Boktips

Jag vill ett boktips av en gammal fin vän från förr då jag delade med mig av bloggen på fejan. En väldigt färgstark och fantastisk kvinna. Så nu läser jag "When things fall apart " av Pema Chödrön. Jag har sett hennes namn flera gånger förr, men inte kommit mig för att kolla in vem.hon är eller vad hon skrivit. När jag väl gjorde det så rös jag i hela kroppen. Här kommer det jag längtat efter,  både en beskrivning av vad som händer och hur vi kan handskas med livet när det faller samman, ur ett mer andligt perspektiv. Men jag hittade också en bok om meditation,  där jag känner att jag fastnat och vill komma vidare. Mitt nya inre mantra är nu "let it go". Att bara släppa taget,  släppa förväntningar, släppa det jag tror jag vet och bara vara. Jag släpper framförallt taget om mina föreställningar  om något slags heligt tillstånd utan ilska och frustration och att bara vara i känslorna och acceptera dem. Och förhoppningsvis lära mig nåt om mig själv av det. Men att verkligen bara vara. Låta det vara som det är. Öva på att acceptera allt med mig själv.

MOS

Igår åkte jag till Solna och Mall of scandinavia. Alldels själv, med tåget. Nästa hållplats är odenplan,  målet med övningarna är att kunna ta mig dit, för att kunna delta i gruppaktiviteter på stressmottagningen på Kungsholmen.  Men Odenplan känns såå mycket jobbigare,  eftersom man kliver av i underjorden och åker så långa rulltrappor att man knappt ser slutet på dem när man kliver på. Svindel. Men men. Nästa hållplats odenplan. Jag närmar mig. Det går  onekligen framåt. På MOS var det lite mycket folk och jag vart lite väl snurrig ett tag. Men jag lyckades ändå handla den här skönheten. Har tittat på dem ett tag  och  klippte till nu när jag såg den. I am in love.

Nyheter

Under tiden jag varit sjukskriven har jag helt stängt av nyhetsflöde, Facebook och instagram. De senaste dagarna har jag lite smått kikat ut på världen igen och förstår till fullo varför jag stängde av. Jag blir helt tom och deppig. Det är bara elände. På riktigt. Det känns verkligen som att jordens undergång är nära när man läser en stund. Nä. Jag stänger nog av en stund till och fokuserar på att sprida kärlek istället.

Mitt manifest

Jag är en vanlig människa.
Jag är en helt vanlig människa som fått nog.
Jag har fått nog av  den rådande kvinnosynen i vårt samhälle.
Jag har fått nog av politiker som vänder kappan efter vinden istället för att drivas av det de tror på i sina hjärtan.
Jag har fått nog av nazister i våra demokratiska församlingar.
Jag har fått nog av den här stressen och pressen i samhället som bokstavligen tar kål på oss.
Jag har fått nog av prestations- och statushets.
Jag har fått nog av att pengar (och idioter) ska styra vår värld.
Jag har fått nog av rationalitet, mätande och detaljstyrning.
Jag har fått nog av rädslan i vårt samhälle.
Jag har fått nog av mörkret. 

Jag vill inte ha det så här längre. 

Jag vill att vi ska visa omsorg om varandra och vår planet.
Jag vill att vi ska hylla våra kvinnor och vår kvinnlighet.
Jag vill att vi ska hylla våra män och en ny manlig norm.
Jag vill att alla ska få känna gemenskap och samhörighet. 
Jag vill att vi ska ha tid att se varandra.
Jag vill att vi ska ha tid att umgås med varandra.
Jag vill att våra barn ska få vara barn och leka.
Jag vill att människor ska våga vara den dom är.
Jag vill att alla ska få en ärlig chans att följa sim egen väg.

Jag vill att vi ska fylla hela vårt samhälle med skapande och lek.

Jag vill att världen ska styras utifrån kärlek. 

Jag vill ha ljus.

Vad vill du ha?

Hej Staten, vi behöver prata

Hej Staten,

Vi behöver ta ett snack.

Jag behöver veta hur du tänker när du undervisar vårdpersonal på dina universitet och högskolor i ett holistiskt tänkande kring människan – att människan hänger ihop som en helhet. Att till exempel svåra upplevelser och sorg kan få fysiska uttryck som smärta och hur ett fysiskt lidande kan påverka vår mentala hälsa.  Att det fysiska och psykiska hänger ihop. Att alla människor är en helhet.

Hur kan du, samtidigt som du predikar en helhetssyn på människan besluta att min arbetsförmåga ligger på 100 % för att jag kan se, höra och röra på mig hyfsat obegränsat? I din bedömning av min arbetsförmåga och rätt till sjukpenning så har jag plötsligt reducerats till några få fysiska funktioner. Som att jag kan böja mig ner och plocka upp ett papper, att jag orkar sortera post i ca 15 minuter och att jag både kan höra och se. Vad hände med alla andra delar som gör mig till en hel människa?

Att jag bröt ihop och började grina efter 15 minuters arbete vid datorn vid samma testtillfälle tar du ingen hänsyn till. Att den försäkringsmedicinske psykologen bedömde att jag låg helt rätt i tiden för att påbörja stressrehabilitering (vilket jag också gjort) sket du fullständigt i. Att jag inte ens klarar av att resa kollektivt i dagsläget var du över huvudtaget inte intresserad av att höra. Alla de övriga delarna som gör mig till en hel människa och som beskriver min situation idag var plötsligt irrelevanta.

 Istället för att jag ska få fortsätta med min nyss påbörjade stressrehabilitering tycker du att jag ska säga upp mig från min fasta tjänst och börja söka ett arbete med mindre krav vad avser prestation och psykisk påfrestning. Vet du Staten, då känner jag nästan att du inte vet vad en utmattning är. Eller hur man blir frisk från det.  Fast det går ju inte ihop eftersom det är du som fastställer diagnoskriterierna, så du om någon borde väl veta? Fast du kanske inte har varit utmattad själv eller har någon i din närhet som varit sjuk? Du kanske inte vet att vägen tillbaka är oerhört individuell, den följer inga fastställda tidsramar, den bryr sig inte om att 180 dagar har gått.

Och om du prompt ska dela upp människan i fysiskt och psykiskt (trots att vi är en helhet)Borde du veta att utmattning är en psykisk sjukdom (som tar sig fysiska uttryck)– varför väljer du då att bedöma min sjukdom/friskhet utifrån fysiska funktioner?

Du säger till mig idag att jag ska ta min 4-åriga utbildning och 10-åriga erfarenhet inom kommunal förvaltning och kasta ut det genom fönstret, säga upp mig från min fasta anställning för att söka ett mindre kvalificerat jobb på heltid, som inte kräver lika mycket prestation och som är mindre påfrestande psykiskt.

Alltså jag är hemskt ledsen Staten, men jag har så svårt att tro att jag:

 1. Skulle klara av det

2. Bli friskare av det

Så som det ser ut för mig just nu skulle jag vara helt slut vid morgonkaffet. Så i praktiken skulle det innebära att min ersättning flyttar från en del av staten (försäkringskassan) till en annan( A-kassan). Om jag skulle säga upp mig och känna att jag inte fixar att jobba skulle jag nog se till att hålla mig arbetssökande. Så i praktiken betalar du ut lika mycket pengar Staten.  Då kunde du väl lika gärna gett mig ett par månader till på försäkringskassan? Så hade jag mest troligt varit igång och arbetat deltid under senhösten.  Istället får jag vara arbetssökande till dess jag känner att jag kan ta ett arbete på 100 %. Det kommer att ta väldigt mycket längre tid kan jag lova. Och bli dyrare för dig i slutändan.

Så nu undrar jag Staten  - varför får jag inte bli frisk först? Har jag genom att bli sjuk förbrukat rätten att få vara mig själv? Har jag inte rätt att få komma tillbaka till den jag är - i min fulla kraft - på bästa sätt? Är inte det bäst för både mig som individ, min familj samt det samhälle som jag lever och verkar i?

Jag tänker aldrig be dig om förlåtelse för att jag blev sjuk. Utan jag ber mig själv om förlåtelse för det.  För allt jag gjort mot mig själv. Jag ville bara väl. Jag gjorde mitt bästa. Jag gjorde ju mitt bästa staten! jag gjorde mitt allra bästa för att orka, för att räcka till, jag ville aldrig bli sjuk. Allt jag ville var att vara bra nog. 

Nu har jag förmånen att kunna välja bort dig Staten. (tack Karin och Martin i er himmel) Jag kan välja att högaktningsfullt be dig dra dit pepparn växer och fnysa åt ditt hån och kompletta oförstående av min situation och fortsätta med min stressrehab. För jag har råd med det. Jag har förmånen att avfärda detta som ”bara pengar” och vara glad och tacksam för att det är just det, och inte ett allvarligt problem.  Men det är det långt ifrån alla som har. För alla dem är det ett allvarligt problem. Det är för alla dem jag tänker ta upp striden med dig Staten, och kämpa till sista bloddroppen.

För all er, För alla oss.

Det är svårt!

Idag är en sån dag när jag känner mig vilse igen. När det känns svårt och kanske till och med tröstlöst. Som att jag inte riktigt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Jag har de senaste veckorna fått tillbaka gamla krämpor. Värk i ben och händer, håret är livlöst och flottigt, jag är torr och fnasig i hyn och ångesten pirrar i kroppen mellan varven.


Jag tror till stor del det beror på att jag slarvat med kost och kosttillskott - och får det verkligen skrivet på näsen hur viktigt det är för mitt välbefinnande. Jag har också slarvat med sömnen en smula, det är så skönt att få sitta uppe med min man på kvällen och ta en kopp te och titta på nåt vi redan sett hundra gånger. Plus att barnen varit uppe varje per natt den senaste veckan med hosta och halsont. Och så har jag ju börjat öva mig på att åka buss och tåg - och det tar massor av energi.


Och då blir det svårt med balansen - då blir det som att jag tappar bort mig själv igen och den där härliga balansen jag hade i början av sommaren är som bortblåst. Här sitter jag nu ,med mitt flottiga hår och är så där härligt övertrött igen och vet inte hur pass jag ska pusha mig själv i min stressrehab.


Det är fan skitsvårt med balans! Hålla balans mellan aktivitet och vila. Veta vad som tar energi och ger energi och se till att bägaren fylls på. Att försöka lista ut och känna vad som är motstånd mot obehag och vad som är faktiskt trötthet, när man ska avgöra vad man egentligen orkar med.


Det är skit svårt att veta när man ska kämpa och när man ska lägga ned och vila eftersom jag har kämpat så vansinnigt i mitt liv och jag vill inte ha det så, jag vill inte kriga mig igenom dagarna. Jag vill känna att jag orkar leva - varje dag. För visst är min rehab superviktig - men det är mitt övriga liv också. Jag vill orka umgås med mina barn och kunna göra nåt på helgerna. Nu är det så där igen att när jag övat mig på buss/tåg så orkar jag inte hämta barnen eller laga mat. Det tar lite för mycket tycker jag. Men får jag tycka det? Klart som fan jag får! Jag kommer ju inte kunna leva ett normalt liv om jag inte orkar hämta mina barn på försklan eller kan klara av att laga mat åt dem.


Nä. Jag får nog ta det lite lugnare med mina kliv framåt i tågandet, så att resten av de återerövrade områdena i mitt liv hänger med på resan.

Nätkärlek

Nu har jag gjort det. Kommit ut som utmattad på fejan. Delat med mig av bloggen. Det som alltid varit tanken,  men som jag inte riktigt vågat. Sen gjordet jag bara. Ett, två, tre kör! Brene Brown skriver om sårbarhets baksmälla och jag drabbades av det ganska snabbt. Vad fan har jag gjort? ! Men sen rullade kärleken in, vilken respons! Jag har aldrig fått så mycket reaktioner på nåt jag tidigare skrivit , förutom möjligtvis mina barns födelse. Fantastiskt!  Så många vackra människor som finns i min närhet och som funnits längst min väg i livet. Ödmjukt tacksam och samtidigt överväldigad och sprudlande lycklig. Det finns så mycket kärlek därute. Det ger mig hopp. Inte bara för mig, utan för oss alla.

