Krasch

Det var väl väntat efter de senaste veckornas intensitet. Hela familjen hemma i 10 dagar. Leos lekland. MOS. Avas skadade öga. Arbetsförmedlingen. Börja jula.  Och så stressmottagningen och det arbetet och påfrestningen det innebär. Nä. Inte helt otippat men det är så förbannat frustrerande varenda gång det händer. Jag mår så dåligt och blir så frustrerad över allt jag inte kan och orkar göra. När man känner hur livet liksom rinner ur en igen. Dunkande huvudvärk. Övertrött. Värk i kroppen. Stel. Förlamande trött. Tung i kropp och sinne. Det ÄR en del av sjukdomsbilden. Det är så här det funkar. Men jag vill inte mer! Tänk att få vara sig själv igen. Glad, energisk, sprudlande, normal.

Aktivitetsbalans. 
Det är det jag ska träna på nu. Sitta på händerna en smula de bra dagarna för att sedan öka aktiviteten en dålig dag. För att nå balans. För att fylla koppen med energi. Ladda batteriet. Skitjobbigt. Jag som äntligen orkat göra lite skoj ska nu minska på aktivitetsnivån. Men det är bara att tugga i sig. Om man nånsin vill bli frisk. Och det vill jag ju. Hemskt hemskt gärna. Jag vill hemskt gärna bli frisk nu. Det är min högsta önskan. Frisk. Hörde du det tomten? Jag önskar mig balans, en frisk och stark kropp och knopp. Fixar du det, pliss?