Idag var jag på en intervju för en skola i min närhet, det gällde en praktikplats där jag skulle kunna göra min arbetsträning. Jag var så glad när jag gick därifrån att hela kroppen jublade och jag skrattade på riktigt högt för mig själv när jag liksom studsade hem på lätta ben med världens största leende i hela ansiktet. Jag var så pepp, glad, tacksam för att de gärna såg att jag började där att jag omedelbart ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Som sköt mig i sank direkt. Jävlar vad besviken jag blev. Det tidigare utlovade spannet om 6 månaders praktik var numera ett minne blott. Sex VECKOR kunde jag få. Jehapp - så jag skulle alltså rehabilitera mig tillbaka till arbetsmarknaden på sex veckor. Det som min arbetsterapeut säger att man ska räkna med ett år för. Ja, ni ser det framför er va? Hur planet liksom lyfter och seglar högt i solen och sen tvärvänder och dyker rakt ner mot marken.
Men.
Efter ett tag kom vi fram till att det fanns en annan möjlighet, att gå via en leverantör som kunde erbjuda praktik längre perioder. Så nu utgår jag från att jag kommer att arbetsträna inom skolans värld, men startdatumet blev lite framskjutet. Troligen en månad. Det väljer jag att se som en gåva istället för ett onödigt ont. Då ska jag använda den tiden väl till att komma igång med goda vanor efter ledigheten. Se det mer som semester. Tidigare har det ju inte funnits ork till saker som jag numera orkar med. Kanske kan jag ta mig till simhallen och simma till exempel. En gåva. Jag väljer att se det som en gåva. Jag har inte riktigt lyckats hitta tillbaka till den jublande glädjen jag kände på vägen hem, men den kommer nog snart tillbaka. Solen skiner och det är rimfrost överallt, det hjälper ju alltid till. Namaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar