Att lyssna och lita på hjärtats röst

Jag försöker som bekant bli bättre på att lyssna på vad hjärtat säger. Att följa lusten och glädjen. Att försöka lyssna till vad min inre vägledning säger mig. Det är inte särskilt lätt och det går upp och ner och fram och tillbaka, som det mesta när man försöker lära sig nåt nytt. Det jag har fått till mig är att jag ska våga lita på känslorna. Att känslan inte ljuger. Jag var tidigare inne på det här med hur ett ja känns - att man känner i kroppen när det är ett ja. Riktigt tydligt faktiskt. Det som jag upplever blir förvirrande, det är ju när ett nej känns som ett nja och när jag "borde" säga ja. Jag borde tycka på ett visst sätt för att det är så man gör eller det är en bra grej enligt vårt samhälles värderingar. Då jag försöker övertyga mig själv om att det är rätt och bra. Nu har jag börjat se det som en varningsklocka - börjar jag argumentera med mig själv och liksom bevisa att nåt ät bra (för det är enklast så - bäst för alla andra etc) så gäller det att stanna upp och försöka lyssna. Känner jag nåt ja i kroppen?


De senaste dagarna har jag tänkt en del på mina barns förskolestart och mina känslor i samband med det. Jag är definitivt inte den enda föräldern som känner en viss ambivalens inför att lämna bort barnen när de är så små. Många med mig vittnar om hjärtan som slits ur kroppen och det ständigt dåliga samvetet när man söker balans mellan arbete och familjeliv.


Då motiverade jag mig med ekonomi - vi hade inte råd att vara hemma längre. Vi höll på att spara till en insats för att kunna köpa en lägenhet. Vi behövde jobba och spara pengar för att skapa en bättre framtid för oss och våra barn. Alla andra klarade av att lämna bort sina barn - så det skulle vi och barnen också göra. Alla andra gör så här - då måste det ju vara rätt. Det är så här man gör nu i det moderna samhället. Man kan studera och arbeta med kvalificerade arbetsuppgifter samtidigt som jag är en god mor och lagar mat från grunden, bakar surdegsbröd och gör långkok.


Om jag hade tagit mina känslor på allvar och låtit dem styra mina val hade jag inte gjort som jag gjorde. Jag ville inte lämna bort mina barn. Jag kan fortfarande känna den där obehagliga tunga känslan av sorg och separation. Jag kommer aldrig glömma den gången jag lämnade Ava i början och hon stod helt solo mitt på gården, utan fröken eller kompis. Bara stod där, hur länge som helst. Den bilden och framförallt den känslan sitter kvar i mig. Eller hur Juni gjorde tydligt motstånd mot förskolan i början, och hur jag kände att det här är inte för henne. Hade jag tagit hennes känslor på allvar hade jag väntat med förskolestarten för hennes skull.


Märk väl, att det här resonemanget gäller mig och mina barn och våra känslor. Mitt hjärta, min väg. För andra föräldrar vet jag att det varit en befrielse att få lämna bort barnen ett par timmar och få jobba. Vi är alla olika. Men mitt hjärta blöder fortfarande när jag tänker på det.


Jag kommer också ihåg hur förbannad jag blev på psykologer som satt i TV soffan och sa att det inte är bra för barn under 2 år att vara på förskola. - Hur faan kan hon sitta och säga så, när i princip alla måste lämna bort barnen för att jobba!! Hon träffade så klart en öm punkt. För grejen är den. Vi har alltid ett val. Jag valde en högre levnadsstandard över att vara hemma längre med mina barn. Jag hade dessutom ett visst förakt mot hemmafrun och tyckte det var en bakåtsträvande idiot - vi har ju kommit så långt - gå inte baklänges! Nu tycker jag inte alls det. Frihet är att få välja och att få vara lika mycket kvinna och lika mycket värd oavsett vilket val man gör. Då är vi fria som kvinnor. Jag tror inte ens att tanken slog mig att försöka jobba typ halvtid och överleva på det. Det fanns inte i min föreställningsvärld. Vi gick ner lite i tid och pusslade för att dagarna inte skulle bli så långa. Som man gör. Som folk gör. Vi föräldrar gör vårt bästa utifrån givna förutsättningar och kunskaper. Det gör alla.


Jag kan ändå inte låta bli att undra hur livet sett ut om jag lyssnat på hjärtat och sökt nya lösningar. Men, man får leva med de val man gjort. Nu försöker jag istället använda det här exemplet för att lära mig att göra annorlunda idag. Eftersom känslan är så tydlig fortfarande kan jag jämföra med andra känslor. För att lära mig när kroppen säger ja och när den säger nej. Sen kommer de andra delarna. Att verkligen våga lita på känslan och sen; agera efter den.