Krasch

Det var väl väntat efter de senaste veckornas intensitet. Hela familjen hemma i 10 dagar. Leos lekland. MOS. Avas skadade öga. Arbetsförmedlingen. Börja jula.  Och så stressmottagningen och det arbetet och påfrestningen det innebär. Nä. Inte helt otippat men det är så förbannat frustrerande varenda gång det händer. Jag mår så dåligt och blir så frustrerad över allt jag inte kan och orkar göra. När man känner hur livet liksom rinner ur en igen. Dunkande huvudvärk. Övertrött. Värk i kroppen. Stel. Förlamande trött. Tung i kropp och sinne. Det ÄR en del av sjukdomsbilden. Det är så här det funkar. Men jag vill inte mer! Tänk att få vara sig själv igen. Glad, energisk, sprudlande, normal.

Aktivitetsbalans. 
Det är det jag ska träna på nu. Sitta på händerna en smula de bra dagarna för att sedan öka aktiviteten en dålig dag. För att nå balans. För att fylla koppen med energi. Ladda batteriet. Skitjobbigt. Jag som äntligen orkat göra lite skoj ska nu minska på aktivitetsnivån. Men det är bara att tugga i sig. Om man nånsin vill bli frisk. Och det vill jag ju. Hemskt hemskt gärna. Jag vill hemskt gärna bli frisk nu. Det är min högsta önskan. Frisk. Hörde du det tomten? Jag önskar mig balans, en frisk och stark kropp och knopp. Fixar du det, pliss? 

Motstånd

Idag var det kämpigt att motivera sig till att åka till stressmottagningen. Det har varit en intensiv vecka , barnen har varit hemma hela veckan. Plus mens och den allmänna trötthet och känslosvaj det innebär. Jag fick dessutom svimningskänsla sist jag var där, för att jag var så nervös. Så visst finns det ett visst motstånd. Och det är det här jag tycker är svårt med utmattningen. När jag var sjuk fast jag inte fattat det än så fick jag ju lov att görs en sak i taget för att orka. Börja med att kliva upp ut sängen. Sen ta kaffe. Sen börja klä på mig. För det kändes omöjligt att orka när jag låg kvar i sängen. Då var det fel strategi. Nu gör jag likadant för att mota (vad jag tror är motstånd och rädsla) men det känns lite lika. Alltså motståndet känns lite lika. Då tycker jag det är svårt att veta när jag ska lyssna på motståndet och när jag ska mota det i grind.  För att inte säga skitsvårt. Jag reder inte ut detta riktigt än men jag hoppas att jag får hjälp med just detta. Att lära mig veta vad som är vad. Vilka impulser ska man lyssna på? När är det egot som talar och när är det hjärtat? När är det reptilhjärnan ovh när är det pannloben? Hur ska jag navigera på bästa sätt?

Idag tror jag att det är rädsla som talar. Jag har sovit ordentligt,  jag har inte förfärligt ont och jag har säkert varit tröttare.  Och jag har ju bestämt mig för att rädsla inte ska få styra mitt liv. Så nu sitter jag här på pendeln. Det känns jobbigt. Men då får det vara det.  Jag accepterar allt med mig själv.

Glad fredag!  Peace and love ❤

Tro och tvivel

Det har varit en förvirrad tid i mitt inre. Emellanåt är det som ett slagfält där inne, jag åker känslomässig berg och dalbana mellan stunder av (inbillad? ) klarhet och total förvirring. Jag envisas med att fortsätta tro att jag liksom kan hitta en sanning som är fast. Trots att jag  vet att förändring är det enda konstanta. Förutom döden då. Allt förändras alltid. Vi ska alla dö. Det är väl det. Men jag vill ju gärna kontrollera saker och ting. Och så flyr jag. När jag ska jobba på.mitt inre flyr jag in i allt som tillhör den yttre världen.  Jobb, bostad/flytt, framtidsplaner. Jag kan inte planera för framtiden just nu. Och det är lika smärtsamt varje gång jag kommer på det. För jag har gjort det förr. Kommit fram till att just nu ska jag bara vara. Fokusera på att bli frisk. Resten får komma sen. Men jag vill gärna springa händelserna i förväg och kontrollera utgången på detta. Jag tror att kanske var det lite förhastat att säga upp sig. Men det kändes rätt. Nåja. Det kommer garanterat nåt gott ur det här. Jag måste bara vara tålmodig. Och fokusera på det svåra. Att förändra beteenden och vanor och tankar. Och leva som jag lär.

Peace out ❤

Jag har sagt upp mig

Jodå. Jag gjordet. Jag hoppade. Jag vet att jag inte vill tillbaka. Hade tänkt återvända under rehab, för att komma tillbaka till kända kollegor och miljöer. Men jag skiter i det nu. Jag vet ju att jag inte vill. Och jag hade ju mest troligt fått börja med administrativa sysslor, vilket jag tycker är dötrist. Nä, ju mer jag tänker på kontorsjobb, desto mer kliar det i kroppen. Jag vill göra nåt annat. Så jag hoppade, jag lyssnade på mitt hjärta och hoppade. För att göra plats för det nya. Nya tankar och nya idéer. Nya möjligheter. 

Det dröjde inte länge förrän en gammal idé bosatte sig i mitt hjärta. Eller den har nog alltid funnits i mitt hjärta, den brukar viska till mig när det skaver, och jobbet känns tråkigt, jag har inte tagit den på allvar bara.

Jag vill bli lärare. 

Jag vill bli lågstadielärare och ge barnen en bra skolstart. Göra dem nyfikna på livet och lärandet och locka fram deras talanger. Jag vill lära dem läsa o h skriva och räkna. Jag vill möta dem där de är och utmana dem till att växa. Jag vill lära mig att möta alla olika sorters lärstilar. Jag vill lära mig hitta deras nycklar, deras motivation.

Jag vill pyssla, tända ljus och läsa sagor. Fira examen år efter år. Fira högtider. Bära med mig en massa vackra ungar i mitt hjärta för alltid.

Jag vill ge barnen en bra start i livet,  oavsett egna förmågor och föräldrarnas bakgrund.

Jag tänker fan bli världens bästa lärare, eller snudd på i vart fall. En sån där man kommer ihåg. En sån som gör skillnad.

