Döden håller oss levande

Vissa insikter slår ner så kraftigt och tydligt i mig. Inte riktigt som en blixt från klarblå himmel, utan snarare som en plötslig vetskap eller förståelse för något. Det är som en tanke som liksom står ut från alla andra tankar. Formuleringar som blir glasklara och sen landar i mig som en djupare förståelse för något. Som det här med döden.

Häromdagen stod det ut med en tydlighet jag inte upplevt innan; vi behöver döden för att hålla oss levande.

Det är ingen nyhet varken för mig eller andra att vi i närheten av döden tydligare ser det som är viktigt för oss här i livet. Blotta tanken på att våra nära och kära skulle ryckas bort i förtid slår i alla fall på mina tårkanaler så det skvalar om det.

För livet är skört. Från ena sekunden till den andra kan en älskad dotter, pappa eller partner vara borta för alltid. Det kan gå så fort och är så svårt att förstå och framförallt acceptera.

Men i livets skörhet, finns något väldigt, väldigt vackert. Skörheten är liksom nerven till livet, till glädjen och kärleken. Skulle vi veta hur mycket vi älskade varandra om döden inte fanns? Skulle vi veta hur härligt det är att vara levande om död och sjukdom inte fanns? I smärtan och sorgen efter ett dödsfall finns det här vackert sköra alltid med. Jag har svårt att beskriva det med ord men jag kan känna det inom mig. Så om du står och stirrar ner i dödsskuggans dal, leta efter det. Det finns i dig och det är trösterikt och vackert. Du måste bara våga känna efter, våga vara i allt det som gör ont. Det är inte lätt, men det är faktiskt befriande.

Döden är ett ämne vi sällan rör vid. Endast när vi tvingas till det egentligen. Jag tror vi skulle bekanta oss med den lite grann, närma oss den och det sköra. Inte vältra oss eller gräva ner oss i den. Utan använda den för att leva. För att kunna känna vilken otrolig ynnest det är att jag lever. Att jag kan dra ännu ett andetag. Ta ännu ett steg. Tillbringa ännu en dag i frihet med mina barn. På så sätt kan den ge mig mängder av glädje och starka känslor av tacksamhet.

Jag vet inte vart jag läste det, men uppmaningen kom från en person som överlevt  ett koncentrationsläger, där hon förlorade hela sin familj. Att det bästa och viktigaste vi kan göra som undkommer såna fasor, som ju fortfarande pågår i vår moderna tid, är att leva. Det vi är skyldiga att göra, det vi är skyldiga livet vi fått, är att leva. Så då kan man kosta på sig att påminna sig om hur väldans bra vi har det. Som lever ett liv fullt med möjligheter, och se till att ta tillvara på det. Ut och lev! Lev det liv DU vill leva.