Döden håller oss levande

Vissa insikter slår ner så kraftigt och tydligt i mig. Inte riktigt som en blixt från klarblå himmel, utan snarare som en plötslig vetskap eller förståelse för något. Det är som en tanke som liksom står ut från alla andra tankar. Formuleringar som blir glasklara och sen landar i mig som en djupare förståelse för något. Som det här med döden.

Häromdagen stod det ut med en tydlighet jag inte upplevt innan; vi behöver döden för att hålla oss levande.

Det är ingen nyhet varken för mig eller andra att vi i närheten av döden tydligare ser det som är viktigt för oss här i livet. Blotta tanken på att våra nära och kära skulle ryckas bort i förtid slår i alla fall på mina tårkanaler så det skvalar om det.

För livet är skört. Från ena sekunden till den andra kan en älskad dotter, pappa eller partner vara borta för alltid. Det kan gå så fort och är så svårt att förstå och framförallt acceptera.

Men i livets skörhet, finns något väldigt, väldigt vackert. Skörheten är liksom nerven till livet, till glädjen och kärleken. Skulle vi veta hur mycket vi älskade varandra om döden inte fanns? Skulle vi veta hur härligt det är att vara levande om död och sjukdom inte fanns? I smärtan och sorgen efter ett dödsfall finns det här vackert sköra alltid med. Jag har svårt att beskriva det med ord men jag kan känna det inom mig. Så om du står och stirrar ner i dödsskuggans dal, leta efter det. Det finns i dig och det är trösterikt och vackert. Du måste bara våga känna efter, våga vara i allt det som gör ont. Det är inte lätt, men det är faktiskt befriande.

Döden är ett ämne vi sällan rör vid. Endast när vi tvingas till det egentligen. Jag tror vi skulle bekanta oss med den lite grann, närma oss den och det sköra. Inte vältra oss eller gräva ner oss i den. Utan använda den för att leva. För att kunna känna vilken otrolig ynnest det är att jag lever. Att jag kan dra ännu ett andetag. Ta ännu ett steg. Tillbringa ännu en dag i frihet med mina barn. På så sätt kan den ge mig mängder av glädje och starka känslor av tacksamhet.

Jag vet inte vart jag läste det, men uppmaningen kom från en person som överlevt  ett koncentrationsläger, där hon förlorade hela sin familj. Att det bästa och viktigaste vi kan göra som undkommer såna fasor, som ju fortfarande pågår i vår moderna tid, är att leva. Det vi är skyldiga att göra, det vi är skyldiga livet vi fått, är att leva. Så då kan man kosta på sig att påminna sig om hur väldans bra vi har det. Som lever ett liv fullt med möjligheter, och se till att ta tillvara på det. Ut och lev! Lev det liv DU vill leva.

Det löste sig

När det kommer in bra saker i mitt liv, stora saker, tycks de liksom alltid komma från sidan. Som när jag sökte jobb som projektledare och fick jobb som handläggare på kommunen istället. Eller när jag sökte jobb som strateg för ensamkommande och blev erbjuden jobbet som strateg för barn och unga istället. Så även med vårt hus. Den mäklare som sålde vårt första hus till oss (där vi backade efter besiktning) tänkte på oss då hon fick in ett objekt. Så innan huset kom ut på marknaden, innan vi sett planritning eller bilder, fick vi komma och titta. Vår gemensamma upplevelse var att det var så fint att vi aldrig skulle få det. Men tack vare vår sneak peek så kunde vi lägga ett tidigt bud med annan strategi och tack vare detta tror jag vi enbart fick en annan budgivare. Som dessutom la sig rätt snabbt. Sen vart huset vårt.

Vet ni vad det magiska med detta hus är? Det är exakt det vi önskat oss. Under vårt letande har det blivit tydligt vad vi vill ha. Huset är exakt det jag föreställt mig, visualiserat och bett om. Och vips, så ramlade det in i våra liv, lite från sidan. Jag får återigen anledning att ödmjukt tacka min lyckliga stjärna. Tack.

Utmaning i att känna tillit

Vi har bestämt oss för att flytta. Lägenheten är såld men vi har inte ett nytt boende. Den 11 januari tillträder köparna vår lägenhet. Då ska vi ha flyttat ut. I denna process så pendlar jag mellan pur glädje och ren skräck, mellan kärlek och rädsla samt mellan tillit och kontroll.