Första träffen

Idag har jag varit på min första gruppträff på stressmottagningen. Jag var otroligt spänd inför detta. Jag var vaken över två timmar i natt och kunde absolut inte sova, så när klockan ringde vid 05.20 var jag rätt mör. Men ändå glad och förväntansfull. Jag var väldigt spänd i rummet och hade svårt för att slappna av bland alla nya ansikten.  Spänningen i rummet gick nästan att ta på. Man bara väntade på att någon skulle säga nåt förlösande,  men det kom aldrig. Den märkliga stämningen fortsatte träffen igenom, mer eller mindre. Men det är kanske inte så konstigt. En grupp nervösa och spända presterare som ska visa sig sårbara inför varandra. Det kanske tar ett par gånger.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den första träffen än, jag kände mig lite skriven på näsan eller snarare placerad i ett fack jag inte kände mig bekväm med. Jag har kämpat för att komma dit och det var en prestation värd att fira att jag bara tog mig dit. Men väl där fick.man en uppläxning om frånvaro och att man skulle prioritera träffarna. Tacka fan för att jag kommer göra det. Men det finns en attityd i detta som jag känt tidigare också och som inte är helt positiv. Jag ska försöka känna efter om det är ett sårat ego som ger sig till känna, eller vad det är som känns lite tokigt. Sen ska jag förmedla det till våra gruppledare. Jag upplevde i alla fall att de kletade på mig en massa generaliserat som inte alls stämde in på mig och som på nåt sätt kändes nedvärderande. Kanske var det jag som värderade och inte dem. Får återkomma i frågan.

Hur som helst är jag glad att jag tog mig dit- första gången helt själv! Jag klarade av två timmars gruppinfo och fixade att ta mig hem igen.

Nu är lilla familjen hos kusinerna så jag är solokvist ikväll .så jag passade på att anpassa fredagsmyset och firar att jag fixade första träffen!  Heja mig!

Bakåtblickar

Har suttit och läst i bloggen om hur jag mådde för ett år sen. När det var som värst. När jag ramlade ner i mörkret och vissa dagar bara orkade gå några kliv från ytterdörren. Jag minns den fasansfulla dagen när jag hade barnen hemma själv och jag inte orkade ta mig ur sängen. När kroppen liksom gav upp. Jag tänker på hur jag mådde då, hur mycket bättre jag mår idag och vilken tid det tagit. Jag kommer ihåg hur svårt det var med acceptansen. Att acceptera att jag var sjuk. Att acceptera att jag inte skulle orka med mina barn. Fruktansvärt. Men jag har tagit mig ur det. Jag är inte återställd, men jag står på andra sidan nu. Jag står på en plats där jag kan känna, fan Jenni, vilket jävla resa! Det har du gjort förbannat bra. Bra jobbat. Jag är stolt över dig. Jag älskar dig.

Tacksam idag

Idag är jag tacksam för den handläggare jag träffade på arbetsförmedlingen. Jag är ju numera en i de utförsäkrades skara, och måste söka jobb jag kan klara av i dagsläget  (vad det nu skulle vara). Jag bemöttes med värme, öppenhet och förståelse. Tack för att jag fick just den handläggaren. En mycket vänlig man som hade en fru som var sjukskriven av samma orsak. Han gav mig en gnutta hopp och en vänlig puff i riktning: byt bana.

Lycka

Tänk att man kan bli så glad av att klarar av en så "enkel" sak som att åka pendeltåg och kliva av under marken.  Innan kraschen skulle jag inte ens tänkt på att det skulle vara jobbigt. Men jag har idag mött min rädsla, sett den i vitögat och det gick sååå bra! När vi lämnade Solna (som ju känns tryggt för där har jag varit flera gånger och det är.inte under marken) var det som att åka in i en spännande karusell,  ett sug i magen som berg och dalbana typ. Läskigt, men jag var så redo för det här nu. Nästa gång blir det tunnelbana också. Nu ni, nu är det bra jävla nära, snart kan jag börja min rehab! Hurra hurra hurra! 

Nästa stopp: Odenplan

Sitter på pendeln. Har bestämt mig för att bara görat idag. Är skittrött och har inte sovit ordentligt på många nätter (alla barn i våran säng). Men idag är det dax! Wish me luck! Facing my fears ❤😄

Thankful

När jag lyssnar på musik hör jag sällan texten. Musik är ofta en helhetsupplevelse där texten sällan står ut. Jag lär mig sällan låttexter,  det ligger liksom inte för mig. Men ibland så drabbas jag av musiken och texten. Den liksom står ut plötsligt och jag hör vad de sjunger. Oftast går det då rakt in i hjärtat. Idag drabbades jag av Josh Grobans låt Thankful.  Jag hade haft en annan låt på huvudet som jag var tvungen att lyssna på, trots att det egentligen är julmusik, vilket inte är helt legitimt förrän i november när man börjar jula. Och så kom den här efter. Rakt in i hjärtat.

https://open.spotify.com/track/53zfWmXLHcg3wBYa6ycCLu

Svag

De senaste dagarna har jag mått allt sämre. Alltså så där riktigt pangtrött och fått ledvärk i hela kroppen, muskelsvag i framförallt armar och händer. Kraftlös. Det kom så plötsligt. Med  ett sug i magen  på Ikea vart jag väldigt snabbt väldigt trött. Vi gick i princip rakt igenom butiken utan att titta på nåt. Väl framme vid kassan hade jag kunnat somna stående. Det var tungt att lyfta ett paket ljus.

Jag vet inte riktigt varför. Men jag gissar att jag tagit i för hårt på sistone. Kanske pressat mig själv lite för mycket. Glömt bort det där med vila och återhämtning.  Jag har också tappat bort mycket av det som är bra för mig. Som yogan. Visst är det väl märkligt att jag väljer bort det, trots att jag vet vilken skillnad det gör. Men det har varit mycket fokus och energi som gått åt på att hämta och lämna barn. Fixa lägenheten inför fotografering och så kombinera det med exponering.

Jag har helt tappat balansen.

Är helt i obalans igen. Så idag har jag beställt mer kosttillskott. Slutat med socker och gluten, igen  (utan fusk). Yogat. Bokat tid med en näringsterapeut.

Nu måste jag dra i handbromsen känner jag. Ta hand om mig lite bättre igen. Jobba på acceptansen igen. Det var länge sen jag mådde så här . Det skrämmer rent ut sagt skiten ur mig. Jag vill inte tillbaka. Jag är livrädd att rasa tillbaka i avgrunden. Men just nu känns det bra grått faktiskt.

Ett år idag - hurra?

