Tacksamhet

Jag glömmer ständigt bort hur skönt det är att skriva av sig. Kändes mycket bättre när jag fått kräkas lite frustration på bloggen. Vart förbannad och bestämde mig för att vara lite låtsaspigg och satte på musik och började med maten. Vart på mycket bättre humör och sen kom familjen hem och då blåser oftast de mörka molnen bort.


Jag vet inte hur jag skulle klarat detta utan dem.


En ständig källa till kärlek och närhet. Mina fina ungar som bara fortsätter att vara precis som de är, oavsett hur jag mår. De normaliserar liksom min vardag och med tanke på hur jag kan gå och grubbla på kammaren så är det oerhört viktigt. Min fina tappra man som både hämtar och lämnar på förskolan, handlar mat, hämtar alla paket på posten som jag handlar, tömmer diskmaskinen, tvättar, viker tvätt, städar, plockar, bäddar rent, städar förskolan, går på möten, tar barnen till läkaren och tandläkaren och klagar aldrig. Och har gjort det i fyra månader nu. Det är starkt jobbat. Tänk er själva att er partner skulle lägga sig på sängen och knappt kliva upp på fyra månader.


Men vi har haft fin hjälp av bror med familj som hämtat hem barnen två gånger i veckan och fixat mat till dem. Kärmor som varit back-up, barnvakt och chaufför. Min mamma som kommit ner i omgångar och hjälpt till med mat och barn. Både mamma och pappa var här när jag mådde som sämst och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det betydde oerhört mycket för mig, att kunna släppa och faktiskt få må dåligt. Helt trygg med att det julstädades, putsades fönster, ströks, lagades mat, lektes med barn och fixades ändå. Så himla fint.


Att öva på tacksamhet är en del av en helhjärtad livsstil (Brene Brown - Våga vara operfekt). Jag ska börja öva på det ordentligt nu. Jag tror det är oerhört viktigt att se och uppskatta och känna tacksamhet för det man faktiskt har. Det är så lätt att fastna i allt man inte har och allt man inte är.


Jag känner djup tacksamhet för min familj - både min lilla och min stora. De är det allra bästa jag har.