Att återerövra sitt liv

Jag kommer inte ihåg när detta var, men jag kommer tydligt ihåg det. Jag dagdrömde om hur jag hade någon slags sjukdom, vilket skulle förklara varför jag var så förbannat trött. Doktorn skulle säga något i stil med: "men herregud människa, hur har du ens orkat stiga ur sängen på morgonen?"  Och då skulle jag få känna mig präktig och duktig som orkat allt jag orkat, mot alla odds. Givetvis skulle det finnas ett enkelt botemedel och så skulle jag ta några piller och sen bah; jaha, är det så HÄR det ska kännas att vara normalpigg. Och sen skulle livet gå i rosa skimmer med äppelröda kinder.


Det vart inte riktigt så.


Det vart en yogatant som sa "jag känner ingen energi i din kropp". Det vart ett utmattningssyndrom. Vilket förklarar varför jag var så trött, men det finns ingen Quick fix. Långt därifrån. Det är den totala motsatsen till quick fix kan man säga. Super duper slow fix.


Jag ser på mitt mående och utvecklingen av detsamma som en process över platåer, jag kan ha nämnt det tidigare. Första platån var efter det totala sammanbrottet, det vill säga, orkar knappt duscha, hasar runt och är ljud och ljuskänslig och har flottigt hår och öronproppar och kan knappt vara delaktig i ett samtal. Klarar inte de enklaste saker. Som att tvätta, bädda, städa, laga mat. Zoombieplatån. På en och samma platå går det upp och ner, bra och dåliga dagar.


Sen kommer ett skifte, då man rör sig mot en ny nivå, en ny platå, där lägsta punkten på de dåliga dagarna inte riktigt når ända ned till botten. Och de bra dagarna innebär mer energi och möjlighet att orka göra något.


Jag håller på att förflytta mig upp på den tredje platån, övergången har pågått ett tag och jag tror att jag har kravlat mig över kanten. Jag har till exempel lyckats delta på tjejernas gymnastikgala (från ca kl.09.15 till 14.00 i en fullsatt gymnastikhall med massor av barn och föräldrar) jag var helt yr i början och kunde inte prata med någon och fick ha öronproppar. Men jag kunde görat. Förra helgen var vi på tivoli (!) Helt otänkbart för bara några veckor sedan. Ljud, ljus och mycket folk och hålla ordning på barn. men det gick. Sen åkte jag hem och sov i två timmar och orkade fara på majbrasa på kvällen.


Jag tror övergången började nånstans i samband med Sundsvallsresan - vi åkte upp och bodde på hotell en natt och hälsade på syrran, Niklas och lilla Eddie på sjukhuset. Sen åkte vi till pappa i Indal och hängde där. Då åkte jag verkligen upp som en sol - full av energi och livslust - jag fick åka fram i bilen, jag fick lämna Märsta, jag lyckades handla själv i butik på stan och livet lekte. På vägen hem grät jag från Njurunda till Gävle. Det tog på krafterna kan man säga.


Men jag är väldigt glad att jag lyckades släppa ut alla känslor. Jag började må dåligt och hade fruktansvärt ont i huvudet och världen ville börja snurra igen - då tillät jag mig själv känna det jag kände, att släppa fram all oro, stress, sorg och efter det vart det mycket bättre. Men efter den resan var jag helt slut ett par dagar.


På denna nya platå känner jag mig redo att så smått påbörja erövringen av mitt liv. Det vill säga vidga mina cirklar lite. Jag har enbart tagit mig runt i mitt närområde so far, för egen maskin.  Men så en dag gick jag en ny runda, lite längre hemifrån. Det gick fint. Det börjar bli dags att med små, små myrsteg ta tillbaka mitt liv.