De stunder då jag känner tillit och kärlek vet jag att allt kommer att ordna sig. Jag vet att jag vill flytta, jag vet att jag följer mitt hjärta när jag flyttar, alltså kommer det att lösa sig. För det gör det alltid när man följer sitt hjärta, om man vågar lyssna och agera i enlighet med det. Men jag är ju samtidigt livrädd mellan varven. Ibland kopplar rädslan strypgrepp på mig och det svider i nervknuten i magen och den välbekanta ångesten sprider sig i kroppen. Då vill jag bara backa bandet, då undrar jag hur i helvete vi kunde vara så dumma att vi sålde innan vi köpt nytt, då kollar jag hemnet för att se om vi inte kan köpa nåt här på hemmaplan istället och bara stryka ett streck över hela flytteriet.

I de här fallen är det hyfsat lätt att se och känna när rädslan smyger sig in i mitt huvud och påverkar hur jag tycker och känner inför saker i mitt liv. Men ibland smyger det på så pass obemärkt att jag börjar tro att jag ändrat mig på riktigt. Är det inte det här jag vill?! Men jag har bestämt mig för att inte lyssna på rädslorna längre. Jag har bestämt mig för att lyssna på hjärtat, kliva upp på arenan och verkligen leva som jag vill. Så därför gör jag ändå. Trots att jag blir rädd. Jag mediterar, går in i mig själv för att hitta lugnet, ljuset, tilliten och kärleken. Känslan av att allt ordnar sig. Det kanske inte alltid blir exakt som man tänkt sig, men det kommer att lösa sig. Att våga vila i den känslan av tillit. Att släppa kontrollen. Det är en bra övning i tillit må jag säga. Ett bättre ord är kanske en utmanande sådan.

Självklart gör jag allt som jag rimligen kan göra för att hitta ett nytt boende, men när jag är inne på hemnet för tjugoende gången på en dag så kommer inte det hjälpa. Det är uteslutanden mitt försök att kontrollera min omgivning, jag kollar på objekt som vi redan förkastat och omvärderar dem. Jag har gjort så här med mycket annat också, kanske finns det flera som känner igen sig i att man googlar sönder nåt man inte kan påverka. Som ett försök att kontrollera eller bestämma odds eller lista ut hur det ska gå. Som om man kunde det. Jag vet att jag gjorde det när vi försökte bli gravida med Ava. Istället för att bara vila i tilliten att det kommer lösa sig. Så mycket tid och energi jag hade frigjort. För jag kan ju ändå inte påverka utgången. Jag kan inte påverka hur många hus som läggs ut till försäljning.

Så nu ser jag detta som en riktig utmaning i att känna tillit. Allt löser sig. Jag släpper min oro, mina rädslor och tvivel. Jag litar på att allt kommer att lösa sig till det bästa.

(under tiden jag skrev det här inlägget har jag varit inne på hemnet två gånger, utmanande var ordet sa Bull)

Att känna tro (och skam)

För ett ganska bra tag sen skrev jag ett inlägg som handlade om att jag vill känna tro. Jag har även skrivit några inlägg på ämnet skam och Brene Browns forskning om hur viktigt det är att vara modiga och dela med oss av våra berättelser om skam för att leva ett helhjärtat liv. Jag har inte skrivit så mycket om det som hänt inom mig under det senaste året och jag har heller inte pratat så mycket om det, eller knappt alls, med dem som står mig närmast. För att jag är rädd för reaktionen, för att de ska tycka att jag är konstig, för att jag inte riktigt vet själv vad det är som händer, jag har svårt att hitta orden. Jag menar i detta sekulariserade samhälle med en närmast föraktfull inställning till troende är det inte helt enkelt att komma ut som troende, det är lite som att svära i kyrkan.

Så jag har känt skam. För att jag idag känner en tro. Men min tro ser inte ut som den i den kristna kyrkan, eller någon annan av världsreligionerna. Jag bekänner mig inte till någon särskild religion, jag uppfattar dem som olika beskrivningar av samma sak där den mänskliga dimensionen liksom förvanskar det gudomliga. Där profeterna i de olika religionerna har talat om samma sak, men kanske på lite olika sätt. Men jag respekterar fullt ut de som känner sig hemma i en religion och vill utöva dess riter och traditioner. Jag tror på en gudomlighet eller kraft som inte kan beskrivas med ord. Alla försök att göra det är dömda att misslyckas för detta något är så ofattbart att det inte kan fångas med ord. Det kan närmast fångas i en känsla. De känslor som ligger närmast till hands är kärlek, ljus och lätthet.

