Krasch

Det var väl väntat efter de senaste veckornas intensitet. Hela familjen hemma i 10 dagar. Leos lekland. MOS. Avas skadade öga. Arbetsförmedlingen. Börja jula.  Och så stressmottagningen och det arbetet och påfrestningen det innebär. Nä. Inte helt otippat men det är så förbannat frustrerande varenda gång det händer. Jag mår så dåligt och blir så frustrerad över allt jag inte kan och orkar göra. När man känner hur livet liksom rinner ur en igen. Dunkande huvudvärk. Övertrött. Värk i kroppen. Stel. Förlamande trött. Tung i kropp och sinne. Det ÄR en del av sjukdomsbilden. Det är så här det funkar. Men jag vill inte mer! Tänk att få vara sig själv igen. Glad, energisk, sprudlande, normal.

Aktivitetsbalans. 
Det är det jag ska träna på nu. Sitta på händerna en smula de bra dagarna för att sedan öka aktiviteten en dålig dag. För att nå balans. För att fylla koppen med energi. Ladda batteriet. Skitjobbigt. Jag som äntligen orkat göra lite skoj ska nu minska på aktivitetsnivån. Men det är bara att tugga i sig. Om man nånsin vill bli frisk. Och det vill jag ju. Hemskt hemskt gärna. Jag vill hemskt gärna bli frisk nu. Det är min högsta önskan. Frisk. Hörde du det tomten? Jag önskar mig balans, en frisk och stark kropp och knopp. Fixar du det, pliss? 

Motstånd

Idag var det kämpigt att motivera sig till att åka till stressmottagningen. Det har varit en intensiv vecka , barnen har varit hemma hela veckan. Plus mens och den allmänna trötthet och känslosvaj det innebär. Jag fick dessutom svimningskänsla sist jag var där, för att jag var så nervös. Så visst finns det ett visst motstånd. Och det är det här jag tycker är svårt med utmattningen. När jag var sjuk fast jag inte fattat det än så fick jag ju lov att görs en sak i taget för att orka. Börja med att kliva upp ut sängen. Sen ta kaffe. Sen börja klä på mig. För det kändes omöjligt att orka när jag låg kvar i sängen. Då var det fel strategi. Nu gör jag likadant för att mota (vad jag tror är motstånd och rädsla) men det känns lite lika. Alltså motståndet känns lite lika. Då tycker jag det är svårt att veta när jag ska lyssna på motståndet och när jag ska mota det i grind.  För att inte säga skitsvårt. Jag reder inte ut detta riktigt än men jag hoppas att jag får hjälp med just detta. Att lära mig veta vad som är vad. Vilka impulser ska man lyssna på? När är det egot som talar och när är det hjärtat? När är det reptilhjärnan ovh när är det pannloben? Hur ska jag navigera på bästa sätt?

Idag tror jag att det är rädsla som talar. Jag har sovit ordentligt,  jag har inte förfärligt ont och jag har säkert varit tröttare.  Och jag har ju bestämt mig för att rädsla inte ska få styra mitt liv. Så nu sitter jag här på pendeln. Det känns jobbigt. Men då får det vara det.  Jag accepterar allt med mig själv.

Glad fredag!  Peace and love ❤