Jag har sagt upp mig

Jodå. Jag gjordet. Jag hoppade. Jag vet att jag inte vill tillbaka. Hade tänkt återvända under rehab, för att komma tillbaka till kända kollegor och miljöer. Men jag skiter i det nu. Jag vet ju att jag inte vill. Och jag hade ju mest troligt fått börja med administrativa sysslor, vilket jag tycker är dötrist. Nä, ju mer jag tänker på kontorsjobb, desto mer kliar det i kroppen. Jag vill göra nåt annat. Så jag hoppade, jag lyssnade på mitt hjärta och hoppade. För att göra plats för det nya. Nya tankar och nya idéer. Nya möjligheter. 

Det dröjde inte länge förrän en gammal idé bosatte sig i mitt hjärta. Eller den har nog alltid funnits i mitt hjärta, den brukar viska till mig när det skaver, och jobbet känns tråkigt, jag har inte tagit den på allvar bara.

Jag vill bli lärare. 

Jag vill bli lågstadielärare och ge barnen en bra skolstart. Göra dem nyfikna på livet och lärandet och locka fram deras talanger. Jag vill lära dem läsa o h skriva och räkna. Jag vill möta dem där de är och utmana dem till att växa. Jag vill lära mig att möta alla olika sorters lärstilar. Jag vill lära mig hitta deras nycklar, deras motivation.

Jag vill pyssla, tända ljus och läsa sagor. Fira examen år efter år. Fira högtider. Bära med mig en massa vackra ungar i mitt hjärta för alltid.

Jag vill ge barnen en bra start i livet,  oavsett egna förmågor och föräldrarnas bakgrund.

Jag tänker fan bli världens bästa lärare, eller snudd på i vart fall. En sån där man kommer ihåg. En sån som gör skillnad.