Egna och andras krav och förväntningar

Idag känner jag mig helt förtvivlad. Jag känner mig så besviken på mig själv och tycker det är jobbigt att ligga andra till last. Eller så här kanske, jag tycker det är jobbigt att vara beroende av andra männsikor för att klara av sånt jag normalt sett fixar själv, jag har varit det så länge nu att det känns som att det borde lätta någon jävla gång. Jag har svårt att be om hjälp och svårt att ta emot hjälp utan att känna skuld.


Det känns helt orimligt att jag inte ska klara av att ta bussen till exempel, men jag har varit på väg att göra det sen i vintras och det har fortfarande inre blivit av. Så visst finns det ett motstånd. Visst finns det en rädsla. Visst är det så att jag inte varit redo.


I veckan som gick var jag på stressmottagningen i Stockholm. Jag avbokade mina första besök för att jag inte skulle klara av det ensam (håkan var utomlands). Jag var orolig för huruvida jag skulle fixa det redan när vi bokade besöken, men försökte övertala mig själv att det nog skulle gå bra. Men jag insåg att jag behövde ha min man med för att fixa det. När vi bestämde det skingrades molnen och det kändes lättare att andas igen.


Torsdagens besök gick väldigt bra och vi tog till och med en kaffe (på ett förvisso tomt café) innan vi tog tåget hem. Fredagen blev inte lika bra. Efter besöket hos psykologen var tanken att jag skulle ta mig till centralstation och ta en buss ner till Västervik för den årliga spa helgen.  Fredag morgon får jag nästan en panikattack när jag ska borsta tänderna. Jag hade redan då börjat fundera på att backa ur resan, att det blev för mycket. Innan  jag klev på tåget hade jag bestämt mig. Det blir inget spa. Efter samtalet hos psykologen var jag så trött att jag inte visste om jag skulle orkade ta mig till tåget. På perrongen snurrar världen igen.


Det kändes som ett svårt nederlag och en stor sorg att missa spahelgen. Men rätt beslut. På samma sätt känner jag inför en eventuell behandling på stressmottagningen. Jag känner mig redo för att delta, men jag är inte redo för resorna. Jag känner den där gnagande oron i kroppen när jag tänker på det. Som säkerligen skulle bli rätt ångestladdat ju närmre dagen för första resan kom. Min man kan inte ta ledigt från jobbet en dag i veckan för att åka med mig till Stockholm. Det känns också som ett nederlag, som jag borde kommit längre.


Så idag väller känslorna av misslyckande in, att jag borde klara mer, jag borde gjort mer tidigare, jag borde börjat öva tidigare. jag borde kommit längre, jag borde gjort mer. Jag är en dålig människa som inte är värd nåt. Vad kommer rehabsamordnare och chef säga om jag inte kan påbörja rehab på stressmotagningen just nu?


Men det knepiga är att jag samtidigt trivs rätt bra med mitt liv just nu. Vi har hittat en ny vardagslunk, jag kör min yoga och har hängt en del på kollot, fixar lite hemma. Går en kort promenad. Skriver, läser. Orkar så smått göra andra saker utanför hemmet. tycker det är skönt att slippa hämta och lämna på förskolan, även om jag känner mycket skuld för detta. Om jag bara tänker på hur jag lever så har jag det bra, är nöjd och glad. Om jag släpper all oro för pengar och jobb och alla borden är jag helt ok med det. Egentligen.


Jag måste acceptera att det här kommer att ta längre tid än vad jag trott. Jag måste acceptera att jag måste börja i små, små steg för att återerövra mitt liv.  Jag är en bra människa och värd en rehab som går i min takt och där jag får känna mig trygg. Bara så kan jag bli frisk.