Att ta ansvar

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ta ansvar. Överallt möter man människor som på ledande positioner har så svårt att ta ansvar. Man får erkänna när man har fel och när det brustit och ta sitt ansvar. Herregud liksom!




Fast jag har inte tagit ansvar själv. Det är ju såå mycket lättare att skylla på andra.






Jag har gärna skyllt på andra människor, väder, vind, humör, you name it. Istället för att ta ansvar för mitt liv. För mitt mående, för mina tankar, för min livssituation. "Om bara den nya chefen kan börja någon gång så att mitt nya arbetsliv kan börja." "När jag börjar det nya jobbet kommer allt att lösa sig." "Om bara barnen kunde sova lite längre på mornarna så skulle jag vara mycket piggare. Om inte Håkan var så flygrädd kunde jag resa mer. Fy vad grått och deppigt det är idag. Blä."




Hello!




Det är ju jag som styr. Men jag har tyckt att det varit fruktansvärt provocerande att det är jag som har allt ansvar. Det är ju skitjobbigt! Det betyder ju att JAG måste göra nåt åt det hela! Kan jag inte bara få en ny chef, och Håkan kan gå i KBT och barnen kan väl sömntränas?  Problemet ligger väl för fan inte hos mig? Det är så skönt med sociologi (jag är ju sociolog) för då hittar man strukturer det är fel på, det är inte jag, jag är ett resultat av en struktur. Men det är bara delvis sant. För jag har en fri vilja. Så jag väljer. Jag väljer hur jag ser på världen, jag kan välja vilka tankar jag ska tänka, om jag vill tänka positiva eller negativa tankar, jag väljer om jag vill resa, det gör ingen annan åt mig, jag är heller inte beroende av någon annan för att resa. Sen kanske jag väljer att inte resa själv, men det är mitt val. Ett aktivt val. Den där offerkoftan har jag dragit på mig många gånger. Trots att jag tycker att jag är en positiv, aktiv och energisk människa, som förverkligat många drömmar, så drar jag likförbannat på mig den där offerkoftan. Det är fan så mycket lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv.




För att komma ur detta behöver man medvetenhet. Den kan alla skaffa sig. Så nu försöker jag lära om. Re-boota systemet. Jag väljer vilket liv jag vill skapa. Det är bara jag som står i vägen för mina drömmar. Det är jag som sätter upp hinder. Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ilska. (Provocerande va?) Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ömhet. Det går inte att skylla på någon annan för hur jag reagerar. "-Det var ju hon som börja!" Spelar ingen roll. Jag väljer om jag går till motattack eller om jag tar ett steg tillbaka och försöker ta hand om de känslor som uppstår i mig och försöker se vad som gjort den andra människan så arg.  Sen är man bara människa, full i fel och brister, och ibland är det omöjligt att inte i affekt gå rakt in i stormen. Men förhoppningsvis kan man reda ut vad som egentligen var vad efter det. För ett gräl handlar ju sällan till aldrig om den utlösande faktorn, det går oftast djupare. Det som triggar oss kan vara nåt som sitter i sen barnsben, ett inlärt mönster vi återupprepar. Jag brukar försöka förklara för min man till exempel, efter jag brustit ut i något elakt snäsande, vad det egentligen var som gjorde mig arg.  Brene har (så klart) ett bra sätt att komma runt detta, att man ska börja med att säga; min berättelse handlar om.... och så berätta hur den andres ord eller handlingar får en att känna, och vad man upplever att det handlar om. För ofta handlar respektive berättelse inte alls om samma sak.

