Mina rädslor

Om vi vill leva och älska av hela vårt hjärta och möta världen med utgångspunkten att vi duger, då måste vi prata om det som står i vägen - framförallt skam, rädsla och sårbarhet (Våga vara operfekt, Brene Brown)


Jehapp, då var det dags. Att blotta sig själv en smula och redogöra för några av mina rädslor, och hur de påverkar mig. Jag skrev ovanstående citat först, sen var jag tvungen att kissa, kolla posten, koka en kopp te, ta fram lite nötter för att hetsäta samtidigt som jag skriver och tända ett ljus. Ja, det känns lite svårt, ja, jag förhalar det hela en smula. Jag vet liksom inte vart jag ska börja, jag vet bara att det känns viktigt att göra det. Det var länge sen jag tänkte tanken att jag skulle skriva ett sånt här inlägg. Men det var idag under en meditation som det kom upp igen. Det är en guidad meditation och där man får en fråga om var i kroppen en viss känsla sitter och vad det är för en känsla (kommer inte ihåg exakt vad de frågar) men det jag fick med mig är att jag har begravt en del skamkänslor i halsen.


Till detta hör att när jag hade mitt andra sammanbrott och vart sjukskriven (i oktober 2016) var jag på en massage för att balansera mina chakran. Då visste jag ingenting om chakran, vad de var eller varför de skulle balanseras. Det stod "energimassage", att man skulle få energi av massagen, det räckte för mig som ju var väldigt energifattig. Efter massagen gick massösen igenom de olika chakrana och sa att överlag hade jag väldigt lite energi, hon kände knappt någon alls (det är här jag bryter ihop).  Men när hon kom till halsen (där det sitter ett chakra) blev det alldeles kallt. Detta kan hänga ihop med förträngda känslor och saker som behöver sägas, chakrat är förknippat med kommunikation. Sen frågade hon om det var nåt jag ville berätta.


Jag kommer inte ihåg vad jag sa då. Men flera propåer om att just skriva och berätta har kommit till mig, och eftersom jag insett att skriva är min grej så skriver jag om det. Here goes.


Jag är rädd för att misslyckas - jag är ibland så rädd för att misslyckas att jag inte ens försöker. Inte inom alla områden - men definitivt inom områden som är utanför min comfort zone. Som till exempel fysisk aktivitet - där kan jag bli väldigt osäker och hellre avstå fastän jag vill vara med. Som när jag tex sa till min PT i Australien att jag inte springer - det är inte min grej - jag gör inte sånt. Men jag hade ju dålig kondis och ville väl inte ramla av löpbandet och se ut som en idiot. Jag ville inte att han eller någon annan skulle se "hur dålig jag var". Eller när jag var med på en prova på kajakpaddling inomhus - där man fick testa att göra en eskimåsväng. Jag ville gärna lära mig - men tordes inte pröva. och visst kan man vara rädd för nåt sånt - det kanske många är - men då skulle jag erkänt för mig själv och andra att det var just det. Istället för att nonchalant säga att jag faktiskt inte ville. I dessa situationer kan jag minnas hur det känns - hur jag liksom blir stel och obekväm i min kropp - att jag känner mig fel, ful, fet och dålig och bra vill gömma mig. När jag vill göra nåt - men skammen och rädslan att misslyckas, att göra fel, att vara dålig,  stoppar mig.


Väldigt mycket skam och rädslor finns kopplade till min kroppsuppfattning. Jag har i hela mitt vuxna liv pendlat mellan något trivselkilo till mullig tillbaka till trivsel och sedan tjock. Det har gjort att jag känt mig väldigt, väldigt obekväm vid vissa tillfällen. Under mina år i en annan relation så var det väldigt mycket sportfolk - och jag kände mig alltid som den udda fågeln. Jag gillade att fika och festa och de sprang maraton och kite surfade. Det satt ju så klart i mig, de allra flesta mäniskorna var jättebra och sket väl fullständigt i mina trivselkilon. Medan jag var väldigt fokuserad på dem. Det är också intressant att notera att jag alltid känt mig fet och ful och fel vid vissa tillfällen oavsett hur smal eller tjock jag varit. (Ni vet när man kollar tillbaka på gamla bilder och bah - guu vad smal jag var, tänk att jag tyckte att jag var tjock!) När jag var pinnsmal i USA och levde på ett paket cigg om dagen, fruit loops och pop tards tyckte jag ändå att jag var tjock. Så känslan sitter ju inte i någon objektiv bedömning av tjockt eller smalt. Utan jag har skämts för mig själv, jag har varit rädd för att jag inte ska var värd att älskas. Jag har tvivlat på mina förmågor, jämfört mig med andra och känt mig liten och otillräcklig. Det är också lätt att gömma sig bakom dessa kilon - så snart jag gått ner mina trivselkilon - då - då ska jag minsann börja leva så det står härliga till och göra ditten och datten. istället för att börja direkt. Det är liksom bekvämt att gömma sig i det också. Förstår ni vad jag menar?


Det jag ska försöka göra framöver är att erkänna både för mig själv och andra när jag blir rädd, eller när jag tvivlar på mina förmågor och blir osäker. Försöka identifiera vad jag egentligen är rädd för istället för att dra på mig osynlighetskappan eller någon annan sköld - om det bara handlar om att misslyckas - ja men då måste man ju försöka! Hur ska man annars lära sig nåt nytt? Utvecklas? Leva? Jag ska försöka se när det är skam och rädslor som styr - och skilja det från mig som person. För jag är ju bra. Jag är värd att älskas.


Det är du med.