Idag är det ett år sedan jag sjukskrev mig. Ett år hemma som utmattad. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns så ledsamt att ett år av mitt liv har gått åt till detta, att det innebär att jag missat en massa, framförallt med mina barn. Samtidigt är jag glad och stolt att jag stannade hemma den dagen, att jag började känna efter, att jag lyssnat på mig själv, att jag försöker fortsätta med det. Jag bestämde mig för att denna dag ska jag fortsätta fira - den ska få symbolisera dagen då jag valde Mig. Då jag valde mig framför allt annat. Dagen som inneburit starten på många nya upptäckter, starten som kommer att leda mig vidare till ett annat liv. Ett liv som passar mig bättre. Detta är jag helt övertygad om. Från den punkten kommer det bara bli bättre och bättre. Det kommer inte alltid vara lätt, tvärtom, det här året har bjudit på många tuffa dagar och erfarenheter. men också många viktiga insikter. Jag är konstigt nog tacksam för min utmattning, den har liksom gett mig ett annat perspektiv, den har väckt mig. Ganska brutalt, men jag lyssnade ju inte innan. Jag lovade mig själv att börja lyssna och det löftet har jag hedrat. Så min årsdag, som passande nog även är Jenny/Jenni dagen-  ska jag fira med att göra just det - go where the energy flows - att försöka följa lusten och hjärtat. Så får vi se vart denna dag tar mig. 


Have a good one!

We can´t do it - then let´s do it different

Idag har jag sett en serie om utmattning på SVT play, programmet heter We can´t do it och där får vi träffa unga kvinnor som bränt ut sig. Den är verkligen sevärd, 3 avsnitt om ca 30 minuter. För mig känns det skönt att få se andra i samma sits, med ungefär samma upplevelser av sjukdomen. Det var också bra för mig att se att de som verkligen är på rätt plats i livet, alltså gör det de älskar, också bränner ut sig. Jag trodde att det var annorlunda för dem, men alla kan verkligen drabbas.


Självklart försöker man komma underfund med vad utmattning är och varför det blir som det blir när man insjuknat. Det är också intressant att se hur olika professioner söker svaren på olika nivåer. Med företagashälsan har det varit väldigt mycket fokus på arbetet och arbetssituationen. Med psykologen kommer frågorna om barndomen och anknytningsmönster som vi sedan återupprepar. Själv lägger jag som sociolog dit pusselbiten med samhället på övergripande nivå, strukturer, såsom normer och förväntningar, och inte minst genus.


I mitt individuella fall finns förklaringar på alla nivåer. Men eftersom det är så rasande många och det bara går längre och längre ned i åldrarna står den samhälleliga förklaringen ut. Vi bär inte alla på samma individuella historia, vi som bränner ut oss. Vi har inte haft samma uppväxt, vi finns inte i samma geografiska område, vi är inte i samma ålder heller. Men. De flesta är kvinnor, eller tjejer. Den yngsta medverkande brände ut sig i gymnasiet, endast 18 år gammal. Det är en sån tragedi. Hon pluggade, svimmade, tog sig samman och pluggade och svimmade och tog sig samman. Det är inte fel på henne. Det är fel på samhället. Det ligger ett allvarligt fel i hur vi ser på flickor och kvinnor, vad de ska klara av och hur de ska bete sig och bilden av den lyckade kvinnan är helt skev och ouppnåelig.


Men det fantastiska i detta är att det är ju vi som skapar samhället, så vi kan skapa om det. För jag vill då inte leva i ett samhälle där våra fantastiska medsystrar och bröder för den delen, fortsätter rasa. i massor. Jag vill inte leva i det samhälle som ställer såna krav på unga tjejer att de presterar tills de svimmar. Jag vill leva i ett samhälle där vi lär varandra att vi duger precis som vi är. Där det är okej att vara kvinna och hemmafru, där det är okej att vara kvinna och karriärist, där det är okej att vara kvinna och intresserad av mode och smink, men där det också är okej att vara helt ointresserad av detsamma. Där runda, kantiga, smala, korta, långa, sjuka, friska, mammor, singlar bara får vara som de är.  Där vi kvinnor faktiskt för en gångs skull får lov att vara som vi är. Varken mer eller mindre.


Vi kan börja denna revolution redan idag. Du kan börja med dig själv. Öva på att inte döma. Försök att inte tänka "ska du verkligen äta en kaka till?" till din rundare väninna, eller tänka snälla tankar om föräldrarna till de "ouppfostrade barnen", de gör sitt bästa utifrån deras kunskap och färdigheter. Vägra delta i skitsnacket om kollegan eller om du är riktigt modig - säg ifrån. För är det nåt vi kvinnor är bra på så är att kasta skit på andra kvinnor. Andra mammor. Ofta bygger det nog på våra egna osäkerheter eller sidor vi inte vill se hos oss själva. Jag till exempel tänkte att grannfrun var slapp som lät sin treåring sitta framföra paddan mest hela tiden, när storasyster hade besök av min äldsta dotter. Fast vänta här nu - vad brukar min yngsta få göra när storasyster har besök och den lilla inte riktigt får vara med alla gånger? Just det, paddan. Jag är så snabb att döma, fast jag egentligen borde tagit mig en titt i spegeln. Jag tror vi kan åstadkomma massor genom att bara vara lite snällare mot varandra, inte döma så hårt, inte förvänta oss att någon annan ska vara perfekt när vi inte är det själva.

Boktips

Jag vill ett boktips av en gammal fin vän från förr då jag delade med mig av bloggen på fejan. En väldigt färgstark och fantastisk kvinna. Så nu läser jag "When things fall apart " av Pema Chödrön. Jag har sett hennes namn flera gånger förr, men inte kommit mig för att kolla in vem.hon är eller vad hon skrivit. När jag väl gjorde det så rös jag i hela kroppen. Här kommer det jag längtat efter,  både en beskrivning av vad som händer och hur vi kan handskas med livet när det faller samman, ur ett mer andligt perspektiv. Men jag hittade också en bok om meditation,  där jag känner att jag fastnat och vill komma vidare. Mitt nya inre mantra är nu "let it go". Att bara släppa taget,  släppa förväntningar, släppa det jag tror jag vet och bara vara. Jag släpper framförallt taget om mina föreställningar  om något slags heligt tillstånd utan ilska och frustration och att bara vara i känslorna och acceptera dem. Och förhoppningsvis lära mig nåt om mig själv av det. Men att verkligen bara vara. Låta det vara som det är. Öva på att acceptera allt med mig själv.

MOS

Igår åkte jag till Solna och Mall of scandinavia. Alldels själv, med tåget. Nästa hållplats är odenplan,  målet med övningarna är att kunna ta mig dit, för att kunna delta i gruppaktiviteter på stressmottagningen på Kungsholmen.  Men Odenplan känns såå mycket jobbigare,  eftersom man kliver av i underjorden och åker så långa rulltrappor att man knappt ser slutet på dem när man kliver på. Svindel. Men men. Nästa hållplats odenplan. Jag närmar mig. Det går  onekligen framåt. På MOS var det lite mycket folk och jag vart lite väl snurrig ett tag. Men jag lyckades ändå handla den här skönheten. Har tittat på dem ett tag  och  klippte till nu när jag såg den. I am in love.

