bra vi har det. Som lever ett liv fullt med möjligheter, och se till att ta tillvara på det. Ut och lev! Lev det liv DU vill leva.

Det löste sig

När det kommer in bra saker i mitt liv, stora saker, tycks de liksom alltid komma från sidan. Som när jag sökte jobb som projektledare och fick jobb som handläggare på kommunen istället. Eller när jag sökte jobb som strateg för ensamkommande och blev erbjuden jobbet som strateg för barn och unga istället. Så även med vårt hus. Den mäklare som sålde vårt första hus till oss (där vi backade efter besiktning) tänkte på oss då hon fick in ett objekt. Så innan huset kom ut på marknaden, innan vi sett planritning eller bilder, fick vi komma och titta. Vår gemensamma upplevelse var att det var så fint att vi aldrig skulle få det. Men tack vare vår sneak peek så kunde vi lägga ett tidigt bud med annan strategi och tack vare detta tror jag vi enbart fick en annan budgivare. Som dessutom la sig rätt snabbt. Sen vart huset vårt.

Vet ni vad det magiska med detta hus är? Det är exakt det vi önskat oss. Under vårt letande har det blivit tydligt vad vi vill ha. Huset är exakt det jag föreställt mig, visualiserat och bett om. Och vips, så ramlade det in i våra liv, lite från sidan. Jag får återigen anledning att ödmjukt tacka min lyckliga stjärna. Tack.

Utmaning i att känna tillit

Vi har bestämt oss för att flytta. Lägenheten är såld men vi har inte ett nytt boende. Den 11 januari tillträder köparna vår lägenhet. Då ska vi ha flyttat ut. I denna process så pendlar jag mellan pur glädje och ren skräck, mellan kärlek och rädsla samt mellan tillit och kontroll.

De stunder då jag känner tillit och kärlek vet jag att allt kommer att ordna sig. Jag vet att jag vill flytta, jag vet att jag följer mitt hjärta när jag flyttar, alltså kommer det att lösa sig. För det gör det alltid när man följer sitt hjärta, om man vågar lyssna och agera i enlighet med det. Men jag är ju samtidigt livrädd mellan varven. Ibland kopplar rädslan strypgrepp på mig och det svider i nervknuten i magen och den välbekanta ångesten sprider sig i kroppen. Då vill jag bara backa bandet, då undrar jag hur i helvete vi kunde vara så dumma att vi sålde innan vi köpt nytt, då kollar jag hemnet för att se om vi inte kan köpa nåt här på hemmaplan istället och bara stryka ett streck över hela flytteriet.

I de här fallen är det hyfsat lätt att se och känna när rädslan smyger sig in i mitt huvud och påverkar hur jag tycker och känner inför saker i mitt liv. Men ibland smyger det på så pass obemärkt att jag börjar tro att jag ändrat mig på riktigt. Är det inte det här jag vill?! Men jag har bestämt mig för att inte lyssna på rädslorna längre. Jag har bestämt mig för att lyssna på hjärtat, kliva upp på arenan och verkligen leva som jag vill. Så därför gör jag ändå. Trots att jag blir rädd. Jag mediterar, går in i mig själv för att hitta lugnet, ljuset, tilliten och kärleken. Känslan av att allt ordnar sig. Det kanske inte alltid blir exakt som man tänkt sig, men det kommer att lösa sig. Att våga vila i den känslan av tillit. Att släppa kontrollen. Det är en bra övning i tillit må jag säga. Ett bättre ord är kanske en utmanande sådan.

Självklart gör jag allt som jag rimligen kan göra för att hitta ett nytt boende, men när jag är inne på hemnet för tjugoende gången på en dag så kommer inte det hjälpa. Det är uteslutanden mitt försök att kontrollera min omgivning, jag kollar på objekt som vi redan förkastat och omvärderar dem. Jag har gjort så här med mycket annat också, kanske finns det flera som känner igen sig i att man googlar sönder nåt man inte kan påverka. Som ett försök att kontrollera eller bestämma odds eller lista ut hur det ska gå. Som om man kunde det. Jag vet att jag gjorde det när vi försökte bli gravida med Ava. Istället för att bara vila i tilliten att det kommer lösa sig. Så mycket tid och energi jag hade frigjort. För jag kan ju ändå inte påverka utgången. Jag kan inte påverka hur många hus som läggs ut till försäljning.

Så nu ser jag detta som en riktig utmaning i att känna tillit. Allt löser sig. Jag släpper min oro, mina rädslor och tvivel. Jag litar på att allt kommer att lösa sig till det bästa.

(under tiden jag skrev det här inlägget har jag varit inne på hemnet två gånger, utmanande var ordet sa Bull)

Att känna tro (och skam)

För ett ganska bra tag sen skrev jag ett inlägg som handlade om att jag vill känna tro. Jag har även skrivit några inlägg på ämnet skam och Brene Browns forskning om hur viktigt det är att vara modiga och dela med oss av våra berättelser om skam för att leva ett helhjärtat liv. Jag har inte skrivit så mycket om det som hänt inom mig under det senaste året och jag har heller inte pratat så mycket om det, eller knappt alls, med dem som står mig närmast. För att jag är rädd för reaktionen, för att de ska tycka att jag är konstig, för att jag inte riktigt vet själv vad det är som händer, jag har svårt att hitta orden. Jag menar i detta sekulariserade samhälle med en närmast föraktfull inställning till troende är det inte helt enkelt att komma ut som troende, det är lite som att svära i kyrkan.

