Segerns sötma

Jag tog bussen från Previa idag. Gick till terminal fyra och hittade inte busshållplatsen!  Länge sen jag flög inrikes och behövde åka buss tydligen. Men jag gjorde det. Jag gjordet!

KBT kvinnan sa att ju mer exponering ju snabbare klingar det av. Och det kan gå fort. För någon som vant sig vid myrsteg känns det nästan ofattbart. Man kan bli av med en spindelfobi på tre timmar. (Om man i övrigt är i balans, för oss lite mer allmänt obalanserade tar det längre tid). Man ska dock inte ta för stora bitar i taget,  men man ska exponera sig kontinuerligt.

Hej hej exponering! Nu vill jag ha mitt liv tillbaka. Nu tänker jag ta mitt liv tillbaka.

Tips på övning: Kundaliniyoga for removing fear

Den här kvinna  kan kanske för den genomsnittlige svensken kännas magstarkt amerikansk eller överdrivet helig, men övningen i sig är fantastisk skön och musiken med.


Så, don't knock it 'til you tried it! När jag gjorde den här övningen första gången rös jag i hela kroppen. Lycka till!


https://www.youtube.com/watch?v=qC1YAja6kbo&index=1&list=LL_oOXZcbHiOO2h-XQniSL0Q

Egna och andras krav och förväntningar

Idag känner jag mig helt förtvivlad. Jag känner mig så besviken på mig själv och tycker det är jobbigt att ligga andra till last. Eller så här kanske, jag tycker det är jobbigt att vara beroende av andra männsikor för att klara av sånt jag normalt sett fixar själv, jag har varit det så länge nu att det känns som att det borde lätta någon jävla gång. Jag har svårt att be om hjälp och svårt att ta emot hjälp utan att känna skuld.


Det känns helt orimligt att jag inte ska klara av att ta bussen till exempel, men jag har varit på väg att göra det sen i vintras och det har fortfarande inre blivit av. Så visst finns det ett motstånd. Visst finns det en rädsla. Visst är det så att jag inte varit redo.


I veckan som gick var jag på stressmottagningen i Stockholm. Jag avbokade mina första besök för att jag inte skulle klara av det ensam (håkan var utomlands). Jag var orolig för huruvida jag skulle fixa det redan när vi bokade besöken, men försökte övertala mig själv att det nog skulle gå bra. Men jag insåg att jag behövde ha min man med för att fixa det. När vi bestämde det skingrades molnen och det kändes lättare att andas igen.


Torsdagens besök gick väldigt bra och vi tog till och med en kaffe (på ett förvisso tomt café) innan vi tog tåget hem. Fredagen blev inte lika bra. Efter besöket hos psykologen var tanken att jag skulle ta mig till centralstation och ta en buss ner till Västervik för den årliga spa helgen.  Fredag morgon får jag nästan en panikattack när jag ska borsta tänderna. Jag hade redan då börjat fundera på att backa ur resan, att det blev för mycket. Innan  jag klev på tåget hade jag bestämt mig. Det blir inget spa. Efter samtalet hos psykologen var jag så trött att jag inte visste om jag skulle orkade ta mig till tåget. På perrongen snurrar världen igen.


Det kändes som ett svårt nederlag och en stor sorg att missa spahelgen. Men rätt beslut. På samma sätt känner jag inför en eventuell behandling på stressmottagningen. Jag känner mig redo för att delta, men jag är inte redo för resorna. Jag känner den där gnagande oron i kroppen när jag tänker på det. Som säkerligen skulle bli rätt ångestladdat ju närmre dagen för första resan kom. Min man kan inte ta ledigt från jobbet en dag i veckan för att åka med mig till Stockholm. Det känns också som ett nederlag, som jag borde kommit längre.


Så idag väller känslorna av misslyckande in, att jag borde klara mer, jag borde gjort mer tidigare, jag borde börjat öva tidigare. jag borde kommit längre, jag borde gjort mer. Jag är en dålig människa som inte är värd nåt. Vad kommer rehabsamordnare och chef säga om jag inte kan påbörja rehab på stressmotagningen just nu?


Men det knepiga är att jag samtidigt trivs rätt bra med mitt liv just nu. Vi har hittat en ny vardagslunk, jag kör min yoga och har hängt en del på kollot, fixar lite hemma. Går en kort promenad. Skriver, läser. Orkar så smått göra andra saker utanför hemmet. tycker det är skönt att slippa hämta och lämna på förskolan, även om jag känner mycket skuld för detta. Om jag bara tänker på hur jag lever så har jag det bra, är nöjd och glad. Om jag släpper all oro för pengar och jobb och alla borden är jag helt ok med det. Egentligen.


Jag måste acceptera att det här kommer att ta längre tid än vad jag trott. Jag måste acceptera att jag måste börja i små, små steg för att återerövra mitt liv.  Jag är en bra människa och värd en rehab som går i min takt och där jag får känna mig trygg. Bara så kan jag bli frisk.

