Koltrasten revisited

För ett bra tag sen såg jag en koltrast på stigen under en promenad. Enligt Solögas tolkning i djurens språk vill koltrasten förmedla att jag kommer upptäcka nya sidor hos mig själv, och jag lovade att återkomma när jag visste vad den menade.


Jag tror jag vet nu.


Genom yoga och meditation har jag kommit i kontakt med en sida av mig jag inte visste fanns. Eller kanske flera sidor, en hel del av mig jag inte visste fanns, en del av världen jag inte upplevt förrän nu.


Jag har bara påbörjat min andliga resa, men det är denna nyfunna andlighet som är den nya sidan hos mig. En sida som så smått börjar acceptera och förstå att det finns något mer därute. Att livet har en magisk dimension. Även om Tomas tvivlaren fortsätter att fnysa, pusta och jämra sig högljutt mellan varven.


Knasigt! Och ibland så tror jag knappt på mig själv. Jag har fortfarande fler frågor än svar. Men jag börjar också förstå att tvivlet är en del av detta. Det är en del av resan. Hemligheten och nyckeln är ju att känna tilltro. Att våga känna tilltro. Så jag övar mig i detta, att känna tilltro, tacksamhet, kärlek. Att fylla mitt hjärta med kärlek och ljus, för att sprida det vidare. För jag har kommit till en annan insikt. Det är så vi räddar världen.


Jag behöver inte jobba på Amnesty eller Rädda barnen för att "rädda världen". Jag behöver känna kärlek och se på världen med kärlek. Jag behöver vara en medmänniska, jag behöver sprida kärlek och följa mitt hjärtas röst.


Om vi blir allt fler som gör det, så kommer vi rädda världen. En kärleksfull handling eller tanke i taget.

Trafikpanik

Jag har trafikpanik. Det vill säga jag  (eller rättare sagt min hjärna, inte jag) förknippar tåg och bussresor med fara och jag får därför ett ångestpåslag i samband med detta. I dag har jag äntligen fått komma till stressmottagningen för ett inledande samtal kring detta. Det var skitjobbigt. Bara att prata om tunnelbana fick min kropp att reagera med yrsel och tyngd i huvud och kropp och en vibrerande oro i kroppen.


Det är jobbigt att jag tycker det är så jobbigt. För jag förstår ju att det inte är farligt. Men min kropp förstår inte det.


Botemedlet?


Att göra som Ronja, utsätta sig för "faran", akta sig för helvetesgapet och vattenfall och grådvärgar. Så jag ska alltså springa rakt in i elden och stå där och känna alla dessa jobbiga känslor och vänta på att det går över. Eller så går det inte över utan det kanske går över nästa gång jag gör det. Jag får inte gömma mig i varken telefon eller bok eller genom att blunda. Jag ska känna det jag känner, acceptera det jag känner och lära mig att det inte är livsfarligt. Jag kommer att överleva bussresan. När jag gjort det tillräckligt många gånger så kommer min kropp också förstå att det inte är någon fara. Eller kanske snarare min hjärna, som signalerar till min kropp. Ja, ni fattar nog galoppen.


Så ni förstår kanske att jag tycker att det är lite jobbigt. Eller rätt så jävla pissjobbigt, att behöva kliva rakt in i obehaget. Ångesten. Men tanken är givetvis inte att åka tunnelbana i rusningstrafik med femton polare. Utan utsätta sig för det i små myrsteg, ofta.


I rummet tillsammans med psykologen var jag ömsom skräckslagen, ömsom ledsen. När jag väl kommit ut vart jag förbannad. Så där att jag tänkte att "nä, nu skiter jag i vilket, jag orkar inte mer, nu åker jag tunnelbana så får den här skiten vara slut, kosta vad det kosta vill!"


Men jag gjord inte det, jag besinnade mig och tänkte att det kanske är bäst att ge mig själv en schysst start på detta. Inte köra på impuls och hamna bort i tok. Men jag är beredd att kalla tillbaka kraften från mina rädslor. Jag har fortfarande bilden av mig som He-man i mitt huvud - I am the Power! Jag kallar tillbaka kraften från mina rädslor!

Mera troll och lycka

Eftersom jag nu börjat på spåret Trolls så bara måste jag fortsätta.


Förra sommarens stora hit i familjen Remes Eklund var "Can't stop the feeling" - då uppfattade jag aldrig att den var med i filmen Trolls, för mig var den förknippad med en korpulent man i speedos som dansade vid en pool. Så fantastiskt underbart befriande, sånt man blir glad av. Det finns ju nåt fantastiskt grundläggande mänskligt och glädjefullt i att röra sig till musik, eller sjunga och dansa. Hur viss musik får det att knottra sig på kroppen eller hur man kan rysa av välbehag. Hur musiken berör. Jag är helt övertygad om att musiken kan läka oss. Den läker mig.