Så jag har känt skam. För att jag idag känner en tro. Men min tro ser inte ut som den i den kristna kyrkan, eller någon annan av världsreligionerna. Jag bekänner mig inte till någon särskild religion, jag uppfattar dem som olika beskrivningar av samma sak där den mänskliga dimensionen liksom förvanskar det gudomliga. Där profeterna i de olika religionerna har talat om samma sak, men kanske på lite olika sätt. Men jag respekterar fullt ut de som känner sig hemma i en religion och vill utöva dess riter och traditioner. Jag tror på en gudomlighet eller kraft som inte kan beskrivas med ord. Alla försök att göra det är dömda att misslyckas för detta något är så ofattbart att det inte kan fångas med ord. Det kan närmast fångas i en känsla. De känslor som ligger närmast till hands är kärlek, ljus och lätthet.

Jag tror också att en del av det gudomliga och den skapande kraften bor i oss alla. Bara det faktum att vi är alla stjärnstoff är ofattbart vackert och häftigt. Jag består av samma stoff som stjärnorna på himlen. Och varje liv är ett mirakel. Jag har tänkt en del på det, det fantastiska och ofattbara i skapandet av nytt liv. Det är helt otroligt att en sån komplicerad varelse som ,människan är kan skapas av sig själv. För let's face it, vi mammor är ju bara behållare. själva utvecklingen sköter sig själv, vi bara väntar och får cravings och krämpor. Och även fast jag fått den fantastiska gåvan av två barn så kan jag själv knappt förstå det i efterhand. Att de utvecklats och levt i mig en gång i tiden. Nu när man står och gapar åt varandra om hur mycket tittande som egentligen är rimligt på en dag.

Nä. Det finns nåt mer än bara evolution. För mig finns det något mer än bara evolution, det är min sanning. Så som den ser ut idag. Det finns magi där ute. Jag har ingen aning om hur allt hänger ihop, jag har definitivt inte alla svar, men jag har påbörjat en resa som är vansinnigt spännande och samtidigt frustrerande. För även om jag känner en hel del tro är vägen kantad av tvivel. Tvivel på riktigheten i det jag upplever. Jag har svårt att lita på det jag får till mig på olika sätt. Samtidigt har jag haft en del upplevelser som är glasklara "bevis" på att det finns en möjlighet till kontakt med andra sidan, med avlidna och änglar. Det hela är omvälvande och som ni säkert förstår, en smula svårt att dela med sig av. Men jag tänkte börja med det nu. För min intention är att leva ett helhjärtat liv.

Tack för att du läste.

Att sprida ljus

Min resa mot en ny början har inneburit många nya insikter och lärdomar. En väldigt viktig sådan är att det vi fokuserar på blir starkare. Det vi tänker och känner, det vi skickar ut, är det vi får tillbaka i våra liv. Så om vi är rädda och oroliga och agerar utifrån det, är det vad vi får mer av. Men om vi fokuserar på kärlek och roliga saker som får oss att må bra, så får vi mer av det. Då växer sig kärleken starkare. Så för att motverka de mörka krafterna som är väl synliga i vårt samhälle idag, inte minst inför valet, så ska vi fokusera på ljuset. Det vill säga, inte ge de mörka krafterna vår uppmärksamhet, utan fokusera på vad vi vill ha istället. Hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och sen leva det. Att aktivt och medvetet sprida så mycket kärlek vi kan till varandra. Eller som Martin Luther King sa det:

Jordskredsseger

I lördags var jag och min fina lilla familj och såg matine föreställningen av melodifestivalen. Jag har alltså varit på friends arena tillsammans med 30 000 andra. Det mina vänner är inget annat än en jordskredsseger! Jag var lite snurrig på väg dit. Det var mycket folk hela vägen, vi åkte tåg dit och hem. Och när vi skulle hem förstod vi knappt hur vi skulle få plats på perrongen. Men det gick bra! Jag hade kul! Jag kunde njuta av föreställningen, inga panikattacker,  barnen skötte sig fint och sen for vi hem och slängde oss i soffan med hämtmat. Det känns fantastiskt. Jag tänkte innan att:  klarar jag det här,  då klarar jag allt!  En sån här grej var helt otänkbar för bara några månader sen. Mina barn är en väldigt god morot i såna här sammanhang. Det är för deras skull, och för att jag inte vill missa deras uppväxt,  som jag pushar mig till gränsen av det jag klarar av. Men i det här sammanhanget är det bara bra. En mycket bra erfarenhet av att jag faktiskt klarar av att göra saker som är läskiga och ger påslag.  Undrar vad det blir härnäst?

Vårkänsla

Igår var det takdropp och vår i luften. Strålande sol och klarblå himmel. Det var som om hela världen ville hälsa mig varmt välkommen över på andra sidan. För igår skrev vi papper och nästa vecka börjar jag arbetsträna. På min dotters skola. Yeaj! Heja mig! 😃

En lång, lång väg

Idag har jag haft mitt avslutningssamtal med min fd chef. Jag har lämnat tillbaka dator, telefon och padda. Nu är det officiellt slut. The end of an era. Mitt offentliga förvaltningsliv är för närvarande över. När jag satt på tåget hem så slog det mig. Fan vad långt jag har kommit. Jag har gjort en fantastisk inre resa och faktiskt kommit skit långt. Jag har börjat lyssna på mitt hjärta och min inre vägledning. Jag har sagt upp mig från ett välbetalt och hyfsat prestigefyllt jobb som strateg och slängt mig rakt ut i ingenting.   Jag har släppt en massa gammalt inre bråte och gjort plats för nytt. För nu börjar en ny era.

