Blodprov

Det tycks liksom gå i ett, trots att jag är hemma på heltid. Men det har varit korta pauser mellan stora händelser, så då lägger jag all tid på återhämtning och vila mellan dessa. Har bara haft två dagar max för vila mellan Sundsvalls resa, påsk och vab. Sen räcker det med att det är nåt som är inbokat en dag för att det ska ta min energi för dagen. Som tex mitt läkarbesök igår. Skulle ta kompletterande prover. Jag blir ju stressad av blodprov även när jag är fullt frisk så det var väl inte så konstigt att jag inte pallade med att åka bussen hem sen. När Håkan plockade upp mig och skjutsade hem mig grinade jag av både lättnad och besvikelse.

Lesson learned : jag accepterar att läkarbesök och framförallt provtagning är jobbigt. Nästa gång tar jag med mig någon. Denna någon ska helst vara min man. Då känner jag mig mycket tryggare och det kostar inte lika mycket energi. Detta gäller även när jag är frisk. När jag känner mig trygg i situationen kan jag gå själv. Det är ok att tycka att det är jobbigt.  Det är bättre att göra situationen lättare än att härda ut för att man borde klara det själv.

Ensam är inte stark.
Tillsammans är vi starka. 

Lilla fröken Stor

Så var det dags!  Äntligen framåtvänd stol i baksätet med storasyster! Som hon längtat. Och premiär för mamman i framsätet. Jag har aldrig suttit fram i våran bil. Jag satt fram senast i golfen för sisådär en sex år sedan. På väg till BB. Fantastisk skillnad, nu kan jag liksom prata med min man i bilen! Happy family 😃

Tussilago

Årets allra första tussilago såg jag igår, söndag 26 mars. Hittade den i hörnet på en av rabatterna på kollot. Så himla fint vårtecken. 

Det finns tydligen blomsterspråk också, och så här säger tussilagon. 

Ett hoppfullt sinne stöter inte på några hinder.
Visdom: Jag känner hopp och glädje inför morgondagen. Allt blir bara bättre och bättre.
En positiv förändring är på gång.

Mera djurtecken - skatan

Vi har alltid haft skator här på Lindvägen, så jag har inte riktigt uppmärksammat dem. Men de senaste veckorna har jag haft skator med mig överallt där jag går. Så fort jag tittar ut genom fönstret ser jag en skata - alltså varje gång - I shit you not. Varje gång jag går ned på kollot på in dagliga runda har jag ett gäng skator hack i häl eller strax framför mig. Så fort jag rör mig ute ser jag skator. Så då började jag fundera om de kanske vill förmedla något.


Jag har kollat upp deras betydelse ett par gånger, eftersom de varit med ett tag nu.


Så här står det om skator:




Du har förmågan att skapa skönhet överallt just genom att du älskar det vackra. Min gåva till dig är att skapa skönhet i din värld/världen.




Du skapar skönhet genom att först känna kärlek, eftersom skönhet föds ur kärlek. Skatan kommer som en bekräftelse på att skönhet kommer att infinna sig i ditt liv igen. Med andra ord; har du något du oroar dig över och skatan kommer i din väg, släpp din oro, skönhet kommer att infinna sig. Ditt problem löser sig. Allt ordnar sig till det bästa!


Jag har tolkat deras budskap lite olika, men det jag tror de vill säga är att jag inte ska oroa mig så mycket för framtiden, allt kommer lösa sig. En annan tolkning är att skönheten kommer inifrån, att fortsätta söka sig inåt för att hitta kärlek och glädje och därmed kunna se världen med nya ögon, se mer skönhet i världen.


Jag tror även att det här med att skapa skönhet i sin värld kan handla om att vara mer kreativ men också att tillåta sig att tycka om det vackra och unna sig det vackra. Framförallt i sitt hem. Att ägna sig alltför mycket åt inredning och renovering har jag tänkt är slöseri med naturresurser och en ytlig grej att ägna sig åt. Trots att jag älskar vackra ting och alltid gått igång på inredning. Jag tror att för min del betyder det att acceptera att det är okej att tycka det är viktigt att skapa sig ett vackert hem, att lägga tid, pengar och energi på det. Att få bra energier i sitt hem och ett hem som man trivs i är ju superviktigt. Det är ju här hemma man ska tanka energi och jag vet ju hur glad jag blir av de saker jag älskar här hemma. Och hur mycket energi det kan stjäla när det inte är vackert. Så det är nog dags att rensa ut det gamla energilösa och skapa ett hem att älska fullt ut.