Så, mer dans och musik och ren och skön glädje till folket. Vrid upp volymen rejält, släpp loss ordentligt och känn hur kroppen börjar rysa och bubbla av glädje och lycka.


https://www.youtube.com/watch?v=aYgbm8NPO34&list=RDaYgbm8NPO34#t=0

Lycka & Trolls

När jag var runt 20 år frågade min farbror mig vad jag skulle göra när blev stor. Mitt enda svar var att jag ville bli lycklig. Detta störde honom något och han frågade igen; man vad ska du bli? Vad ska du göra? Och jag svarade - Det som gör mig lycklig.


Så här i efterhand känns det oerhört insiktsfullt, för nu är jag tillbaka på den punkten. Jag vill göra det som gör mig lycklig, som får mitt hjärta att sjunga och min själ att dansa. Att lyssna på sitt hjärta och följa den vägen som hjärtat pekar ut. Inte hjärnan. Inte lyssna på tvivel och rädslor, inte lyssna på egots lovsång om lycka via materiella ting och ett självförverkligande som bygger på att stapla grejer, upplevelser och status på hög. Att polera sitt yttre och visa upp hur lyckad man är på facebook. Nä. Det är mitt hjärtas väg jag vill gå.


Under den mörkaste perioden i vintras, när jag mådde riktigt dåligt fann jag samtidigt lyckan. Fast den känns inte som ett rus, den känns som ....frid. Ett inre lugn och en varm kärleksfull känsla i hela mig. När jag var i detta tillstånd förstod jag på djupet att jag inte behöver mer saker, kläder, en ideal kropp eller ett vräkigt hus för att kunna känna denna fantastiska inre lycka, denna frid, den finns inom oss alla. Man måste bara våga söka den.


 Det är ingen ny sanning eller visdom, det har man hört förr. Men nu har jag förstått det, ända in i märgen sitter den vetskapen om att lyckan finner jag i mig själv. Inte utanför mig själv. Därför vart jag oerhört berörd av filmen Trolls som vi såg i somras för första gången. Den handlar just om det.
Att lyckan finns inom oss, ibland behöver vi bara lite hjälp att finna den.


Klicka på länken så kommer ni till ett av sommarens soundtrack, den här låten lyssnade jag massor på i våras och kände att den verkligen berörde mig. Så när den sedan dök upp i Trolls så rullade tårarna.


https://www.youtube.com/watch?v=3JIpIsgHqV0

Dagens boktips: Duktighetsfällan

Den här boken fick jag låna av min fina kollega och vän i våras. Jag slog upp en sida och började läsa, lite på måfå. Det var som om någon skrev om mig . Det var så jobbigt klockrent skrivet om det som jag upplevt och hur jag fungerat att jag snabbt slog ihop den, storgrinade, och har inte plockat upp den igen förrän nu. Efter knappt nåt kapitel blir den dagens boktips.

Om du känner igen dig i beskrivningen att du presterar för att känna att du duger.  Läs den! Läs den innan det är för sent, läs den om du har minsta lilla misstanke om att du kanske jobbar för mycket eller inte mår så bra och undrar varför.

Jag minns hur jag tyckte det var skönt att bli sjuk, alltså fysiskt sjuk, så att man fick vila. Lite lagom förkyld var det bästa. Så att man kanske orkade se lite film och bara ligga i sängen hela dagen.  Om du känner så har det gått för långt. Läs.

Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för Prestationsprinsessor - Joanna Rose & Aleksander Perski

I am back!

Det vart ett helt oplanerat sommaruppehåll. Det var inte alls meningen. Men det var väl någon mening med det, tänker jag. Men nu känner jag hur det liksom bubblor över snart, att jag  måste få skriva igen. Det är mycket som hänt under sommaren. Mest inuti mig själv. Semestern har vi spenderat hemma. Tagit det piano. Det har kostat för mycket energi  att åka kring kring. Och så har vi turats om att vara sjuka under tre veckor dessutom. Men sommaren har varit bra ändå. Jag över på att vara närvarande i nuet, på riktigt ta dagarna som de kommer och följa min lust och ta hänsyn till min ork. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Men jag har klarat av nya saker. Jag har varit på bio!! Med tjejerna och Håkan på mall of scandinavia. Stort! Jag var helt yr i början och fick blunda ibland och andas djupt. Men det gick! Jag var dessutom på ett lekrummet och disney store efter det . Det blir vem som helst trött av. Men jag gjorde det! Jag är så glad och stolt. Men mer glad och stolt är jag över att jag klarade av avas inskolning på fritids. Jag skötte den helt själv eftersom jag vart tvungen att åka till Danderyds sjukhus på utredning den dagen Håkan skulle vart där. De fick följa med mig istället . Det gick också bra, även om jag var rätt yr i slutet. 

Så nu ska jag börja skriva igen. Det känns skönt och helt rätt. Det finns så mycket att skriva om att jag inte vet vart jag ska börja.  På återhörande!