Tvivel och meltdown

Ibland undrar jag om mitt sätt att attackera denna utmattning är ett sätt att göra precis som jag brukar. Göra allt rätt. Vara duktig. Jag har googlat och googlat och kollat vad som kan vara läkande. Målet är givetvis att bli frisk så snabbt som möjligt.  Jag får dåligt samvete om jag inte gör några avslappningsövningar eller mediterar, när jag vet att det är bra för mig och att det verkar hjälpa mig må bättre. Men ibland känner jag kanske inte för det, ibland vill jag göra nåt annat. Men om jag inte tar en promenad eller gör lite övningar har jag svårt att hänge mig åt något annat. Att tillåta mig själv göra annat. Det känns som att jag kämpar, krigar och sliter, precis som jag brukar, fast jag egentligen bara borde släppa taget. Bara vara och följa lusten.  "Go where the energy flows" brukar jag säga till mig själv och känna efter vad jag hr lust att göra. Istället för vad jag borde göra. Men det är inte alltid lätt att lyssna till lusten, eftersom Luther och skammen gärna knackar på då. "Du borde nog göra lite övningar Jenni - vaddå börjat med yoga? Du har ju knappt gjort några övningar alls! Kom igen nu! Du måste bli frisk så du kan börja prestera och vara effektiv och samhällsnyttig igen. Upp och hoppa tjockis - ät som du ska annars dör du i cancer om några år, gör dina övningar, glöm inte bort att vila, vila, vila."


Igår blev jag så där less, less på mig själv. Jag tänkte att idag ska de inte finnas några måsten - idag gör jag det jag känner för! Vad jag gjorde? Skrev en att-göra-lista på nyttigheter, såsom att kontakta skola, förskola, styrelsen på kollot etc. Det är skönt och befriande och kan ge massa energi att få saker gjorda som man tänkt på ett tag. Men jag hängav mig inte direkt åt underbart roliga saker.


Ett problem med detta är att jag inte riktigt vet vad jag tycker är kul. Så igår kväll när jag legat 1,5 h utan att somna, trots att jag inte vilat på dagen, brast det. Jag kände mig spänd i hela kroppen och fick som växtvärk i ben och rygg och armar. Jag tvivlar på min väg, jag tvivlar på mig, känner mig ensam i detta då det är så svårt att förstå för någon som inte går igenom samma sak. Jag känner mig fast. Jag ser inte hur jag ska ta mig vidare. Det känns inte som att jag kommer vidare oavsett vad jag gör. Det går så vansinnigt långsamt.


När jag var på samtal hos Previa för en månad sen kände jag att nu, nu kanske jag kan testa ta bussen ut nästa gång. Jag har fortfarande inte åkt buss. Eftersom jag fortsätter trilla ned i hålet hela tiden. Det är frustrerande. Det är frustrerande att inte få sova eftersom skillnaden är så markant när jag får det. Jag blir så ledsen och känner mig så dålig när jag inte kan hämta eller lämna mina barn på förskolan. Jag hade ju bestämt att det skulle fungera efter jul. Nu är vi i mitten av februari.


Men att vara frustrerad brukar vara ett gott tecken - om man orkar vara lite frustrerad betyder det att man har liiiite mer energi än soffpotatis. Den 1 mars går Håkan ned till 75 %. För att få livet att gå runt. När hans chef meddelade att han inte kunde gå ned i tid förrän 1mars (han ansökte efter jul) tänkte jag att det kommer inte behövas då. Då kommer jag garanterat kunna hämta barn. Jag tror inte det blir så. Det kommer bli skönt för alla att barnen lämnas ngt senare och hämtas tidigare vissa dagar.


Det bästa i mitt liv har kommit till mig när jag slutar försöka så in i bomben. När jag bara slappnar av, ger upp kampen, tänker på annat och agerar på ett annat sätt.


Igår såg jag en hare på kollot. "Släpp taget och ge dig hän i glädje. Tag det avgörande steget nu. Din gåva är företagsamhet".


Jag tror det är dags att skriva det där inlägget om glädje och sen börja göra saker som gör mig glad. Inte vara så duktig, utan vara levande. Följa mina egna råd. Leva som jag lär, and all that jazz.