Nyheter

Under tiden jag varit sjukskriven har jag helt stängt av nyhetsflöde, Facebook och instagram. De senaste dagarna har jag lite smått kikat ut på världen igen och förstår till fullo varför jag stängde av. Jag blir helt tom och deppig. Det är bara elände. På riktigt. Det känns verkligen som att jordens undergång är nära när man läser en stund. Nä. Jag stänger nog av en stund till och fokuserar på att sprida kärlek istället.

Mitt manifest

Jag är en vanlig människa.
Jag är en helt vanlig människa som fått nog.
Jag har fått nog av  den rådande kvinnosynen i vårt samhälle.
Jag har fått nog av politiker som vänder kappan efter vinden istället för att drivas av det de tror på i sina hjärtan.
Jag har fått nog av nazister i våra demokratiska församlingar.
Jag har fått nog av den här stressen och pressen i samhället som bokstavligen tar kål på oss.
Jag har fått nog av prestations- och statushets.
Jag har fått nog av att pengar (och idioter) ska styra vår värld.
Jag har fått nog av rationalitet, mätande och detaljstyrning.
Jag har fått nog av rädslan i vårt samhälle.
Jag har fått nog av mörkret. 

Jag vill inte ha det så här längre. 

Jag vill att vi ska visa omsorg om varandra och vår planet.
Jag vill att vi ska hylla våra kvinnor och vår kvinnlighet.
Jag vill att vi ska hylla våra män och en ny manlig norm.
Jag vill att alla ska få känna gemenskap och samhörighet. 
Jag vill att vi ska ha tid att se varandra.
Jag vill att vi ska ha tid att umgås med varandra.
Jag vill att våra barn ska få vara barn och leka.
Jag vill att människor ska våga vara den dom är.
Jag vill att alla ska få en ärlig chans att följa sim egen väg.

Jag vill att vi ska fylla hela vårt samhälle med skapande och lek.

Jag vill att världen ska styras utifrån kärlek. 

Jag vill ha ljus.

Vad vill du ha?

Hej Staten, vi behöver prata

Hej Staten,

Vi behöver ta ett snack.

Jag behöver veta hur du tänker när du undervisar vårdpersonal på dina universitet och högskolor i ett holistiskt tänkande kring människan – att människan hänger ihop som en helhet. Att till exempel svåra upplevelser och sorg kan få fysiska uttryck som smärta och hur ett fysiskt lidande kan påverka vår mentala hälsa.  Att det fysiska och psykiska hänger ihop. Att alla människor är en helhet.

Hur kan du, samtidigt som du predikar en helhetssyn på människan besluta att min arbetsförmåga ligger på 100 % för att jag kan se, höra och röra på mig hyfsat obegränsat? I din bedömning av min arbetsförmåga och rätt till sjukpenning så har jag plötsligt reducerats till några få fysiska funktioner. Som att jag kan böja mig ner och plocka upp ett papper, att jag orkar sortera post i ca 15 minuter och att jag både kan höra och se. Vad hände med alla andra delar som gör mig till en hel människa?

Att jag bröt ihop och började grina efter 15 minuters arbete vid datorn vid samma testtillfälle tar du ingen hänsyn till. Att den försäkringsmedicinske psykologen bedömde att jag låg helt rätt i tiden för att påbörja stressrehabilitering (vilket jag också gjort) sket du fullständigt i. Att jag inte ens klarar av att resa kollektivt i dagsläget var du över huvudtaget inte intresserad av att höra. Alla de övriga delarna som gör mig till en hel människa och som beskriver min situation idag var plötsligt irrelevanta.

 Istället för att jag ska få fortsätta med min nyss påbörjade stressrehabilitering tycker du att jag ska säga upp mig från min fasta tjänst och börja söka ett arbete med mindre krav vad avser prestation och psykisk påfrestning. Vet du Staten, då känner jag nästan att du inte vet vad en utmattning är. Eller hur man blir frisk från det.  Fast det går ju inte ihop eftersom det är du som fastställer diagnoskriterierna, så du om någon borde väl veta? Fast du kanske inte har varit utmattad själv eller har någon i din närhet som varit sjuk? Du kanske inte vet att vägen tillbaka är oerhört individuell, den följer inga fastställda tidsramar, den bryr sig inte om att 180 dagar har gått.

Och om du prompt ska dela upp människan i fysiskt och psykiskt (trots att vi är en helhet)Borde du veta att utmattning är en psykisk sjukdom (som tar sig fysiska uttryck)– varför väljer du då att bedöma min sjukdom/friskhet utifrån fysiska funktioner?

Du säger till mig idag att jag ska ta min 4-åriga utbildning och 10-åriga erfarenhet inom kommunal förvaltning och kasta ut det genom fönstret, säga upp mig från min fasta anställning för att söka ett mindre kvalificerat jobb på heltid, som inte kräver lika mycket prestation och som är mindre påfrestande psykiskt.

Alltså jag är hemskt ledsen Staten, men jag har så svårt att tro att jag:

 1. Skulle klara av det

2. Bli friskare av det

Så som det ser ut för mig just nu skulle jag vara helt slut vid morgonkaffet. Så i praktiken skulle det innebära att min ersättning flyttar från en del av staten (försäkringskassan) till en annan( A-kassan). Om jag skulle säga upp mig och känna att jag inte fixar att jobba skulle jag nog se till att hålla mig arbetssökande. Så i praktiken betalar du ut lika mycket pengar Staten.  Då kunde du väl lika gärna gett mig ett par månader till på försäkringskassan? Så hade jag mest troligt varit igång och arbetat deltid under senhösten.  Istället får jag vara arbetssökande till dess jag känner att jag kan ta ett arbete på 100 %. Det kommer att ta väldigt mycket längre tid kan jag lova. Och bli dyrare för dig i slutändan.

Så nu undrar jag Staten  - varför får jag inte bli frisk först? Har jag genom att bli sjuk förbrukat rätten att få vara mig själv? Har jag inte rätt att få komma tillbaka till den jag är - i min fulla kraft - på bästa sätt? Är inte det bäst för både mig som individ, min familj samt det samhälle som jag lever och verkar i?

Jag tänker aldrig be dig om förlåtelse för att jag blev sjuk. Utan jag ber mig själv om förlåtelse för det.  För allt jag gjort mot mig själv. Jag ville bara väl. Jag gjorde mitt bästa. Jag gjorde ju mitt bästa staten! jag gjorde mitt allra bästa för att orka, för att räcka till, jag ville aldrig bli sjuk. Allt jag ville var att vara bra nog. 