På fredag skriver vi papper för min arbetsträning. Min arbetsträning på en skola. Det som varit min dröm och fantasi och kanske delvis flykt från tristess.  Nu följer jag min dröm. Nu ska vi se om detta är för mig. Jag är så stolt över mig själv! Jag följer min dröm. Jag pratar inte längre om det eller tänker på det eller dagdrömmer. Jag gör det. Jag lever min dröm.

Gör det du också. Följ din dröm. Ditt hjärta. Strunta i pengar, man ska inte följa pengarna för det löser sig ändå.
Man ska följa sitt hjärta, så följer pengarna dig. Det löser sig alltid. Saker och ting faller på plats. Och det kommer alltid, alltid vara värt det . Det gäller bara att våga. Våga prova!  Våga väx! Våga misslyckas! 

Jag kommer kanske misslyckas kapitalt som läraraspirant. Men jag kommer aldrig ångra att jag provat. För jag kommer lära mig massor och växa som nänniska. Man ångrar bara det man aldrig gjorde. Så gört! Ta ett litet litet steg mot din dröm. Gör det idag. Gör det nu med en gång. För vår bästa tid är NU.

Skogstur

Igår tog vi en tur ut till skogen. Jag ville ta med barnen till uggleträdet, där jag såg en uggla häromdagen. För att ens få med dem fick jag lova att vi skulle gå till lekplatsen sen. Efter att vi kommit till skogsbrynet började Ava tjata om fika och Juni klagade på ont i benen. Så för att ens nå fram till solen fick vi truga med russin. Sen hade vi en jättemysig stund. Fikade varm choklad och mackor i solgasset,  barnen lekte och livet var underbart. Tills Juni vart kissnödig och vägrade kissa. Sen satt hon i blåbärsriset och vägrade gå nånstans tills dess att jag blev kissnödig. Ava hade brakat iväg hemåt och jag hörde hennes och Håkans arga vrål över hela skogen. Hon lyssnade inte på sin far och sen tjursatt hon på en sten. När hon till slit gav upp och vi gick hemåt och Juni panikkissade mellan villorna. Vi får nog öva lite mer på det här, om vi ska ta med barnen till alperna för att vandra så småningom. Men jag är glad att vi kom iväg. Mer skog till barnen.

Noteringar om tro

Här är det jag skrev ned den 24 feb 2016 om att tro. Som jag hänvisade till i förra inlägget.

"Att tro på sig själv. Sin förmåga. Är att tro på gud. Eller universum. 
Om vi alla har det gudomliga i oss måste det ju innebära att tro på universum eller gus eller att det finns någon slags kraft som är gemensam och förenar oss alla. Tror man på det måste man tro på sig själv. Om jag tror att jag har ljuset i mig och om jag väljer ljuset, framför mörkret. Om jag väljer att se det ljusa och det kärleksfulla det vackra och meningsfulla. Och tro att jag har det i mig, då måste jag tro på mg mig själv. Annars funkar det ju inte. Det blir så per automatik.

1. Jag tror på en gemensam kraft,  gud eller universum.
2. Den kraften finns i oss alla. Himmelriket finns inom oss.
3. Om jag tror på himmelriket/ljuset /kraften och tror att den bor i mig. Då måste jag ha en stark tro på mig själv. På min kraft. Mina förmågor. På att jag duger precis som jag är.

Att välja ljuset framför mörker att välja att se det positiva och kärleksfulla och sprida det vidare. Inte förneka mörkret varken i världen eller inom oss. Men att fokusera på mörker ger bara mer mörker och rädslor.

Vara förändringen vi vill se i samhället. Vara det själv.  Jag tror att världen behöver mer kärlek. Mer gemenskap. Mer samhörighet.  Mer njutning och glädje. Mer lek och skratt. "

Om att tappa bort och åter finna lärdomar

För ganska precis ett år sen skrev jag ned några funderingar på gud/världsalltet eller hur man nu vill benämna den kraft som förenar oss alla. Så här i efterhand inser jag att det var väldigt insiktsfullt och det är först nu jag förstår det bättre på djupet. Även om jag kunde formulera det redan då i ord. Så har det varit många gånger. Jag läser en av mina texter i efterhand och tänker: shit, har JAG skrivit det där? Antingen tycker jag att det är oerhört välformulerat eller så är det en lärdom/insikt  jag liksom glömt. Eller möjligtvis kommit på igen. För så är det också ofta. Förra vintern när jag mådde som sämst och det var som mörkast runt omkring mig hittade jag ändå ljuset. I mig. Under den här perioden landade flera viktiga insikter i mig, som till exempel att pengar inte har någonting med lycka att göra.

Men den insikten är lätt att glömma bort när man dras med i vår kultur som är väldigt centrerad kring pengar, status och prylar. Så för att påminna mig om vad jag faktiskt vet innerst inne får jag nu uppleva detta. Jag har inte haft en inkomst på snart sex månader. Jag får ingen inkomstförsäkring eftersom jag sagt upp mig med ogiltiga skäl. Så nu när jag äntligen beviljats a kassa räcker våra inkomster preciiiis till det nödvändigaste. Det kommer att bli lärorikt på.många sätt. Men framförallt tror jag att jag tar med mig att det bästa i livet är gratis. Min familj,  vår kärlek och umgås, skratta, busa och mysa är alldeles  gratis.  Att vistas i naturen är gratis. Att hitta vänner, vårda sina relationer är så gott som gratis. Jag är inte naiv dock. Hade pengarna inte räckt, vilket jag trodde var fallet från början, hade det varit väldigt mycket jobbigare. Pengar ger inte lycka, men pengar kan ge sinnesfrid i viss mening. Att slippa oroa sig för om de ska räcka till mat, eller att oroa sig för att kläder ska gå sönder för att man inte kan köpa nya. Det slipper vi, eftersom vi har sparpengar kvar. och då är det lättare att uppskatta allt som är gratis.

