Fast jag har inte tagit ansvar själv. Det är ju såå mycket lättare att skylla på andra.
Jag har gärna skyllt på andra människor, väder, vind, humör, you name it. Istället för att ta ansvar för mitt liv. För mitt mående, för mina tankar, för min livssituation. "Om bara den nya chefen kan börja någon gång så att mitt nya arbetsliv kan börja." "När jag börjar det nya jobbet kommer allt att lösa sig." "Om bara barnen kunde sova lite längre på mornarna så skulle jag vara mycket piggare. Om inte Håkan var så flygrädd kunde jag resa mer. Fy vad grått och deppigt det är idag. Blä."
Hello!
Det är ju jag som styr. Men jag har tyckt att det varit fruktansvärt provocerande att det är jag som har allt ansvar. Det är ju skitjobbigt! Det betyder ju att JAG måste göra nåt åt det hela! Kan jag inte bara få en ny chef, och Håkan kan gå i KBT och barnen kan väl sömntränas? Problemet ligger väl för fan inte hos mig? Det är så skönt med sociologi (jag är ju sociolog) för då hittar man strukturer det är fel på, det är inte jag, jag är ett resultat av en struktur. Men det är bara delvis sant. För jag har en fri vilja. Så jag väljer. Jag väljer hur jag ser på världen, jag kan välja vilka tankar jag ska tänka, om jag vill tänka positiva eller negativa tankar, jag väljer om jag vill resa, det gör ingen annan åt mig, jag är heller inte beroende av någon annan för att resa. Sen kanske jag väljer att inte resa själv, men det är mitt val. Ett aktivt val. Den där offerkoftan har jag dragit på mig många gånger. Trots att jag tycker att jag är en positiv, aktiv och energisk människa, som förverkligat många drömmar, så drar jag likförbannat på mig den där offerkoftan. Det är fan så mycket lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv.
För att komma ur detta behöver man medvetenhet. Den kan alla skaffa sig. Så nu försöker jag lära om. Re-boota systemet. Jag väljer vilket liv jag vill skapa. Det är bara jag som står i vägen för mina drömmar. Det är jag som sätter upp hinder. Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ilska. (Provocerande va?) Det är jag som väljer hur jag ska reagera på en annan människas ömhet. Det går inte att skylla på någon annan för hur jag reagerar. "-Det var ju hon som börja!" Spelar ingen roll. Jag väljer om jag går till motattack eller om jag tar ett steg tillbaka och försöker ta hand om de känslor som uppstår i mig och försöker se vad som gjort den andra människan så arg. Sen är man bara människa, full i fel och brister, och ibland är det omöjligt att inte i affekt gå rakt in i stormen. Men förhoppningsvis kan man reda ut vad som egentligen var vad efter det. För ett gräl handlar ju sällan till aldrig om den utlösande faktorn, det går oftast djupare. Det som triggar oss kan vara nåt som sitter i sen barnsben, ett inlärt mönster vi återupprepar. Jag brukar försöka förklara för min man till exempel, efter jag brustit ut i något elakt snäsande, vad det egentligen var som gjorde mig arg. Brene har (så klart) ett bra sätt att komma runt detta, att man ska börja med att säga; min berättelse handlar om.... och så berätta hur den andres ord eller handlingar får en att känna, och vad man upplever att det handlar om. För ofta handlar respektive berättelse inte alls om samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar