Bättre och bättre dag för dag?

I helgen hade vi födelsedagskalas, min äldsta dotter fyllde sex år i veckan som gick. Då hämtade jag tidigt på förskolan och jag lyckades vara med på kalaset och leka lite lekar och servera fika. Det vart ett mindre kalas i år än förra året och jag hade god back-up av en god vän som var med som lekledare. men jag kunde vara med. Jag fick förvisso akuthämta öronproppar, som jag använder allt mer sällan numera. Men det gick. Jag var lite stökig i huvudet under tiden och trött efteråt, men det blir nog vem som helst av ett barnkalas. Jag var heller inte helt död på söndagen.


Jag har insett att det är väldigt viktigt för mig med tid för bara mig. Inte en gång i veckan eller en gång i månaden, utan varje dag. För att hålla balansen och inte tappa bort mig behöver jag tid för bara mig. Och då måste det vara stilla och tyst. I helgen vart det promenad och lite yoga. Jag har orkat lite, lite mer fysisk krävande övningar och utökat min repertoar, och yoga har seglat upp som en ny favoritsysselsättning. Jag blir liksom så lugn och samlad av den. Hur som helst, jag skulle yoga när barnen badade, det gick bättre när de tittade kan man väl sammanfatta det hela med. (hårtvätt kan vara en traumatisk historia för både barn och föräldrar här hemma). Det känns så befriande och bra att komma på det. För i helgen fick både jag och Håkan mer vila än vi brukar, trots barnkalas och besök. Jag tror det är för att vi gått ned i tempo (ingen morsa som drar igång en massa projekt på helgerna) och för att vi sätter andra gränser mot barnen.


Häromveckan satte vi oss i soffan och satte på ett avsnitt med Vänner (våran all time favourite serie) när barnen var vakna. Det har väl aldrig hänt!. Barnen blev helt ställda och visste inte hur de skulle bete sig, Juni hoppade framför TVn och de stod liksom vid sidan och glodde på oss och försökte förstå vad tusan som händer.


Förra helgen satte vi oss ned för att yoga lite i vardagsrummet en förmiddag, barnen hade fått frågan ifall de ville vara med, men de ville leka. Sen står de som två fågelholkar och glor på oss och försöker busa och härja igång oss och när vi bara fortsätter att sitta på våra mattor med ögonen slutna så säger Juni till sist: Tråkmånsar.


Vi behöver båda två mer tid för återhämtning för att det ska gå ihop och det gäller att hitta de små oaserna i både vardagen och helgen. Inte är det lätt att alltid hålla balansen men att börja förstå vad man behöver för att må bra är ett bra första steg.