De som gör mig mest sårbar

För någon vecka sen såg jag en film, där en av personerna hade förlorat sitt barn. Det var i samma veva min syster fick lillprinsen. Det väckte en hel del känslor till liv i mig. Som det är mycket möjligt att jag stoppat undan när de väl dök upp första gången. För ganska exakt sex år sedan, då Ava kom till världen. Jag minns hur orolig jag var i början, det var så jobbigt att vara så orolig hela tiden. Det lugnade ned sig, men jag vet inte om jag verkligen kände roten till denna oro då.


Att få ett barn innebär också att man kan förlora ett barn.


Jag kan inte tänka mig någon värre förlust. Tanken på att förlora ett av mina barn gör mig fullkomligt lamslagen av skräck. Så man vill till varje pris undvika att utsätta dem för några som helst risker eller faror. Men att ägna sig år någon form av damage control måste vara motsatsen till att leva. Att fokusera på att undvika risker och faror och ständigt vara orolig. För jag kommer ju aldrig kunna kontrollera, rädda eller skydda mina barn från allt som gör ont eller är farligt. Jag kommer aldrig kunna skydda dem från att dö i en olycka.  Jag kan inte kontrollera världen de lever i, vilket gör mig både livrädd, fullkomligt rasande och frustrerad . Och så sårbar som om jag inte hade någon hud.


I den känslan är jag helt naken.


Jag måste släppa kontrollbehovet och acceptera att livet är skört. Även fast det gör så förbannat ont. Det bästa jag kan göra är motsatsen till damage control, att leva. Det bästa jag kan göra är att leva och lära mina barn att leva. Sänka garden, uppskatta varje ögonblick. De vardagliga sakerna. Att jag får känna och träffa mina barn en dag till. Att jag får krama dem, pussa dem och slita mitt hår åt deras påhitt. Att vi får skratta tillsammans. Vara tillsammans. En dag till.

Vilken fantastisk gåva!