Men faktum kvarstår. Om jag tittar på det som jag tycker är viktigt i livet och sånt jag vill utveckla,  så behöver det inte kosta pengar. Men det är väldigt väldigt lätt att fastna i det tänket. Jag begränsar mig själv och mitt liv för att jag inte har pengar. Eller inte har råd att köpa ett hus. Men snart så, är jag frisk och då jäklar. Fast livet är nu. Det är nu och inte sen jag ska leva min dröm. Och det finns alltid nåt man kan göra för att närma sig den. Alltid. Om jag vill ha en bättre hälsa, en bättre relation med någon, mer kul, så är det bara ut och görat!

Happy friday! 

Skogstur

Jag har en slinga i skogen som jag försöker gå så ofta jag kan. Helst varje dag!  Det är så underbart vackert just nu med all snö på träden och backen. Det blir liksom så magiskt i vinterskogar. Idag prasslade det till när jag kom runt hörnet och jag skymtade nåt gråspräckligt högst upp i ett ihåligt träd. Det lät stort när denna någon rasslade ner i trädstammen. Jag stod stilla länge för att se om den tänkte visa sig igen. Jag fick en känsla av att det kunde varit en uggla. Men jag hade precis sett en skrämseluggla på kollot, så jag tänkte att det nog var därför jag tänkte så. Så jag traskade vidare. Men sen tog nyfikenheten överhand och jag smög tillbaka och kollade. Det var en uggla! Jag såg först inte att den sov, men jag kunde komma riktigt nära och titta. Sen smög jag vidare, jublande glad. Jag tror det är en kattuggla. Den är väl kamouflerad men sitter längst upp, lutad mot trädstammen.

Fredagstipset!

Idag på stressmottagningen fick vi görs en bra övning som jag tänkte dela med mig av.

Ni vet när man försöker göra nåt och blir stoppad av skuld och skam o h allsköns ursäkter och invändningar. Eller när man har en malande dialog med sig själv som liksom aldrig tycks ta slut.

Ett knep att ta till är att distansera sig själv från tankarna genom att själv tänka: jag har tanke som säger att... och så upprepa det tanken säger. Men inte mer än så. Käfta inte emot. Bara upprepa det som du tänker ; exv jag har en tanke som säger att jag är värdelös. Jag har en tanke som  säger att jag är för trött för att yoga denna morgon.

Prova! Det är stört fiffigt!

Happy friday!  ❤

Sharing is caring - Några tips på länkar!

Jag tänkte dela med mig av några tips på övningar och sånt jag läst, sett eller hört som jag tycker är bra.


Here goes!


En kroppsscanning på tuben som jag använder mig av dagligen, är väldigt bra för att slappna av och när man har svårt att somna. Jag brukar använda den för att lugna ner mig om det behövs eller för att kolla hur mycket energi jag egentligen har. Om jag somnar är jag nog för trött tex. Den är knappt en kvart lång.
https://www.youtube.com/watch?v=jwsN-JDYbu8


The secret är en film på netflix som beskriver the law of attraction. Mycket spännande - har inte bearbetat den tillräckligt för att kunna skriva något om det - men i kort så går det ut på att det du ger får du tillbaka - det du sänder ut i universum får du tillbaka. Så om du lyckas hålla en känsla av överflöd inom dig - så kommer överflödet till dig. Se den! Avgör själv om det är nåt du tänker tro på och praktisera.


Oprah Winfrey bjöd in flera av de personer som figurerar i filmen till hennes show. Jag tycker nästan denna show är bättre än filmen i sig.
https://www.youtube.com/watch?v=3MPL2Ca4Fac


Det finns mängder med "motivational speaches" på tuben och den ena klyschigare än den andra. Men den här talade till mig. Så jag brukar se den med jämna mellanrum - när jag behöver få tillbaka tron på mig själv.
https://www.youtube.com/watch?v=znwRzsYLr6s&t=514s




Bok: Kaos i kvinnohjärnan - om du lider av PMS eller cykliska besvär av nedstämdhet och humörsvängningar eller vet att du har någon form av hormonell obalans, om du är i förklimakteriet, klimakteriet eller lider av förlossningsdepression. Läs denna! Väldigt användbar bok där du kan "diagnosticera" dig själv och där det finns konkreta råd till vad du kan göra som gör dig mycket bättre på kort tid.
Det handlar om bioidentiska hormoner, kosttillskott och kost. För att få en hjärna i balans.  Länk till författarens hemsida med massor av användbar information.

http://mialundin.se/

Att respektera sina gränser

När det blir lite tokigt i livet och inte alls som man tänkt sig är det väldigt lätt att vända sig utåt och titta på alla som gjorde fel. Det är en del av ett försvar jag ofta använt mig av. Det är så lätt att se de fel och misstag alla andra gjort, medan man förblir blind för sina egna. Det är så klart mycket jobbigare att rikta blicken mot sig själv och fråga: vad kunde jag gjort annorlunda? För att då måste ju jag också göra nåt annorlunda, då måste jag ändra på mig.