Här är ett av mina för närvarande två drömhus att bygga själv, Spoven. Jag gillar även Carolina, ett hus tydligt inspirerat av Amerikanska söderns verandakåkar. Vem vet, kanske vi bygger oss ett hus om vi inte hittar något att köpa. Något som jag förstått är att det är väldigt viktigt för mig hur huset ser ut utvändigt. För att jag ska kunna älska det. If you can dream it, you can do it.

Changes

Lagom till min födelsedag nu i början av april har jag varit sjukskriven ett halvår. Det är lätt att misströsta när det känns som att arbetet inte direkt kommer närmare. Men det är mycket som ändå har förändrats till det bättre sen i höstas. Jag tänkte försöka lista dessa saker så att jag själv kan se att jag faktiskt gör framsteg, även om det går långsamt.


- jag använder sällan öronproppar längre, i början hade jag dem på mig i princip jämt, tom i duschen då den lät för mycket.
- i början hade jag konstant huvudvärk - jag har fortfarande ofta huvudvärk men kan göra något åt den, yogaövningar hjälper mycket.
- sedan i januari har jag slutat med socker och gluten (jag har självklart syndat lite mellan varven) min kropp mår mycket bättre av det och min mage blir inte lika svullen och sur längre
- tack vare yogan är jag smidigare i kroppen - jag har en ny favoritövning som är bra för höfterna och efter den känner jag mig tre meter lång, ge det ett par månader till så når jag med näsan i golvet, det har jag väl aldrig gjort i hela mitt liv
- huden i ansiktet är inte alls lika torr längre - det tror jag beror på kostomläggning och att jag numera använder ekologisk olivolja i ansiktet istället för kokosolja - exem i hårbotten och bakom öronen är borta
- tack vare mina ändringar i kosten till en mer inflammationsdämpande kost, inget socker eller gluten samt lite rörelse har jag gått ned 5 kg (det har inte varit ett mål i sig, men är en välkommen bieffekt)
- jag klarar av att hämta barnen 1 gång i veckan på förskolan
- vissa kvällar kan jag vara uppe till 22.00 - jag är inte så pigg men Håkan och jag kan se en film och få lite tid för oss
- jag kan gå längre promenader om jag går i lugnt tempo, i jämförelse med de 100 m promenader jag ägnade mig åt innan, eller kanske 50 m de dagar som var brusigast
- jag har inte ångest alls på samma sätt - det kan komma tillbaka en kort stund, lågintensivt, men jag har hittat sätt att möta den på, och är inte lika rädd för den längre
- jag har skaffat mig redskap kring hur jag kan möta mina känslor på ett mer konstruktivt sätt (detta är en pågående process och jag är långt ifrån fullärd) det tackar jag Brene och meditationen för
- jag har lärt mig att jag inte är mina känslor eller tankar samt har hittat sätt att hantera dem på ett bättre sätt och känna igen mina egna varningssignaler
- jag orkar umgås med folk på ett annat sätt - det kan  fortfarande vara krävande men samtidigt givande - i helgen hade vi mat och fika gäster (svägerskan med familj) för första gången sen jag vart sjuk. innan har jag mest suttit med men kanske inte orkat vara så närvarande jämt. nu orkar jag oftast vara lite mer närvarande.
- är överlag inte lika rädd längre, inte lika mörkrädd, inte riktigt lika rädd för mitt eget mörker (håller på att försöka våga utforska det)
- jag orkar laga mat även om barnen är hemma och ljudnivån därmed är lite högre, häromdagen lyckades jag till och med använda elvispen en stund utan örónproppar - innan jag har fått gå ut eller gå till ett annat rum och stänga dörren med proppar i
- i måndags var vi till ikea - det var junis val av nåt kul efter att hon slutat med nappar - de fick vara i lekrummet Småland för första gången - och vi åt lunch där. Sen hade jag grävlingsögon och fick vila resten av eftermiddagen - men det gick! Det var en seger.
- mina naglar har en helt annan kvalitet sen jag började med kosttillskotten
- min knölstruma är inte lika påtaglig - jag vågar inte säga att knölen minskat- men jag känner inte alls samma tryck i huvudet när jag ligger på rygg och får inte alls samma känsla av att det fastnar luft i halsen hela tiden (rapade konstant ett tag) det är riktigt stort - även om jag inte vågar ropa hej än. sköldkörteln är fortfarande förstorad - men jag känner inte av den lika mycket.
- jag kan lyssna på musik! inte jättelånga stunder - men det går! det är fantastiskt - även om jag ofta ändå väljer tystanden (jag älskar tystnaden)
- jag klarar av att plocka och städa lite här hemma - långt ifrån som förr - men det går sakta bättre och bättre - måste dock akta mig för att försöka göra fler saker samtidigt, då blir det syntax error direkt
- jag har sällan värk i benen längre - vilket jag hade konstant ett tag och mycket krypningar


Så visst har det hänt grejer och visst är det en stor skillnad från när jag låg som en blöt fläck i sängen och kände livet rinna ur mig. Visst tusan är det mycket bättre idag! Så nu ska jag vara snäll med mig själv, när man läser det jag klarar av idag förstår man lätt att det är en bit kvar innan jobbet ens är aktuellt. Först måste jag fungera här hemma fullt ut.