Nu har jag förmånen att kunna välja bort dig Staten. (tack Karin och Martin i er himmel) Jag kan välja att högaktningsfullt be dig dra dit pepparn växer och fnysa åt ditt hån och kompletta oförstående av min situation och fortsätta med min stressrehab. För jag har råd med det. Jag har förmånen att avfärda detta som ”bara pengar” och vara glad och tacksam för att det är just det, och inte ett allvarligt problem.  Men det är det långt ifrån alla som har. För alla dem är det ett allvarligt problem. Det är för alla dem jag tänker ta upp striden med dig Staten, och kämpa till sista bloddroppen.

För all er, För alla oss.

Det är svårt!

Idag är en sån dag när jag känner mig vilse igen. När det känns svårt och kanske till och med tröstlöst. Som att jag inte riktigt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Jag har de senaste veckorna fått tillbaka gamla krämpor. Värk i ben och händer, håret är livlöst och flottigt, jag är torr och fnasig i hyn och ångesten pirrar i kroppen mellan varven.


Jag tror till stor del det beror på att jag slarvat med kost och kosttillskott - och får det verkligen skrivet på näsen hur viktigt det är för mitt välbefinnande. Jag har också slarvat med sömnen en smula, det är så skönt att få sitta uppe med min man på kvällen och ta en kopp te och titta på nåt vi redan sett hundra gånger. Plus att barnen varit uppe varje per natt den senaste veckan med hosta och halsont. Och så har jag ju börjat öva mig på att åka buss och tåg - och det tar massor av energi.


Och då blir det svårt med balansen - då blir det som att jag tappar bort mig själv igen och den där härliga balansen jag hade i början av sommaren är som bortblåst. Här sitter jag nu ,med mitt flottiga hår och är så där härligt övertrött igen och vet inte hur pass jag ska pusha mig själv i min stressrehab.


Det är fan skitsvårt med balans! Hålla balans mellan aktivitet och vila. Veta vad som tar energi och ger energi och se till att bägaren fylls på. Att försöka lista ut och känna vad som är motstånd mot obehag och vad som är faktiskt trötthet, när man ska avgöra vad man egentligen orkar med.


Det är skit svårt att veta när man ska kämpa och när man ska lägga ned och vila eftersom jag har kämpat så vansinnigt i mitt liv och jag vill inte ha det så, jag vill inte kriga mig igenom dagarna. Jag vill känna att jag orkar leva - varje dag. För visst är min rehab superviktig - men det är mitt övriga liv också. Jag vill orka umgås med mina barn och kunna göra nåt på helgerna. Nu är det så där igen att när jag övat mig på buss/tåg så orkar jag inte hämta barnen eller laga mat. Det tar lite för mycket tycker jag. Men får jag tycka det? Klart som fan jag får! Jag kommer ju inte kunna leva ett normalt liv om jag inte orkar hämta mina barn på försklan eller kan klara av att laga mat åt dem.


Nä. Jag får nog ta det lite lugnare med mina kliv framåt i tågandet, så att resten av de återerövrade områdena i mitt liv hänger med på resan.

Nätkärlek

Nu har jag gjort det. Kommit ut som utmattad på fejan. Delat med mig av bloggen. Det som alltid varit tanken,  men som jag inte riktigt vågat. Sen gjordet jag bara. Ett, två, tre kör! Brene Brown skriver om sårbarhets baksmälla och jag drabbades av det ganska snabbt. Vad fan har jag gjort? ! Men sen rullade kärleken in, vilken respons! Jag har aldrig fått så mycket reaktioner på nåt jag tidigare skrivit , förutom möjligtvis mina barns födelse. Fantastiskt!  Så många vackra människor som finns i min närhet och som funnits längst min väg i livet. Ödmjukt tacksam och samtidigt överväldigad och sprudlande lycklig. Det finns så mycket kärlek därute. Det ger mig hopp. Inte bara för mig, utan för oss alla.

Att ta ansvar

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ta ansvar. Överallt möter man människor som på ledande positioner har så svårt att ta ansvar. Man får erkänna när man har fel och när det brustit och ta sitt ansvar. Herregud liksom!




Fast jag har inte tagit ansvar själv. Det är ju såå mycket lättare att skylla på andra.






Jag har gärna skyllt på andra människor, väder, vind, humör, you name it. Istället för att ta ansvar för mitt liv. För mitt mående, för mina tankar, för min livssituation. "Om bara den nya chefen kan börja någon gång så att mitt nya arbetsliv kan börja." "När jag börjar det nya jobbet kommer allt att lösa sig." "Om bara barnen kunde sova lite längre på mornarna så skulle jag vara mycket piggare. Om inte Håkan var så flygrädd kunde jag resa mer. Fy vad grått och deppigt det är idag. Blä."




Hello!




Det är ju jag som styr. Men jag har tyckt att det varit fruktansvärt provocerande att det är jag som har allt ansvar. Det är ju skitjobbigt! Det betyder ju att JAG måste göra nåt åt det hela! Kan jag inte bara få en ny chef, och Håkan kan gå i KBT och barnen kan väl sömntränas?  Problemet ligger väl för fan inte hos mig? Det är så skönt med sociologi (jag är ju sociolog) för då hittar man strukturer det är fel på, det är inte jag, jag är ett resultat av en struktur. Men det är bara delvis sant. För jag har en fri vilja. Så jag väljer. Jag väljer hur jag ser på världen, jag kan välja vilka tankar jag ska tänka, om jag vill tänka positiva eller negativa tankar, jag väljer om jag vill resa, det gör ingen annan åt mig, jag är heller inte beroende av någon annan för att resa. Sen kanske jag väljer att inte resa själv, men det är mitt val. Ett aktivt val. Den där offerkoftan har jag dragit på mig många gånger. Trots att jag tycker att jag är en positiv, aktiv och energisk människa, som förverkligat många drömmar, så drar jag likförbannat på mig den där offerkoftan. Det är fan så mycket lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv.