Kvinnosyn & självkänsla

Jag har två döttrar. Jag har två döttrar som fostras in i ett samhälle där kvinnan fortfarande är "det andra könet". De fostras in i ett samhälle där kvinnliga egenskaper värderas betydligt lägre än manliga, de fostras in i ett samhälle där kvinnans uppgift är att behaga mannen, ett samhälle där nättrollen löper amok.  Vår kvinnosyn och värdering av det kvinnliga är under all kritik. Idag gick jag förbi en löpsedel där det stod att "x antal män misstänka för gruppvåldtäkt "tortyrliknande". Jag vill bara kräkas när jag ser det, skrika och gråta och vråla: nu får det vara nog! Det är inte okej! Låt oss vara! Och så blir man nedstämd och tänker att de skyller väl på varandra och går fria. Det är fan inte okej. Men det säger en del om vår syn på både manligt och kvinnligt, och maktbalansen däremellan. Det är oerhört sällan, för att inte säga aldrig, man hör talas om en gruppvåldtäkt av en man, utförda av kvinnor. och våldtäkt är inte sex, det är våld. Punkt.


Om några år skulle det rent hypotetiskt kunna vara min dotter de skriver om, eller din.


Jag har nog inte en enda tjejkompis som inte skulle kunnat anmäla en eller flera män för sexuella övergrepp. Det är så sjukt vanligt förekommande. Och så förknippat med skam att ingen knappt tänker tanken. Det tål att sägas igen; av alla mina tjejkompisar som jag haft och träffat genom mina snart 40 år bär alla på en eller flera historier av sexuella övergrepp.


För att komma tillrätta med detta är det mycket som måste hända, men alla revolutioner och förändringar börjar med dig och mig. Det är vi som förändrar världen. Inte politikerna, media, lärarna eller grannarna. Det är vi. Det är jag. Det är du. Hur vi talar, hur vi värderar, vilka gränser vi sätter, vad vi tolererar. För att kunna göra det behöver vi en bra självkänsla.


Jag har konstaterat att jag har en dålig självkänsla, det tror jag att många med mig har. Många är beroende av en mans gillande för att vara värda nåt. (jag tillhör denna grupp, men hoppas att jag är på väg ut ur den) Fast vi är guld värda bara genom att vara, bara genom att finnas till. Brene Brown har kommit fram till en mycket smärtsam slutsats när det gäller föräldraskap.


Du kan inte ge något till dina barn som du inte har själv.


Jag kan alltså inte ge mina barn en god självkänsla om jag inte har en själv. Det gör så ont i mig. Det gör så ont i mig att inte kunna ge mina barn det jag helst av allt vill ge dem. Samtidigt är det den bästa moroten för att fortsätta kämpa med mig själv, jobba med mig själv. Så att jag ska kunna förmedla till mina barn att de är fantastiska gudinnor, precis som de är, på ett trovärdigt sätt. Att ingen jävel ska ta sig friheter, att de inte behöver någon prins för att räddas, de behöver inte räddas över huvud taget. De är hjältinnorna och gudinnorna i sitt eget liv. De är perfekta precis som de är. Precis som du. Precis som jag. Precis som vi.

Dagens dokumentärtips: intuition - vår värdefulla kunskap

Ligger till sängs klappförkyld och ramlade över denna mycket sevärda dokumentär på netflix av en isländsk kvinna som också sprungit in i väggen. Vackra bilder och vackra budskap.

Innsei - en isländska ord som bland annat betyder det inre havet. Vackert så det förslår - se den och ta reda på vad det betyder mer 😊

Och så passar jag på att trycka in ett tips till. Det kanske viktigaste  tipset. Värna stillheten i era liv. Ta pauser och stäng av ALLT.  Mobiler, tv, paddor, böcker, musik. All form av input. Och bara var i tysthet en stund. Se vad som händer. Gör det ofta, helst varje dag. Börja med 5 minuter. Det hinner du, jag lovar.

Puss!

Hjärtats väg - att hela och helas med kärlekens kraft

För ett bra tag sen skrev jag om tro och mörker, det inlägget kan du läsa här. Jag brottades mycket med att förstå varifrån det mörka och onda kommer. Min värld var rätt mörk då och jag var rädd och hade mycket ångest. Jag ville så gärna att det skulle finnas en värld utanför den mänskliga som faktisk inte bestod av någon ondska. Bara ren kärlek och glädje och harmoni.


Nu har jag läst en bok som säger att det är så.