Jag har svårt att respektera mina gränser. Ibland känner jag tydligt att jag är för trött, men gör något ändå. För någon annans skull. Eller för att jag verkligen vill.  Jag övar på det och blir allt bättre på att identifiera situationer där jag gör det och försöker göra annorlunda.


 Igår till exempel var jag väldigt trött. Jag gick och la mig efter frukost igen för jag var liksom sova trött, inte bara mentalt sliten, utan verkligen trött. Så därför sa jag till mig själv när jag klev upp för att gå ut och åka skridskor med släkt och vänner, att idag ska jag inte vara någon matmorsa. Jag tycker om att vara matmorsa. Jag tycker om att fixa fika och mat till vänner och bekanta och att bjuda. Vi har ofta barnens kompisar kvar på middag. Jag gillart skarpt. Men ibland orkar jag inte. Då blir det en inre kamp. För jag hatar att känna mig snål och ogin. Jag vill gärna bjuda, men jag orkar inte vara en serviceinrättning. Och då kan jag bli lite kantig, då blir jag lite irriterad och kanske fräser nåt eller får en annan ton. Kanske tänker jag "varför är det alltid jag som ska fixa?", plötsligt är jag offret igen, för alla andras ignorans och lathet. Fast det är ju inte sant, utan jag har inte respekterat min egen gräns, för vad jag orkar. Då blir jag trött och frustrerad. Istället för att sluta göra det jag gör och be någon annan om hjälp så blir jag offret. För anledningen till att det ofta är jag som fixar är ju just för att jag alltid gör det. Alltså är det jag som kan göra nåt åt det.  Igår lyckades jag faktiskt respektera mina gränser hyfsat. Så det går år rätt håll.

Bilden är lånad från www.blimeradu.se, där finns det några artiklar om att sätta gränser. Har inte läst allt själv, men det verkar vara en klok och varm kvinna som skriver.

Att lyssna och lita på hjärtats röst

Jag försöker som bekant bli bättre på att lyssna på vad hjärtat säger. Att följa lusten och glädjen. Att försöka lyssna till vad min inre vägledning säger mig. Det är inte särskilt lätt och det går upp och ner och fram och tillbaka, som det mesta när man försöker lära sig nåt nytt. Det jag har fått till mig är att jag ska våga lita på känslorna. Att känslan inte ljuger. Jag var tidigare inne på det här med hur ett ja känns - att man känner i kroppen när det är ett ja. Riktigt tydligt faktiskt. Det som jag upplever blir förvirrande, det är ju när ett nej känns som ett nja och när jag "borde" säga ja. Jag borde tycka på ett visst sätt för att det är så man gör eller det är en bra grej enligt vårt samhälles värderingar. Då jag försöker övertyga mig själv om att det är rätt och bra. Nu har jag börjat se det som en varningsklocka - börjar jag argumentera med mig själv och liksom bevisa att nåt ät bra (för det är enklast så - bäst för alla andra etc) så gäller det att stanna upp och försöka lyssna. Känner jag nåt ja i kroppen?


De senaste dagarna har jag tänkt en del på mina barns förskolestart och mina känslor i samband med det. Jag är definitivt inte den enda föräldern som känner en viss ambivalens inför att lämna bort barnen när de är så små. Många med mig vittnar om hjärtan som slits ur kroppen och det ständigt dåliga samvetet när man söker balans mellan arbete och familjeliv.


Då motiverade jag mig med ekonomi - vi hade inte råd att vara hemma längre. Vi höll på att spara till en insats för att kunna köpa en lägenhet. Vi behövde jobba och spara pengar för att skapa en bättre framtid för oss och våra barn. Alla andra klarade av att lämna bort sina barn - så det skulle vi och barnen också göra. Alla andra gör så här - då måste det ju vara rätt. Det är så här man gör nu i det moderna samhället. Man kan studera och arbeta med kvalificerade arbetsuppgifter samtidigt som jag är en god mor och lagar mat från grunden, bakar surdegsbröd och gör långkok.


Om jag hade tagit mina känslor på allvar och låtit dem styra mina val hade jag inte gjort som jag gjorde. Jag ville inte lämna bort mina barn. Jag kan fortfarande känna den där obehagliga tunga känslan av sorg och separation. Jag kommer aldrig glömma den gången jag lämnade Ava i början och hon stod helt solo mitt på gården, utan fröken eller kompis. Bara stod där, hur länge som helst. Den bilden och framförallt den känslan sitter kvar i mig. Eller hur Juni gjorde tydligt motstånd mot förskolan i början, och hur jag kände att det här är inte för henne. Hade jag tagit hennes känslor på allvar hade jag väntat med förskolestarten för hennes skull.


Märk väl, att det här resonemanget gäller mig och mina barn och våra känslor. Mitt hjärta, min väg. För andra föräldrar vet jag att det varit en befrielse att få lämna bort barnen ett par timmar och få jobba. Vi är alla olika. Men mitt hjärta blöder fortfarande när jag tänker på det.


Jag kommer också ihåg hur förbannad jag blev på psykologer som satt i TV soffan och sa att det inte är bra för barn under 2 år att vara på förskola. - Hur faan kan hon sitta och säga så, när i princip alla måste lämna bort barnen för att jobba!! Hon träffade så klart en öm punkt. För grejen är den. Vi har alltid ett val. Jag valde en högre levnadsstandard över att vara hemma längre med mina barn. Jag hade dessutom ett visst förakt mot hemmafrun och tyckte det var en bakåtsträvande idiot - vi har ju kommit så långt - gå inte baklänges! Nu tycker jag inte alls det. Frihet är att få välja och att få vara lika mycket kvinna och lika mycket värd oavsett vilket val man gör. Då är vi fria som kvinnor. Jag tror inte ens att tanken slog mig att försöka jobba typ halvtid och överleva på det. Det fanns inte i min föreställningsvärld. Vi gick ner lite i tid och pusslade för att dagarna inte skulle bli så långa. Som man gör. Som folk gör. Vi föräldrar gör vårt bästa utifrån givna förutsättningar och kunskaper. Det gör alla.