För att komma ur detta behöver man medvetenhet. Den kan alla skaffa sig. Så nu försöker jag lära om. Re-boota systemet. Jag väljer vilket liv jag vill skapa. Det är bara jag som står i vägen för mina drömmar. Det är jag som sätter upp hinder. Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ilska. (Provocerande va?) Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ömhet. Det går inte att skylla på någon annan för hur jag reagerar. "-Det var ju hon som börja!" Spelar ingen roll. Jag väljer om jag går till motattack eller om jag tar ett steg tillbaka och försöker ta hand om de känslor som uppstår i mig och försöker se vad som gjort den andra människan så arg.  Sen är man bara människa, full i fel och brister, och ibland är det omöjligt att inte i affekt gå rakt in i stormen. Men förhoppningsvis kan man reda ut vad som egentligen var vad efter det. För ett gräl handlar ju sällan till aldrig om den utlösande faktorn, det går oftast djupare. Det som triggar oss kan vara nåt som sitter i sen barnsben, ett inlärt mönster vi återupprepar. Jag brukar försöka förklara för min man till exempel, efter jag brustit ut i något elakt snäsande, vad det egentligen var som gjorde mig arg.  Brene har (så klart) ett bra sätt att komma runt detta, att man ska börja med att säga; min berättelse handlar om.... och så berätta hur den andres ord eller handlingar får en att känna, och vad man upplever att det handlar om. För ofta handlar respektive berättelse inte alls om samma sak.

Kvinnosyn & självkänsla

Jag har två döttrar. Jag har två döttrar som fostras in i ett samhälle där kvinnan fortfarande är "det andra könet". De fostras in i ett samhälle där kvinnliga egenskaper värderas betydligt lägre än manliga, de fostras in i ett samhälle där kvinnans uppgift är att behaga mannen, ett samhälle där nättrollen löper amok.  Vår kvinnosyn och värdering av det kvinnliga är under all kritik. Idag gick jag förbi en löpsedel där det stod att "x antal män misstänka för gruppvåldtäkt "tortyrliknande". Jag vill bara kräkas när jag ser det, skrika och gråta och vråla: nu får det vara nog! Det är inte okej! Låt oss vara! Och så blir man nedstämd och tänker att de skyller väl på varandra och går fria. Det är fan inte okej. Men det säger en del om vår syn på både manligt och kvinnligt, och maktbalansen däremellan. Det är oerhört sällan, för att inte säga aldrig, man hör talas om en gruppvåldtäkt av en man, utförda av kvinnor. och våldtäkt är inte sex, det är våld. Punkt.


Om några år skulle det rent hypotetiskt kunna vara min dotter de skriver om, eller din.


Jag har nog inte en enda tjejkompis som inte skulle kunnat anmäla en eller flera män för sexuella övergrepp. Det är så sjukt vanligt förekommande. Och så förknippat med skam att ingen knappt tänker tanken. Det tål att sägas igen; av alla mina tjejkompisar som jag haft och träffat genom mina snart 40 år bär alla på en eller flera historier av sexuella övergrepp.


För att komma tillrätta med detta är det mycket som måste hända, men alla revolutioner och förändringar börjar med dig och mig. Det är vi som förändrar världen. Inte politikerna, media, lärarna eller grannarna. Det är vi. Det är jag. Det är du. Hur vi talar, hur vi värderar, vilka gränser vi sätter, vad vi tolererar. För att kunna göra det behöver vi en bra självkänsla.


Jag har konstaterat att jag har en dålig självkänsla, det tror jag att många med mig har. Många är beroende av en mans gillande för att vara värda nåt. (jag tillhör denna grupp, men hoppas att jag är på väg ut ur den) Fast vi är guld värda bara genom att vara, bara genom att finnas till. Brene Brown har kommit fram till en mycket smärtsam slutsats när det gäller föräldraskap.


Du kan inte ge något till dina barn som du inte har själv.


Jag kan alltså inte ge mina barn en god självkänsla om jag inte har en själv. Det gör så ont i mig. Det gör så ont i mig att inte kunna ge mina barn det jag helst av allt vill ge dem. Samtidigt är det den bästa moroten för att fortsätta kämpa med mig själv, jobba med mig själv. Så att jag ska kunna förmedla till mina barn att de är fantastiska gudinnor, precis som de är, på ett trovärdigt sätt. Att ingen jävel ska ta sig friheter, att de inte behöver någon prins för att räddas, de behöver inte räddas över huvud taget. De är hjältinnorna och gudinnorna i sitt eget liv. De är perfekta precis som de är. Precis som du. Precis som jag. Precis som vi.

Dagens dokumentärtips: intuition - vår värdefulla kunskap

Ligger till sängs klappförkyld och ramlade över denna mycket sevärda dokumentär på netflix av en isländsk kvinna som också sprungit in i väggen. Vackra bilder och vackra budskap.

Innsei - en isländska ord som bland annat betyder det inre havet. Vackert så det förslår - se den och ta reda på vad det betyder mer 😊

Och så passar jag på att trycka in ett tips till. Det kanske viktigaste  tipset. Värna stillheten i era liv. Ta pauser och stäng av ALLT.  Mobiler, tv, paddor, böcker, musik. All form av input. Och bara var i tysthet en stund. Se vad som händer. Gör det ofta, helst varje dag. Börja med 5 minuter. Det hinner du, jag lovar.

Puss!

Hjärtats väg - att hela och helas med kärlekens kraft

För ett bra tag sen skrev jag om tro och mörker, det inlägget kan du läsa här. Jag brottades mycket med att förstå varifrån det mörka och onda kommer. Min värld var rätt mörk då och jag var rädd och hade mycket ångest. Jag ville så gärna att det skulle finnas en värld utanför den mänskliga som faktisk inte bestod av någon ondska. Bara ren kärlek och glädje och harmoni.


Nu har jag läst en bok som säger att det är så.


När jag läser Kajsa Ingemarssons bok "Hjärtats väg - att hela och helas med kärlekens kraft" faller många pusselbitar på plats. Mycket av det jag anat eller hoppats på och själv upptäckt på senare tid bekräftas och förklaras i hennes bok. Den bygger dels på egna erfarenheter men också en hel del på kvantfysikens lagar. En del är mer svårsmält än annat men mycket känner jag också igen från Brene Browns forskning och böcker. Tomas tvivlaren har rynkat på näsan fler än en gång kan man lugnt säga. Men det finns något i hennes budskap som känns sant och viktigt.


Nu var det länge sen jag läste Brene men hon pratar om en helhjärtad livsstil, att våga vara sårbar och medmänsklig. Hennes resonemang utgår från hjärtat, från kärlek och mod och det hon upptäckt, som är helt i linje med Kajsa, är att det börjar i självkärlek. Alltså, du måste älska dig själv först. Du måste ta hand om dig själv, sätta gränser för ditt välmående och ge dig själv kärlek.


Jag har kommit fram till att jag själv haft en rätt dålig självkänsla, jag sätter alltid alla andras behov före mina egna. Men jag känner hur detta sakta ändras nu. Jag säger nej till grejer, jag värnar mig själv först. Inte på ett egosätt - jag först och mest till mig - ni andra får vänta. Utan snarare - jag måste vårda mig själv först för att orka finnas till för andra. I boken finns en affirmation som jag fastnat för:


Jag accepterar allt med mig.