När jag läser Kajsa Ingemarssons bok "Hjärtats väg - att hela och helas med kärlekens kraft" faller många pusselbitar på plats. Mycket av det jag anat eller hoppats på och själv upptäckt på senare tid bekräftas och förklaras i hennes bok. Den bygger dels på egna erfarenheter men också en hel del på kvantfysikens lagar. En del är mer svårsmält än annat men mycket känner jag också igen från Brene Browns forskning och böcker. Tomas tvivlaren har rynkat på näsan fler än en gång kan man lugnt säga. Men det finns något i hennes budskap som känns sant och viktigt.


Nu var det länge sen jag läste Brene men hon pratar om en helhjärtad livsstil, att våga vara sårbar och medmänsklig. Hennes resonemang utgår från hjärtat, från kärlek och mod och det hon upptäckt, som är helt i linje med Kajsa, är att det börjar i självkärlek. Alltså, du måste älska dig själv först. Du måste ta hand om dig själv, sätta gränser för ditt välmående och ge dig själv kärlek.


Jag har kommit fram till att jag själv haft en rätt dålig självkänsla, jag sätter alltid alla andras behov före mina egna. Men jag känner hur detta sakta ändras nu. Jag säger nej till grejer, jag värnar mig själv först. Inte på ett egosätt - jag först och mest till mig - ni andra får vänta. Utan snarare - jag måste vårda mig själv först för att orka finnas till för andra. I boken finns en affirmation som jag fastnat för:


Jag accepterar allt med mig.


Jag har tidigare inte haft någon bra grej att säga till mig själv, men den funkar, enkel och klockren. Jag accepterar allt med mig, jag älskar mig och förlåter mig för allt. För att jag är operfekt och inte alls lever som jag lär alltid, för allt godis jag stoppat i mig sen sockerstoppet, för att jag vrålade på ungarna här någon dag, för att jag fortfarande inte påbörjat någon detox. Istället för att fylla mig själv med självförakt, och tycka att jag är svag eller dålig som inte kan stå emot sockret eller att jag är en värdelös mamma som gormar på mina barn, så accepterar jag allt med mig och förlåter mig själv kärleksfullt. Fantastiskt.


En annan grej som jag fastnat för är kraften i "I am". Jag snubblade över det för ett bra tag sen men då var jag nog inte mottaglig. Nu tycker jag det är briljant. Enkelheten är det som tilltalar mig. Man säger alltså till sig själv "jag är - vacker, kärleksfull, hälsosam, stark, empatisk etc" allt det man vill förstärka hos sig själv, allt det man vill vara. Jag har precis börjat med detta, men vi får säkert anledning att återkomma till det när jag gjort det ett tag. I am strong. I am healthy. I am loving. I am love.


En annan gemensam nämnare mellan Kajsa och Brenes resonemang är vikten av tacksamhet. Det är genom att känna tacksamhet man motar bort mörker och rädsla inuti oss själva och det är med tacksamhet man håller sitt hjärta öppet. Jag funderar på att fixa en tacksamhetsdagbok, som vi kan skriva i hela familjen dagligen. Annars brukar jag försöka tänka på vad jag är tacksam över när jag blir orolig eller får katastroftankar (typ, borde inte Håkan kommit hem nu? nä nu har Håkan och barnen blivit påkörda!)


För, och det är ju det här som är det häftiga och det är hit jag vill - när vi håller våra hjärtan öppna, när vi känner kärlek till oss själva, lyssnar på hjärtats röst om vad vi längtar efter och följer det - då kan vi ta del av universums helande kärlekskraft - och det är då magin börjar.


Jag citerar Kajsa:


"Att vandra längst hjärtats väg är att medvetet närma sig sitt ursprung. När du förstår de val du gör, och med integritet låter dem spegla ditt sanna jag, leds du in mot den plats där friden, glädjen och kärleken bor. Detta är ditt hem, från den här platsen kan du åstadkomma vad du vill. Inte vad ditt ego begär, men vad ditt hjärta längtar efter och vad din kropp är skapad för.  Alla dina organ, ditt hjärta och din hjärna, alla dina celler svarar positivt på känslan av att närma sig kärleken. Hela du vet."


Sen var det bara den där lilla detaljen om hur tusan man vet vad hjärtat säger och vill. Där är jag inte än, men mer om det i ett annat inlägg.