Jag kan ändå inte låta bli att undra hur livet sett ut om jag lyssnat på hjärtat och sökt nya lösningar. Men, man får leva med de val man gjort. Nu försöker jag istället använda det här exemplet för att lära mig att göra annorlunda idag. Eftersom känslan är så tydlig fortfarande kan jag jämföra med andra känslor. För att lära mig när kroppen säger ja och när den säger nej. Sen kommer de andra delarna. Att verkligen våga lita på känslan och sen; agera efter den.

Glädjerus

Idag var jag på en intervju för en skola i min närhet, det gällde en praktikplats där jag skulle kunna göra min arbetsträning. Jag var så glad när jag gick därifrån att hela kroppen jublade och jag skrattade på riktigt högt för mig själv när jag liksom studsade hem på lätta ben med världens största leende i hela ansiktet. Jag var så pepp, glad, tacksam för att de gärna såg att jag började där att jag omedelbart ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Som sköt mig i sank direkt. Jävlar vad besviken jag blev. Det tidigare utlovade spannet om 6 månaders praktik var numera ett minne blott. Sex VECKOR kunde jag få. Jehapp - så jag skulle alltså rehabilitera mig tillbaka till arbetsmarknaden på sex veckor. Det som min arbetsterapeut säger att man ska räkna med ett år för. Ja, ni ser det framför er va? Hur planet liksom lyfter och seglar högt i solen och sen tvärvänder och dyker rakt ner mot marken. 


Men.


Efter ett tag kom vi fram till att det fanns en annan möjlighet, att gå via en leverantör som kunde erbjuda praktik längre perioder. Så nu utgår jag från att jag kommer att arbetsträna inom skolans värld, men startdatumet blev lite framskjutet. Troligen en månad. Det väljer jag att se som en gåva istället för ett onödigt ont. Då ska jag använda den tiden väl till att komma igång med goda vanor efter ledigheten. Se det mer som semester. Tidigare har det ju inte funnits ork till saker som jag numera orkar med. Kanske kan jag ta mig till simhallen och simma till exempel. En gåva. Jag väljer att se det som en gåva. Jag har inte riktigt lyckats hitta tillbaka till den jublande glädjen jag kände på vägen hem, men den kommer nog snart tillbaka. Solen skiner och det är rimfrost överallt, det hjälper ju alltid till. Namaste.

Meningen med livet - igen

Jag känner att jag måste komplettera detta med meningen med livet.

Jag tror att meningen med livet är att leva.

Att det är så enkelt, och så svårt. Att ta för sig av livet, att verkligen leva, göra saker som gör att man känner sig levande. Så där som när vinden dansar i håret när man  spanar ut över havet och en bubblande känsla av frihet och glädje sprider sig i bröstet. När man liksom ryser av välbehag. När man, som Madicken säger, känner livet i sig. Att göra saker som gör en glad. Att uppskatta och vara tacksam för livet. Att liksom inte ta det för givet. Att försöka vara så närvarande i det man nånsin kan. Känna nuet.

Det tror jag är meningen. Att leva. Leva ett liv man blir levande av.

Så lever man ett liv man blir olevande av. Som dränerar en på livskraft, som tråkar ut en eller ger en känsla av tristess. Lyssna på den känslan. Börja göra nåt annat. Det räcker med ett litet steg i taget. Ett litet, litet steg i taget.

Året som gick & meningen med livet

Barnen är tillbaka på förskola och skola. Tystnaden omsluter mig och jag kan återigen höra vad jag tänker. Jag känner att en återblick på året som gått är på sin plats. Det har på så många sätt varit ett år att minnas. Det skulle vara lätt att klassa det som ett svart år, ett jobbigt år, ett år att lägga bakom sig och glömma bort. Men så är det inte. Det har på så många sätt varit ett fantastiskt år. Jag har lärt mig mängder av saker om sig själv och om min omvärld. Jag vet inte vad Moderaternas nya partiledare heter, för nyheter läser jag oerhört lite av. Nej, det är helt andra saker jag lärt mig. Saker som går på djupet i mig, livets kärna, mening och mål. 2017 började min resa mot en ny början, och jag är så glad och tacksam för att den gjorde det.


Jag minns ett av de första samtalen jag hade på Previa - hur arg jag var på min gamla arbetsplats,  på ledningen, den galna kulturen och mina chefer. Jag tycker fortfarande att deras agerande är galet och tvärtemot mina grundläggande värderingar om människor och vad som är en bra arbetsplats och schyssta villkor. Det har inte förändrats. Men idag kan jag känna att jag lärt mig att inte härda ut och vara så envis i alla lägen. Jag skulle slutat tidigare. Idag kan jag istället känna tacksamhet för mina erfarenheter eftersom de ledde mig hit där jag är idag. Den här utmattningen och livskrisen som det inneburit är en vändpunkt i mitt liv. Tack vare denna kris har jag hittat en andlig sida och framförallt hittat tillbaka till mig själv. Vilket jag är oerhört tacksam över, det skänker mig så mycket glädje och mening.  Så nu släpper jag mina gamla spöken fria och tackar dem, jag förlåter er. 


