Att känna tro (och skam)

För ett ganska bra tag sen skrev jag ett inlägg som handlade om att jag vill känna tro. Jag har även skrivit några inlägg på ämnet skam och Brene Browns forskning om hur viktigt det är att vara modiga och dela med oss av våra berättelser om skam för att leva ett helhjärtat liv. Jag har inte skrivit så mycket om det som hänt inom mig under det senaste året och jag har heller inte pratat så mycket om det, eller knappt alls, med dem som står mig närmast. För att jag är rädd för reaktionen, för att de ska tycka att jag är konstig, för att jag inte riktigt vet själv vad det är som händer, jag har svårt att hitta orden. Jag menar i detta sekulariserade samhälle med en närmast föraktfull inställning till troende är det inte helt enkelt att komma ut som troende, det är lite som att svära i kyrkan.

Så jag har känt skam. För att jag idag känner en tro. Men min tro ser inte ut som den i den kristna kyrkan, eller någon annan av världsreligionerna. Jag bekänner mig inte till någon särskild religion, jag uppfattar dem som olika beskrivningar av samma sak där den mänskliga dimensionen liksom förvanskar det gudomliga. Där profeterna i de olika religionerna har talat om samma sak, men kanske på lite olika sätt. Men jag respekterar fullt ut de som känner sig hemma i en religion och vill utöva dess riter och traditioner. Jag tror på en gudomlighet eller kraft som inte kan beskrivas med ord. Alla försök att göra det är dömda att misslyckas för detta något är så ofattbart att det inte kan fångas med ord. Det kan närmast fångas i en känsla. De känslor som ligger närmast till hands är kärlek, ljus och lätthet.

Jag tror också att en del av det gudomliga och den skapande kraften bor i oss alla. Bara det faktum att vi är alla stjärnstoff är ofattbart vackert och häftigt. Jag består av samma stoff som stjärnorna på himlen. Och varje liv är ett mirakel. Jag har tänkt en del på det, det fantastiska och ofattbara i skapandet av nytt liv. Det är helt otroligt att en sån komplicerad varelse som ,människan är kan skapas av sig själv. För let's face it, vi mammor är ju bara behållare. själva utvecklingen sköter sig själv, vi bara väntar och får cravings och krämpor. Och även fast jag fått den fantastiska gåvan av två barn så kan jag själv knappt förstå det i efterhand. Att de utvecklats och levt i mig en gång i tiden. Nu när man står och gapar åt varandra om hur mycket tittande som egentligen är rimligt på en dag.

Nä. Det finns nåt mer än bara evolution. För mig finns det något mer än bara evolution, det är min sanning. Så som den ser ut idag. Det finns magi där ute. Jag har ingen aning om hur allt hänger ihop, jag har definitivt inte alla svar, men jag har påbörjat en resa som är vansinnigt spännande och samtidigt frustrerande. För även om jag känner en hel del tro är vägen kantad av tvivel. Tvivel på riktigheten i det jag upplever. Jag har svårt att lita på det jag får till mig på olika sätt. Samtidigt har jag haft en del upplevelser som är glasklara "bevis" på att det finns en möjlighet till kontakt med andra sidan, med avlidna och änglar. Det hela är omvälvande och som ni säkert förstår, en smula svårt att dela med sig av. Men jag tänkte börja med det nu. För min intention är att leva ett helhjärtat liv.

Tack för att du läste.