Tjött

Idag kom smällen. Man får alltid betala till slut. Huvudet värker, övertrött och kan inte sova.  Juni utan napp är sju resor värre än Ava. Kommer inte till ro och har myror i hela kroppen och vaknar och skriker en timme per natt. Jag är nästan beredd att ge henne nappen tillbaka. Hon som alltid varit lättsövd som äldre. Hon somnar inte på förksolan heller, så hon är också övertrött. Jag lyckades övertala mig själv att det var en bra idé att hämta barnen idag (läs dåligt samvete och skuldkänslor ) började väl ramla neråt i samband med att jag gick men lyckades ignorera huvudvärken och trampade på. Nåväl. Får ta en ordentlig vilodag i morgon och vara snäll med mig själv. Så ska det nog gå bra. Ta hand om er!

Tuffa tider

Den senaste tiden har varit tuff, på väldigt olika sätt. Det började med Eddies insjuknande som satte världen ur spel, samtidigt skulle vi försöka hålla ångan uppe och fira Juni som fyllde 4 år i fredags (en vecka sedan idag alltså) Då hade vi brorsan och barnen över på lite fika, sen hade vi ett minikalas på lördag eftermiddag. Eftersom lokalen var upptagen så skulle vi ha det hemma, vilket är mycket jobbigare, dels för att det inte är så stort men också för att det är ens hem. Så det vart minimalt med gäster, tre stycken, men att ha tre extra barn plus två föräldrar var tydligen för mycket det med. Efter kalaset var jag helt slut, alltså så där tvärslut. Då kom mamma och Moije, som hade hälsat på syrran och co på sjukan. Men jag var så trött att jag gick och la mig och kom endast upp för att äta lite middag. Orkade inte vara social utan däckade med barnen. Dagen därpå kom det lite oväntade gäster, så jag flydde fältet, var alldeles för trött för att orka med. Jag hade dessutom en pågående konflikt per sms med en kompis (kan fortfarande inte prata i telefon) Så när farmor och Lasse kommer för att gratta barnen efter lunch, vilket vi planerat för, var jag så trött och ledsen att jag låg i badkaret och grinade. Så kan det gå när det blir lite för mycket. Men jag känner varken skuld eller skam. Det var bara som det var och jag är glad och stolt över att jag tog hand om mig själv efter bästa förmåga i den situationen. Att jag tog känslorna först. Mitt gamla jag hade efter bästa förmåga försökt bita ihop och köra på. Härda ut. Men nu tillät jag mig att känna det jobbiga, tog mig igenom det och sen kändes det bättre.


Dagen därpå skulle vi hälsa på syrran på sjukan eftersom det var hennes födelsedag, trots att jag redan var rätt sliten så lyckades jag ändå handla på både coop och HM innan vi åkte och sen träffa henne. Eftersom jag åkt på en förkylning vågade jag inte gå in på avdelningen. Men det var fint att se henne, få krama om henne (fast jag inte skulle - pga smittorisk) det var jättejobbigt och jättehärligt samtidigt. Mitt gamla jag hade försökt bita ihop och vara stark för henne, mitt nya jag bröt ihop flera gånger och var jättetrött och rädd och glad samtidigt. Och det känns SÅ mycket bättre. Det är så mycket bättre att våga känna det man känner, att tillåta sig det, man blir gladare av det. Mer levande. Det är härligare att gråta tillsammans än att försöka bita ihop tillsammans.


Sen vart barnen sjuka och har varit hemma hela veckan, första dagen på förskolan idag. Så det har varit tuffa tider i ca 1,5 vecka. Men det jag tar med mig är att jag stått pall rätt bra ändå. Jag har inte rasat ned i någon avgrund, även om jag däckat med barnen de flesta kvällar och varit så där trött att jag till slut inte känner nåt, lite avstängd. Men med lite vila och stillhet samt tillfrisknande från förkylning och hosta så tror jag att jag kommer komma tillbaka med än mer kraft. Det börjar ana hur den gror försiktigt i maggropen. Styrkan och kraften att ta hand om mig, sätta gränser och att våga leva fullt ut.