Jag har under året som gått grubblat mycket på varför det blev som det blev. Varför fungerar jag som jag gör, varifrån kommer mina beteendemönster, vad jag har ärvt och hur min familj fungerar. Det har varit nyttigt också tror jag, framförallt i den meningen att man får syn på saker man gör som egentligen inte är i enlighet med hur man vill leva. Man får syn på det man vill förändra. men i övrigt känner jag allt starkare så här (som de sa i en film jag såg häromkvällen): fuck the past! Jag tror inte att återuppleva eller grubbla för mycket på det som varit kommer leda mig framåt. Det leder (i alla fall mig) snarare in i en offerroll som jag inte vill ha. Jag måste styra och ta ansvar för mitt liv. Jag kan inte skylla på andra människor eller min uppväxt, mitt arv eller den miljö jag är uppväxt i.  Jag kan inte förändra det förflutna, jag kan inte förändra andra människor, det enda jag har att jobba med är mig själv. Let it go! Jag känner mig redo att strunta i det som varit nu och fokusera på vägen framåt. Vart vill jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vad drömmer jag om? Vad längtar jag efter? Vad säger mitt hjärta?


En annan viktig lärdom under året är: det är inte tanken som räknas.
Jag har varit och är delvis fortfarande en grubbelgubbe. Jag kan gå och tänka på saker jag ska göra eller fixa så länge att jag tröttnar på dem innan jag ens börjat. Och hur mycket jag än tänker på att jag ska träna, göra nåt fint för en vän, leka med mina barn mer eller vad det nu är, så kommer ingenting av detta räknas förrän jag gör det. Det är alltså handling som räknas. Det har jag varit medveten om ett tag och använt mig av en gammal och mycket bra slogan för att komma ur mina tankeloopar: Just do it! Att inte tänka för mycket utan bara göra. och det rimmar mycket bättre med min person. Jag är egentligen väldigt otålig och vill göra direkt, så fort jag får en idé. Sen måste det givetvis vara balans i detta, idéer får jag för jämnan, det gäller att veta vilka man ska följa upp med handling. En annan sida av detta är att man måste prova innan  man kan veta. Jag har lärt mig, eller snarare förstått på djupet, att jag inte kan tänka mig till vad jag vill göra med mitt liv, jag måste prova mig fram. Jag vill ju gärna tänka mig fram till ett definitivt svar, så här blir det - punkt slut! Som tex det här med läraryrket. men jag måste ju för guds skull prova innan jag vet om det är nåt för mig. Så nu ska jag göra det. Just do it!




En tredje lärdom är att svaren på mina frågor - på alla mina frågor - finns inom mig. Jag har sprungit omkring som en tetting och sökt svar i den yttre världen om vad jag ska göra med mitt liv, vilken väg ska jag ta, vad är rätt för mig. Men det finns ingen annan som kan svara på det. Jag sitter inne på alla svaren. Sen kan man få bra hjälp att tänka från annat håll, genom en vän, en terapeut eller coach. Men svaren måste komma från mig. Jag har varit väldigt duktig på att lyssna på andra, vad andra säger om mig, vad andra tycker och haft svårt att lyssna på mig själv. Jag har varit väldigt lätt att påverka. Framförallt alla de människor som står mig nära, de påverkar mig oerhört mycket. Men jag har börjat lyssna på mig själv, på min magkänsla, på känslor över huvudtaget. Jag övar på att lyssna mer och mer inåt, på min egen inre vägledning.  Jag tycker jag egentligen om? Hur känns egentligen det här? Känns det rätt?


Något som jag burit med mig länge och som är hjälpsamt i att avgöra om något känns rätt är från en Oprah Winfrey show (vi kommer få anledning att återkomma till denna fantastiska kvinna). Det är att: "du vet hur ett ja känns". Det känns i hela kroppen, du blir lätt, glad och energisk. Om det är ett klädesplagg du ska välja så känner du dig snygg tex. Allt annat är ett nej. Alla nja och kanske är egentligen ett nej. Alla nja och kansken hänger kvar i garderoben. Jag är långt ifrån fullärd när det gäller att lyssna till sig själv. Jag tycker stundtals det är svårt och frustrerande, ibland är det solklart och sen är det bara frågetecken igen. Men jag jobbar på det och kommer att fortsätta jobba på det. Yoga och meditation är min väg för att stilla sinnet för att höra min egen inre röst.




Så - vad är då meningen med livet? Har denna resa gett mig några svar hittills?
Jag tror att det handlar om att vara sig själv, eller snarare bli mer av sig själv. Ständigt bli mer av sig själv, följa sitt hjärta, växa och utvecklas. Det sägs att vi människor alla har ett syfte, en uppgift här på jorden. Alla har vi gåvor, och det är meningen att vi ska dela dem med varandra. Jag tror på det. Sen ser vi inte alltid detta syfte eller denna uppgift klart och tydligt. Jag har då rakt inte gjort det! Och jag gör det fortfarande inte. Jag har nog aldrig varit mer förvirrad i mitt liv i detta avseende. Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag vill ju kunna tänka mig fram till sånt, veta, kontrollera. Och vår livsuppgift eller syfte är heller inte kopplat till ett specifikt yrke - men jag har väldigt svårt att göra mig av med den sammankopplingen. Jag tycks hela tiden tänka: Jag är det jag jobbar med. För att hitta mitt syfte måste jag hitta ett specifikt jobb/yrke, Men så är det ju inte. Jag är ju såå mycket mer.


