Hej Staten, vi behöver prata

Hej Staten,

Vi behöver ta ett snack.

Jag behöver veta hur du tänker när du undervisar vårdpersonal på dina universitet och högskolor i ett holistiskt tänkande kring människan – att människan hänger ihop som en helhet. Att till exempel svåra upplevelser och sorg kan få fysiska uttryck som smärta och hur ett fysiskt lidande kan påverka vår mentala hälsa.  Att det fysiska och psykiska hänger ihop. Att alla människor är en helhet.

Hur kan du, samtidigt som du predikar en helhetssyn på människan besluta att min arbetsförmåga ligger på 100 % för att jag kan se, höra och röra på mig hyfsat obegränsat? I din bedömning av min arbetsförmåga och rätt till sjukpenning så har jag plötsligt reducerats till några få fysiska funktioner. Som att jag kan böja mig ner och plocka upp ett papper, att jag orkar sortera post i ca 15 minuter och att jag både kan höra och se. Vad hände med alla andra delar som gör mig till en hel människa?

Att jag bröt ihop och började grina efter 15 minuters arbete vid datorn vid samma testtillfälle tar du ingen hänsyn till. Att den försäkringsmedicinske psykologen bedömde att jag låg helt rätt i tiden för att påbörja stressrehabilitering (vilket jag också gjort) sket du fullständigt i. Att jag inte ens klarar av att resa kollektivt i dagsläget var du över huvudtaget inte intresserad av att höra. Alla de övriga delarna som gör mig till en hel människa och som beskriver min situation idag var plötsligt irrelevanta.

 Istället för att jag ska få fortsätta med min nyss påbörjade stressrehabilitering tycker du att jag ska säga upp mig från min fasta tjänst och börja söka ett arbete med mindre krav vad avser prestation och psykisk påfrestning. Vet du Staten, då känner jag nästan att du inte vet vad en utmattning är. Eller hur man blir frisk från det.  Fast det går ju inte ihop eftersom det är du som fastställer diagnoskriterierna, så du om någon borde väl veta? Fast du kanske inte har varit utmattad själv eller har någon i din närhet som varit sjuk? Du kanske inte vet att vägen tillbaka är oerhört individuell, den följer inga fastställda tidsramar, den bryr sig inte om att 180 dagar har gått.

Och om du prompt ska dela upp människan i fysiskt och psykiskt (trots att vi är en helhet)Borde du veta att utmattning är en psykisk sjukdom (som tar sig fysiska uttryck)– varför väljer du då att bedöma min sjukdom/friskhet utifrån fysiska funktioner?

Du säger till mig idag att jag ska ta min 4-åriga utbildning och 10-åriga erfarenhet inom kommunal förvaltning och kasta ut det genom fönstret, säga upp mig från min fasta anställning för att söka ett mindre kvalificerat jobb på heltid, som inte kräver lika mycket prestation och som är mindre påfrestande psykiskt.

Alltså jag är hemskt ledsen Staten, men jag har så svårt att tro att jag:

 1. Skulle klara av det

2. Bli friskare av det

Så som det ser ut för mig just nu skulle jag vara helt slut vid morgonkaffet. Så i praktiken skulle det innebära att min ersättning flyttar från en del av staten (försäkringskassan) till en annan( A-kassan). Om jag skulle säga upp mig och känna att jag inte fixar att jobba skulle jag nog se till att hålla mig arbetssökande. Så i praktiken betalar du ut lika mycket pengar Staten.  Då kunde du väl lika gärna gett mig ett par månader till på försäkringskassan? Så hade jag mest troligt varit igång och arbetat deltid under senhösten.  Istället får jag vara arbetssökande till dess jag känner att jag kan ta ett arbete på 100 %. Det kommer att ta väldigt mycket längre tid kan jag lova. Och bli dyrare för dig i slutändan.

Så nu undrar jag Staten  - varför får jag inte bli frisk först? Har jag genom att bli sjuk förbrukat rätten att få vara mig själv? Har jag inte rätt att få komma tillbaka till den jag är - i min fulla kraft - på bästa sätt? Är inte det bäst för både mig som individ, min familj samt det samhälle som jag lever och verkar i?

Jag tänker aldrig be dig om förlåtelse för att jag blev sjuk. Utan jag ber mig själv om förlåtelse för det.  För allt jag gjort mot mig själv. Jag ville bara väl. Jag gjorde mitt bästa. Jag gjorde ju mitt bästa staten! jag gjorde mitt allra bästa för att orka, för att räcka till, jag ville aldrig bli sjuk. Allt jag ville var att vara bra nog. 

Nu har jag förmånen att kunna välja bort dig Staten. (tack Karin och Martin i er himmel) Jag kan välja att högaktningsfullt be dig dra dit pepparn växer och fnysa åt ditt hån och kompletta oförstående av min situation och fortsätta med min stressrehab. För jag har råd med det. Jag har förmånen att avfärda detta som ”bara pengar” och vara glad och tacksam för att det är just det, och inte ett allvarligt problem.  Men det är det långt ifrån alla som har. För alla dem är det ett allvarligt problem. Det är för alla dem jag tänker ta upp striden med dig Staten, och kämpa till sista bloddroppen.

För all er, För alla oss.