Jag tror också att en del av det gudomliga och den skapande kraften bor i oss alla. Bara det faktum att vi är alla stjärnstoff är ofattbart vackert och häftigt. Jag består av samma stoff som stjärnorna på himlen. Och varje liv är ett mirakel. Jag har tänkt en del på det, det fantastiska och ofattbara i skapandet av nytt liv. Det är helt otroligt att en sån komplicerad varelse som ,människan är kan skapas av sig själv. För let's face it, vi mammor är ju bara behållare. själva utvecklingen sköter sig själv, vi bara väntar och får cravings och krämpor. Och även fast jag fått den fantastiska gåvan av två barn så kan jag själv knappt förstå det i efterhand. Att de utvecklats och levt i mig en gång i tiden. Nu när man står och gapar åt varandra om hur mycket tittande som egentligen är rimligt på en dag.

Nä. Det finns nåt mer än bara evolution. För mig finns det något mer än bara evolution, det är min sanning. Så som den ser ut idag. Det finns magi där ute. Jag har ingen aning om hur allt hänger ihop, jag har definitivt inte alla svar, men jag har påbörjat en resa som är vansinnigt spännande och samtidigt frustrerande. För även om jag känner en hel del tro är vägen kantad av tvivel. Tvivel på riktigheten i det jag upplever. Jag har svårt att lita på det jag får till mig på olika sätt. Samtidigt har jag haft en del upplevelser som är glasklara "bevis" på att det finns en möjlighet till kontakt med andra sidan, med avlidna och änglar. Det hela är omvälvande och som ni säkert förstår, en smula svårt att dela med sig av. Men jag tänkte börja med det nu. För min intention är att leva ett helhjärtat liv.

Tack för att du läste.

Att sprida ljus

Min resa mot en ny början har inneburit många nya insikter och lärdomar. En väldigt viktig sådan är att det vi fokuserar på blir starkare. Det vi tänker och känner, det vi skickar ut, är det vi får tillbaka i våra liv. Så om vi är rädda och oroliga och agerar utifrån det, är det vad vi får mer av. Men om vi fokuserar på kärlek och roliga saker som får oss att må bra, så får vi mer av det. Då växer sig kärleken starkare. Så för att motverka de mörka krafterna som är väl synliga i vårt samhälle idag, inte minst inför valet, så ska vi fokusera på ljuset. Det vill säga, inte ge de mörka krafterna vår uppmärksamhet, utan fokusera på vad vi vill ha istället. Hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och sen leva det. Att aktivt och medvetet sprida så mycket kärlek vi kan till varandra. Eller som Martin Luther King sa det:

Jordskredsseger

I lördags var jag och min fina lilla familj och såg matine föreställningen av melodifestivalen. Jag har alltså varit på friends arena tillsammans med 30 000 andra. Det mina vänner är inget annat än en jordskredsseger! Jag var lite snurrig på väg dit. Det var mycket folk hela vägen, vi åkte tåg dit och hem. Och när vi skulle hem förstod vi knappt hur vi skulle få plats på perrongen. Men det gick bra! Jag hade kul! Jag kunde njuta av föreställningen, inga panikattacker,  barnen skötte sig fint och sen for vi hem och slängde oss i soffan med hämtmat. Det känns fantastiskt. Jag tänkte innan att:  klarar jag det här,  då klarar jag allt!  En sån här grej var helt otänkbar för bara några månader sen. Mina barn är en väldigt god morot i såna här sammanhang. Det är för deras skull, och för att jag inte vill missa deras uppväxt,  som jag pushar mig till gränsen av det jag klarar av. Men i det här sammanhanget är det bara bra. En mycket bra erfarenhet av att jag faktiskt klarar av att göra saker som är läskiga och ger påslag.  Undrar vad det blir härnäst?

Vårkänsla

Igår var det takdropp och vår i luften. Strålande sol och klarblå himmel. Det var som om hela världen ville hälsa mig varmt välkommen över på andra sidan. För igår skrev vi papper och nästa vecka börjar jag arbetsträna. På min dotters skola. Yeaj! Heja mig! 😃