Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag vet bara att jag måste skriva. Det är som att det är något som ligger och puttrar i mig, en insikt, en slutsats eller en analys. Något vill ta form. Så jag gör som jag gör, börjar skriva i en ände så får vi se vart det slutar.
Under sommaren har jag gått en kurs "Finn ditt rätta element", vilket lett mig till en stor sorg. Samma sår som började blottades i samband med min Själsresa till Italien förra året i augusti.
Såret handlar om att jag blev vingklippt. Under en meditation i Italien frågar vi vår inre vägledning vilken den största sorgen, förlusten och skulden i våra liv var. Min största sorg var att jag blivit vingklippt. Själv har jag inget minne av detta, men jag vet att min mamma berättat för mig att jag var ett väldigt bubbligt och pratsamt barn som tystnade när jag började skolan. En av kvinnorna beskrev detta för mig, och när hon gjorde det rullade tårarna. Hon sa: det är som att du suttit i en för liten låda där dina vingar har knäckts över lång tid. Jag anpassade mig.
I kursen jag gått har jag fått ord för detta, har har kunnat se det och det har landat i mig på ett djupare plan. Kursen började med ett test, som utmynnar i att man blir en arketyp, jag blev drottningen. En kombination av elementet eld och jord. Sen när kursen började och man pratade om elementet Luft var det något som väcktes i mig. Den där frihetslängtan och bubbligheten och idéerna - men det låter ju lite som jag...? Jag kan ju ha startat tre olika företag innan frukost vissa dagar (i mitt huvud alltså). Just då tänkte jag inte så mycket mer på det, men det berörde mig verkligen. Sen gick det vidare till eld, vilket jag tyckte känna igen mig mycket i, och som jag fått i testet som mitt baselement. Vatten var lätt att avfärda, det var inte jag. Jag har inget detaljfokus, har aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jord kände jag igen mig jättemycket i. Efter ett tag kände jag att nää...jag är nog inte eld som bas. Jag är nog jord som baselement. Vilket la sig lite som en blöt filt över mig. Jag kände mig lite kvävd i detta, men det var så mycket som stämde in. Samtidigt kände jag inte igen mig i beskrivningen av arketyperna med jord som bas.
I avsnittet om luft berättar kursledaren att det kan vara så att man förtränger sitt baselement och går in i sitt stöttande element, på grund av händelser i omvärlden, ofta i barndomen. Det kan handla om relationer till föräldrar eller som i mitt fall, skolstart.
Sen börjar det sakta, sakta gå upp för mig - att jag är varken eld eller jord som baselement. Jag är luft! I och med den krypande insikten kommer också sorgen och sköljer över mig. Så pass att jag gjorde som jag gjort förut - stänger av i panik. Så nu tar jag in det lite pö om pö. I början vågade jag inte tro på det, kan det vara sant? I grunden en social varelse - är det jag? Utmattningen har gjort mig lite skygg och jag upptäcker att jag nästan vilar i förebyggande syfte och aktar mig lite. Jag var också lite ledsen över att inte få vara drottningen - vem vill inte vara ett power house? Men sherpan - som jag blev nu i min nya kombo luft/jord - är en nyfiken äventyrerska. Hennes största gåvor är idéer och hopp och frihet är viktigt. För mig är känslan av frihet och glädje i princip detsamma. Jag måste känna mig fri och obunden - då mår jag som bäst.
När jag var osäker på om jag verkligen var luft frågade jag i en meditation en indianhövding jag får träffa ibland. Han höll fram både jord och luft i varsin hand och släppte sedan jorden och blåste luft i mitt ansikte och sa: Du behöver luften för att kunna flyga, Eagle-Eye. (han kallar mig det). Och så är det nog. Jag behöver luften för att kunna flyga. Det är en grundläggande del av mig som jag inte kan fungera utan. Utan den fria luften blir jag en örn på backen. Inte riktigt i sin fulla kraft eller i sitt rätta element. Tidigare i vår sa samma hövding till mig att jag är fri nu - fri att flyga och att jag fått tillbaka mina vingar.
Så nu har jag mina vingar, precis som vart lovad i Italien och nu har jag förstått att jag måste ha luften också, luften i mig, för att kunna flyga. Samtidigt som jag sörjer mina knäckta vingar som barn så ser jag fram emot vart mina nya vingar kommer att ta mig.
Soar like an eagle, rise like a phoenix!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar