Det är svårt!

Idag är en sån dag när jag känner mig vilse igen. När det känns svårt och kanske till och med tröstlöst. Som att jag inte riktigt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Jag har de senaste veckorna fått tillbaka gamla krämpor. Värk i ben och händer, håret är livlöst och flottigt, jag är torr och fnasig i hyn och ångesten pirrar i kroppen mellan varven.


Jag tror till stor del det beror på att jag slarvat med kost och kosttillskott - och får det verkligen skrivet på näsen hur viktigt det är för mitt välbefinnande. Jag har också slarvat med sömnen en smula, det är så skönt att få sitta uppe med min man på kvällen och ta en kopp te och titta på nåt vi redan sett hundra gånger. Plus att barnen varit uppe varje per natt den senaste veckan med hosta och halsont. Och så har jag ju börjat öva mig på att åka buss och tåg - och det tar massor av energi.


Och då blir det svårt med balansen - då blir det som att jag tappar bort mig själv igen och den där härliga balansen jag hade i början av sommaren är som bortblåst. Här sitter jag nu ,med mitt flottiga hår och är så där härligt övertrött igen och vet inte hur pass jag ska pusha mig själv i min stressrehab.


Det är fan skitsvårt med balans! Hålla balans mellan aktivitet och vila. Veta vad som tar energi och ger energi och se till att bägaren fylls på. Att försöka lista ut och känna vad som är motstånd mot obehag och vad som är faktiskt trötthet, när man ska avgöra vad man egentligen orkar med.


Det är skit svårt att veta när man ska kämpa och när man ska lägga ned och vila eftersom jag har kämpat så vansinnigt i mitt liv och jag vill inte ha det så, jag vill inte kriga mig igenom dagarna. Jag vill känna att jag orkar leva - varje dag. För visst är min rehab superviktig - men det är mitt övriga liv också. Jag vill orka umgås med mina barn och kunna göra nåt på helgerna. Nu är det så där igen att när jag övat mig på buss/tåg så orkar jag inte hämta barnen eller laga mat. Det tar lite för mycket tycker jag. Men får jag tycka det? Klart som fan jag får! Jag kommer ju inte kunna leva ett normalt liv om jag inte orkar hämta mina barn på försklan eller kan klara av att laga mat åt dem.


Nä. Jag får nog ta det lite lugnare med mina kliv framåt i tågandet, så att resten av de återerövrade områdena i mitt liv hänger med på resan.