Men jag har kommit fram till att vi kanske inte ska veta det heller, eller i alla fall behöver vi inte veta det.  Det kommer med tiden. Det är bananskalen och hjärtats röst som leder oss dit. Så jag har kommit fram till att jag bara ska knata på, även om jag inte vet vart det tar mig. Jag kan ju inte stå stilla och vänta på att en blixt ska slå ner och förmedla vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste vara modig, jag måste våga lita på min magkänsla, lyssna på hjärtat och följa den vägen som känns som ett JA! Jag tror att allt löser sig till det bästa då. Så, inför det nya året tänker jag följa mina drömmar, glädjen och kärleken. Ett litet steg i taget. Jag tror det viktigaste är att våga fortsätta gå. Att våga växa.

I 'm starting with the (wo)man in the mirror

Det blir tydligare och tydligare för mig, ni vet så där så det känns i hela kroppen, att det känns sant. För att förändra världen till det bättre måste vi börja förändra oss själva. Det är den enda vägen att gå.


Jag tror också att väldigt många har drömt om som barn och unga vuxna, att göra något för världen, att göra den till en bättre plats. Under studietiden drömde många med mig om att arbeta för olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fred. Men vill göra en insats och göra något viktigt och meningsfullt. FN, Röda korset och Amnesty var alla drömmarnas mål och symbolen för just detta. Själklart är det bra att dessa organisationer finns och att vi stödjer dem, det är inte det jag vill säga. Men vi kan inte alla jobba för Röda korset. Det finns andra sätt att förändra världen till en bättre plats. Genom att sprida kärlek och genom att gräva där vi står.


Vi ska inte bli någon annan person, utan vi ska förändra vårt förhållningssätt. Lite i stil med den gamla Kennedy klassikern: ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country. Jag tror att många med mig sitter och väntar på att någon annan ska göra nåt. Politiker, företagsledare, jurister, poliser, lärare, släktingar, vänner. Man diskuterar och förfasar sig över sakernas tillstånd, men man gör inte ett dyft för att förändra dem. Miljöproblemen kommer inte lösa sig för att jag röstar på miljöpartiet. jag måste agera i enlighet med ett smartare miljötänk. Jag måste göra nåt. Tycker du också att ser förjävligt ut efter nyår med alla raketer som ligger och skräpar överallt? Ta en plastpåse och plocka upp en del av det. Varför du? varför inte! Vi måste alla ta ett kollektivt ansvar för vår planet och för varandra. Om inte du gör det - vem är det då som ska göra det? Vi måste sluta peka på alla andra och istället fråga oss - vad kan jag göra? Och det behöver vi fråga oss varje dag.


Vad kan jag göra idag för att världen ska bli lite bättre?


Och då menar jag saker i det lilla. Det måste inte vara fältarbete i flyktingläger, även om det också behövs. Fråga dig istället hur du kan sprida mer glädje och kärlek? Vem kan jag göra glad idag? På vilket sätt kan jag hjälpa en vän som har det svårt? På vilket sätt kan jag använda mig av mina resurser för att ge glädje och kärlek till andra? Bonusen är att det får oss att må bra. Det är som världens bästa vitaminpiller, att göra saker för andra, att ge av oss själva är det som gör oss lyckligast. Så du gör andra glada och dig själv glad. Win-win!


Lyft fram en kollega som gjort något bra, bjud en främling på en kopp kaffe när du köper ditt morgonkaffe, sprid komplimanger omkring dig, överraska någon, baka bröd till soppköket etc.
Det låter kanske långsökt att ringa en vän eller baka ett bröd ska rädda världen. Men om jag ser till min egen resa så vet jag hur mycket det betytt för mig att vänner skickat kort och blommor, en liten vänlig gest som går utöver det vanliga. Som fyller mig med kärlek och kraft som växer och som jag i min tur vill dela vidare. Tänk om vi alla gjorde så varje dag. Tänk vad mycket kärlek och glädje som skulle cirkulera i världen. Det kommer inte ta bort allt lidande eller svårigheter, men det kommer göra världen till en bättre plats. En mer kärleksfull plats Kanske sprider sig din kärleksfulla gärning ända in i det mörkaste hjärta och tänder ett ljus. Kanske blir det avgörande för tusentals människor. Så min kärleksfulla uppmaning inför det nya året är: gör något kärleksfullt för någon annan varje dag! Så blir världen en bättre plats. Alla gånger.

Jullov

Nu är sista dagarna av jullovet här. Börjar känna att behovet av egentid för min läkning pockar på. Det har varit och är väldigt värdefullt att kunna ha barnen hemma hela jullovet för första gången. Det är jag väldigt glad och tacksam över.  Men vi var som sagt hemma en del innan dess också då sjukdomarna avlöst varandra. Igår kände jag mig oförkyld för första gången sen en vecka innan julafton. Så skönt! Det hade varit så fint om det kommit lite snö också. Men nu med friska tag trotsar vi grådiset och försöker vara ute lite. Jag har ett enormt behov av frisk luft och att få lufta mig lite överlag. Känns som att man varit inlåst ett tag nu. Men det känns fantastiskt att vi går.mot ljusare tider!  Börjar känna odlingssuget sätta in. Och efter jullovet ska jag träffa arbetsterapeut för att planera arbetsträning. Victory! Jag hoppas och tror att det sista intyget är inskickat till a kassan så snart kanske jag har en inkomst igen - victory!  Allt löser sig. Jag tror på mig. Det här kommer att bli ett bra år. Nä, det här kommer att bli ett fantastiskt år!