Idag har jag sett en serie om utmattning på SVT play, programmet heter We can´t do it och där får vi träffa unga kvinnor som bränt ut sig. Den är verkligen sevärd, 3 avsnitt om ca 30 minuter. För mig känns det skönt att få se andra i samma sits, med ungefär samma upplevelser av sjukdomen. Det var också bra för mig att se att de som verkligen är på rätt plats i livet, alltså gör det de älskar, också bränner ut sig. Jag trodde att det var annorlunda för dem, men alla kan verkligen drabbas.
Självklart försöker man komma underfund med vad utmattning är och varför det blir som det blir när man insjuknat. Det är också intressant att se hur olika professioner söker svaren på olika nivåer. Med företagashälsan har det varit väldigt mycket fokus på arbetet och arbetssituationen. Med psykologen kommer frågorna om barndomen och anknytningsmönster som vi sedan återupprepar. Själv lägger jag som sociolog dit pusselbiten med samhället på övergripande nivå, strukturer, såsom normer och förväntningar, och inte minst genus.
I mitt individuella fall finns förklaringar på alla nivåer. Men eftersom det är så rasande många och det bara går längre och längre ned i åldrarna står den samhälleliga förklaringen ut. Vi bär inte alla på samma individuella historia, vi som bränner ut oss. Vi har inte haft samma uppväxt, vi finns inte i samma geografiska område, vi är inte i samma ålder heller. Men. De flesta är kvinnor, eller tjejer. Den yngsta medverkande brände ut sig i gymnasiet, endast 18 år gammal. Det är en sån tragedi. Hon pluggade, svimmade, tog sig samman och pluggade och svimmade och tog sig samman. Det är inte fel på henne. Det är fel på samhället. Det ligger ett allvarligt fel i hur vi ser på flickor och kvinnor, vad de ska klara av och hur de ska bete sig och bilden av den lyckade kvinnan är helt skev och ouppnåelig.
Men det fantastiska i detta är att det är ju vi som skapar samhället, så vi kan skapa om det. För jag vill då inte leva i ett samhälle där våra fantastiska medsystrar och bröder för den delen, fortsätter rasa. i massor. Jag vill inte leva i det samhälle som ställer såna krav på unga tjejer att de presterar tills de svimmar. Jag vill leva i ett samhälle där vi lär varandra att vi duger precis som vi är. Där det är okej att vara kvinna och hemmafru, där det är okej att vara kvinna och karriärist, där det är okej att vara kvinna och intresserad av mode och smink, men där det också är okej att vara helt ointresserad av detsamma. Där runda, kantiga, smala, korta, långa, sjuka, friska, mammor, singlar bara får vara som de är. Där vi kvinnor faktiskt för en gångs skull får lov att vara som vi är. Varken mer eller mindre.
Vi kan börja denna revolution redan idag. Du kan börja med dig själv. Öva på att inte döma. Försök att inte tänka "ska du verkligen äta en kaka till?" till din rundare väninna, eller tänka snälla tankar om föräldrarna till de "ouppfostrade barnen", de gör sitt bästa utifrån deras kunskap och färdigheter. Vägra delta i skitsnacket om kollegan eller om du är riktigt modig - säg ifrån. För är det nåt vi kvinnor är bra på så är att kasta skit på andra kvinnor. Andra mammor. Ofta bygger det nog på våra egna osäkerheter eller sidor vi inte vill se hos oss själva. Jag till exempel tänkte att grannfrun var slapp som lät sin treåring sitta framföra paddan mest hela tiden, när storasyster hade besök av min äldsta dotter. Fast vänta här nu - vad brukar min yngsta få göra när storasyster har besök och den lilla inte riktigt får vara med alla gånger? Just det, paddan. Jag är så snabb att döma, fast jag egentligen borde tagit mig en titt i spegeln. Jag tror vi kan åstadkomma massor genom att bara vara lite snällare mot varandra, inte döma så hårt, inte förvänta oss att någon annan ska vara perfekt när vi inte är det själva.