Till min man

Jag förstår inte hur du klarar det, jag förstår inte hur du orkar, dag efter dag.


Men jag är så tacksam.


Jag är så tacksam för din förståelse och ditt tålamod, jag är inte alls säker på att jag hade varit lika förstående eller haft lika stort tålamod om rollerna var ombytta.
Jag är så tacksam över att du orkar hämta och lämna varje dag. Jag är nästan helt säker på att jag inte hade fixat att hämta och lämna varje dag, vecka ut och vecka in, månad efter månad.
Jag blir lika imponerad varje dag när du till synes outtröttligt tömmer diskmaskinen, viker tvätt, plockar, gräver rosgropar, fostrar barn och klappar om din fru.
Jag är både tacksam och djupt imponerad över att du inte en enda gång har klagat så att jag hört det, och då är du ändå en av de gnälligaste gubbarna jag känner. Jag är helt säker på att jag inte hade varit lika storsint.


Jag älskar dig så mycket och jag är så djupt tacksam över att du är just min man. 
Min klippa, min fyr och min trygga hamn.
Jag hade aldrig klarat det här utan dig.


Tack.

Att återerövra sitt liv

Jag kommer inte ihåg när detta var, men jag kommer tydligt ihåg det. Jag dagdrömde om hur jag hade någon slags sjukdom, vilket skulle förklara varför jag var så förbannat trött. Doktorn skulle säga något i stil med: "men herregud människa, hur har du ens orkat stiga ur sängen på morgonen?"  Och då skulle jag få känna mig präktig och duktig som orkat allt jag orkat, mot alla odds. Givetvis skulle det finnas ett enkelt botemedel och så skulle jag ta några piller och sen bah; jaha, är det så HÄR det ska kännas att vara normalpigg. Och sen skulle livet gå i rosa skimmer med äppelröda kinder.


Det vart inte riktigt så.


Det vart en yogatant som sa "jag känner ingen energi i din kropp". Det vart ett utmattningssyndrom. Vilket förklarar varför jag var så trött, men det finns ingen Quick fix. Långt därifrån. Det är den totala motsatsen till quick fix kan man säga. Super duper slow fix.


Jag ser på mitt mående och utvecklingen av detsamma som en process över platåer, jag kan ha nämnt det tidigare. Första platån var efter det totala sammanbrottet, det vill säga, orkar knappt duscha, hasar runt och är ljud och ljuskänslig och har flottigt hår och öronproppar och kan knappt vara delaktig i ett samtal. Klarar inte de enklaste saker. Som att tvätta, bädda, städa, laga mat. Zoombieplatån. På en och samma platå går det upp och ner, bra och dåliga dagar.


Sen kommer ett skifte, då man rör sig mot en ny nivå, en ny platå, där lägsta punkten på de dåliga dagarna inte riktigt når ända ned till botten. Och de bra dagarna innebär mer energi och möjlighet att orka göra något.


Jag håller på att förflytta mig upp på den tredje platån, övergången har pågått ett tag och jag tror att jag har kravlat mig över kanten. Jag har till exempel lyckats delta på tjejernas gymnastikgala (från ca kl.09.15 till 14.00 i en fullsatt gymnastikhall med massor av barn och föräldrar) jag var helt yr i början och kunde inte prata med någon och fick ha öronproppar. Men jag kunde görat. Förra helgen var vi på tivoli (!) Helt otänkbart för bara några veckor sedan. Ljud, ljus och mycket folk och hålla ordning på barn. men det gick. Sen åkte jag hem och sov i två timmar och orkade fara på majbrasa på kvällen.


Jag tror övergången började nånstans i samband med Sundsvallsresan - vi åkte upp och bodde på hotell en natt och hälsade på syrran, Niklas och lilla Eddie på sjukhuset. Sen åkte vi till pappa i Indal och hängde där. Då åkte jag verkligen upp som en sol - full av energi och livslust - jag fick åka fram i bilen, jag fick lämna Märsta, jag lyckades handla själv i butik på stan och livet lekte. På vägen hem grät jag från Njurunda till Gävle. Det tog på krafterna kan man säga.


Men jag är väldigt glad att jag lyckades släppa ut alla känslor. Jag började må dåligt och hade fruktansvärt ont i huvudet och världen ville börja snurra igen - då tillät jag mig själv känna det jag kände, att släppa fram all oro, stress, sorg och efter det vart det mycket bättre. Men efter den resan var jag helt slut ett par dagar.


På denna nya platå känner jag mig redo att så smått påbörja erövringen av mitt liv. Det vill säga vidga mina cirklar lite. Jag har enbart tagit mig runt i mitt närområde so far, för egen maskin.  Men så en dag gick jag en ny runda, lite längre hemifrån. Det gick fint. Det börjar bli dags att med små, små myrsteg ta tillbaka mitt liv.