Jag har tidigare inte haft någon bra grej att säga till mig själv, men den funkar, enkel och klockren. Jag accepterar allt med mig, jag älskar mig och förlåter mig för allt. För att jag är operfekt och inte alls lever som jag lär alltid, för allt godis jag stoppat i mig sen sockerstoppet, för att jag vrålade på ungarna här någon dag, för att jag fortfarande inte påbörjat någon detox. Istället för att fylla mig själv med självförakt, och tycka att jag är svag eller dålig som inte kan stå emot sockret eller att jag är en värdelös mamma som gormar på mina barn, så accepterar jag allt med mig och förlåter mig själv kärleksfullt. Fantastiskt.


En annan grej som jag fastnat för är kraften i "I am". Jag snubblade över det för ett bra tag sen men då var jag nog inte mottaglig. Nu tycker jag det är briljant. Enkelheten är det som tilltalar mig. Man säger alltså till sig själv "jag är - vacker, kärleksfull, hälsosam, stark, empatisk etc" allt det man vill förstärka hos sig själv, allt det man vill vara. Jag har precis börjat med detta, men vi får säkert anledning att återkomma till det när jag gjort det ett tag. I am strong. I am healthy. I am loving. I am love.


En annan gemensam nämnare mellan Kajsa och Brenes resonemang är vikten av tacksamhet. Det är genom att känna tacksamhet man motar bort mörker och rädsla inuti oss själva och det är med tacksamhet man håller sitt hjärta öppet. Jag funderar på att fixa en tacksamhetsdagbok, som vi kan skriva i hela familjen dagligen. Annars brukar jag försöka tänka på vad jag är tacksam över när jag blir orolig eller får katastroftankar (typ, borde inte Håkan kommit hem nu? nä nu har Håkan och barnen blivit påkörda!)


För, och det är ju det här som är det häftiga och det är hit jag vill - när vi håller våra hjärtan öppna, när vi känner kärlek till oss själva, lyssnar på hjärtats röst om vad vi längtar efter och följer det - då kan vi ta del av universums helande kärlekskraft - och det är då magin börjar.


Jag citerar Kajsa:


"Att vandra längst hjärtats väg är att medvetet närma sig sitt ursprung. När du förstår de val du gör, och med integritet låter dem spegla ditt sanna jag, leds du in mot den plats där friden, glädjen och kärleken bor. Detta är ditt hem, från den här platsen kan du åstadkomma vad du vill. Inte vad ditt ego begär, men vad ditt hjärta längtar efter och vad din kropp är skapad för.  Alla dina organ, ditt hjärta och din hjärna, alla dina celler svarar positivt på känslan av att närma sig kärleken. Hela du vet."


Sen var det bara den där lilla detaljen om hur tusan man vet vad hjärtat säger och vill. Där är jag inte än, men mer om det i ett annat inlägg.

Koltrasten revisited

För ett bra tag sen såg jag en koltrast på stigen under en promenad. Enligt Solögas tolkning i djurens språk vill koltrasten förmedla att jag kommer upptäcka nya sidor hos mig själv, och jag lovade att återkomma när jag visste vad den menade.


Jag tror jag vet nu.


Genom yoga och meditation har jag kommit i kontakt med en sida av mig jag inte visste fanns. Eller kanske flera sidor, en hel del av mig jag inte visste fanns, en del av världen jag inte upplevt förrän nu.


Jag har bara påbörjat min andliga resa, men det är denna nyfunna andlighet som är den nya sidan hos mig. En sida som så smått börjar acceptera och förstå att det finns något mer därute. Att livet har en magisk dimension. Även om Tomas tvivlaren fortsätter att fnysa, pusta och jämra sig högljutt mellan varven.


Knasigt! Och ibland så tror jag knappt på mig själv. Jag har fortfarande fler frågor än svar. Men jag börjar också förstå att tvivlet är en del av detta. Det är en del av resan. Hemligheten och nyckeln är ju att känna tilltro. Att våga känna tilltro. Så jag övar mig i detta, att känna tilltro, tacksamhet, kärlek. Att fylla mitt hjärta med kärlek och ljus, för att sprida det vidare. För jag har kommit till en annan insikt. Det är så vi räddar världen.


Jag behöver inte jobba på Amnesty eller Rädda barnen för att "rädda världen". Jag behöver känna kärlek och se på världen med kärlek. Jag behöver vara en medmänniska, jag behöver sprida kärlek och följa mitt hjärtas röst.


Om vi blir allt fler som gör det, så kommer vi rädda världen. En kärleksfull handling eller tanke i taget.

Trafikpanik

Jag har trafikpanik. Det vill säga jag  (eller rättare sagt min hjärna, inte jag) förknippar tåg och bussresor med fara och jag får därför ett ångestpåslag i samband med detta. I dag har jag äntligen fått komma till stressmottagningen för ett inledande samtal kring detta. Det var skitjobbigt. Bara att prata om tunnelbana fick min kropp att reagera med yrsel och tyngd i huvud och kropp och en vibrerande oro i kroppen.


Det är jobbigt att jag tycker det är så jobbigt. För jag förstår ju att det inte är farligt. Men min kropp förstår inte det.


Botemedlet?


Att göra som Ronja, utsätta sig för "faran", akta sig för helvetesgapet och vattenfall och grådvärgar. Så jag ska alltså springa rakt in i elden och stå där och känna alla dessa jobbiga känslor och vänta på att det går över. Eller så går det inte över utan det kanske går över nästa gång jag gör det. Jag får inte gömma mig i varken telefon eller bok eller genom att blunda. Jag ska känna det jag känner, acceptera det jag känner och lära mig att det inte är livsfarligt. Jag kommer att överleva bussresan. När jag gjort det tillräckligt många gånger så kommer min kropp också förstå att det inte är någon fara. Eller kanske snarare min hjärna, som signalerar till min kropp. Ja, ni fattar nog galoppen.


Så ni förstår kanske att jag tycker att det är lite jobbigt. Eller rätt så jävla pissjobbigt, att behöva kliva rakt in i obehaget. Ångesten. Men tanken är givetvis inte att åka tunnelbana i rusningstrafik med femton polare. Utan utsätta sig för det i små myrsteg, ofta.


I rummet tillsammans med psykologen var jag ömsom skräckslagen, ömsom ledsen. När jag väl kommit ut vart jag förbannad. Så där att jag tänkte att "nä, nu skiter jag i vilket, jag orkar inte mer, nu åker jag tunnelbana så får den här skiten vara slut, kosta vad det kosta vill!"


Men jag gjord inte det, jag besinnade mig och tänkte att det kanske är bäst att ge mig själv en schysst start på detta. Inte köra på impuls och hamna bort i tok. Men jag är beredd att kalla tillbaka kraften från mina rädslor. Jag har fortfarande bilden av mig som He-man i mitt huvud - I am the Power! Jag kallar tillbaka kraften från mina rädslor!

Mera troll och lycka

Eftersom jag nu börjat på spåret Trolls så bara måste jag fortsätta.


Förra sommarens stora hit i familjen Remes Eklund var "Can't stop the feeling" - då uppfattade jag aldrig att den var med i filmen Trolls, för mig var den förknippad med en korpulent man i speedos som dansade vid en pool. Så fantastiskt underbart befriande, sånt man blir glad av. Det finns ju nåt fantastiskt grundläggande mänskligt och glädjefullt i att röra sig till musik, eller sjunga och dansa. Hur viss musik får det att knottra sig på kroppen eller hur man kan rysa av välbehag. Hur musiken berör. Jag är helt övertygad om att musiken kan läka oss. Den läker mig.


Så, mer dans och musik och ren och skön glädje till folket. Vrid upp volymen rejält, släpp loss ordentligt och känn hur kroppen börjar rysa och bubbla av glädje och lycka.


https://www.youtube.com/watch?v=aYgbm8NPO34&list=RDaYgbm8NPO34#t=0

Lycka & Trolls

När jag var runt 20 år frågade min farbror mig vad jag skulle göra när blev stor. Mitt enda svar var att jag ville bli lycklig. Detta störde honom något och han frågade igen; man vad ska du bli? Vad ska du göra? Och jag svarade - Det som gör mig lycklig.


Så här i efterhand känns det oerhört insiktsfullt, för nu är jag tillbaka på den punkten. Jag vill göra det som gör mig lycklig, som får mitt hjärta att sjunga och min själ att dansa. Att lyssna på sitt hjärta och följa den vägen som hjärtat pekar ut. Inte hjärnan. Inte lyssna på tvivel och rädslor, inte lyssna på egots lovsång om lycka via materiella ting och ett självförverkligande som bygger på att stapla grejer, upplevelser och status på hög. Att polera sitt yttre och visa upp hur lyckad man är på facebook. Nä. Det är mitt hjärtas väg jag vill gå.


Under den mörkaste perioden i vintras, när jag mådde riktigt dåligt fann jag samtidigt lyckan. Fast den känns inte som ett rus, den känns som ....frid. Ett inre lugn och en varm kärleksfull känsla i hela mig. När jag var i detta tillstånd förstod jag på djupet att jag inte behöver mer saker, kläder, en ideal kropp eller ett vräkigt hus för att kunna känna denna fantastiska inre lycka, denna frid, den finns inom oss alla. Man måste bara våga söka den.


 Det är ingen ny sanning eller visdom, det har man hört förr. Men nu har jag förstått det, ända in i märgen sitter den vetskapen om att lyckan finner jag i mig själv. Inte utanför mig själv. Därför vart jag oerhört berörd av filmen Trolls som vi såg i somras för första gången. Den handlar just om det.
Att lyckan finns inom oss, ibland behöver vi bara lite hjälp att finna den.


Klicka på länken så kommer ni till ett av sommarens soundtrack, den här låten lyssnade jag massor på i våras och kände att den verkligen berörde mig. Så när den sedan dök upp i Trolls så rullade tårarna.


https://www.youtube.com/watch?v=3JIpIsgHqV0

Dagens boktips: Duktighetsfällan

Den här boken fick jag låna av min fina kollega och vän i våras. Jag slog upp en sida och började läsa, lite på måfå. Det var som om någon skrev om mig . Det var så jobbigt klockrent skrivet om det som jag upplevt och hur jag fungerat att jag snabbt slog ihop den, storgrinade, och har inte plockat upp den igen förrän nu. Efter knappt nåt kapitel blir den dagens boktips.

Om du känner igen dig i beskrivningen att du presterar för att känna att du duger.  Läs den! Läs den innan det är för sent, läs den om du har minsta lilla misstanke om att du kanske jobbar för mycket eller inte mår så bra och undrar varför.

Jag minns hur jag tyckte det var skönt att bli sjuk, alltså fysiskt sjuk, så att man fick vila. Lite lagom förkyld var det bästa. Så att man kanske orkade se lite film och bara ligga i sängen hela dagen.  Om du känner så har det gått för långt. Läs.

Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för Prestationsprinsessor - Joanna Rose & Aleksander Perski

I am back!

Det vart ett helt oplanerat sommaruppehåll. Det var inte alls meningen. Men det var väl någon mening med det, tänker jag. Men nu känner jag hur det liksom bubblor över snart, att jag  måste få skriva igen. Det är mycket som hänt under sommaren. Mest inuti mig själv. Semestern har vi spenderat hemma. Tagit det piano. Det har kostat för mycket energi  att åka kring kring. Och så har vi turats om att vara sjuka under tre veckor dessutom. Men sommaren har varit bra ändå. Jag över på att vara närvarande i nuet, på riktigt ta dagarna som de kommer och följa min lust och ta hänsyn till min ork. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Men jag har klarat av nya saker. Jag har varit på bio!! Med tjejerna och Håkan på mall of scandinavia. Stort! Jag var helt yr i början och fick blunda ibland och andas djupt. Men det gick! Jag var dessutom på ett lekrummet och disney store efter det . Det blir vem som helst trött av. Men jag gjorde det! Jag är så glad och stolt. Men mer glad och stolt är jag över att jag klarade av avas inskolning på fritids. Jag skötte den helt själv eftersom jag vart tvungen att åka till Danderyds sjukhus på utredning den dagen Håkan skulle vart där. De fick följa med mig istället . Det gick också bra, även om jag var rätt yr i slutet. 

Så nu ska jag börja skriva igen. Det känns skönt och helt rätt. Det finns så mycket att skriva om att jag inte vet vart jag ska börja.  På återhörande!  

Bästa gåvan till dig själv?

Prova att lägga ner 30 min dagligen i en vecka på yoga. Jag tror inte du kommer ångra dig! Så här i semester tider är det kanske enklare att hitta tiden och lugnet för att börja en god vana.

Bara testa och känn om du märker av någon skillnad.
Själv blir jag lugnare,  gladare, piggare och mer tålmodig och kärleksfull av en daglig dos yoga. Jag brukar hålla på ca 30- 45 min varje morgon. Det gör ALL skillnad.

Min favorit yogi har precis lagt ut ett sammanhållet pass på 30 min. Passa på att testa nu! Ge det en vecka eller två. Ge dig själv den fina presenten!

https://youtu.be/6U9IESZnYhk

Visdomsord